Den solitära matskeden mat du alltid förvägrade dig själv betydde någonting, inte ingenting. Lärde mig symbolen för självbehärskning, lärde mig även att praktiskt förvägra min kropp, mitt kött.

Huden är ett mekaniskt skydd, står det. Som en stormfågel som anpassat sig till Atlantens mörker, omsluter skinnet mitt inre egna svarta rum. Skyddar mig från omvärlden. Om du river bort mitt skal, jag undrar då om jag reflekterar ljus eller inte. Du klarar till din förvåning inte av det, de ytliga lila kärlen lurar dig att tro att min hud inte är pansar.