Sammanfattning av The Body Keeps The Score
Här är en sammanfattning jag skrev 2020 av Bessel van der Kolks bok The Body Keeps The Score: Brain, Mind, and Body in the Healing of Trauma (boken finns nu på svenska). Det är inte heltäckande, jag har plockat ut delar jag själv tycker var intressanta.
Trauma är att bli utsatt för extrem stress, den kan vara kortvarig eller långvarig. Allt från våld, emotionell gränslöshet, naturkatastrofer till fattigdom kan vara en traumatisk erfarenhet.
Trauma påverkar, och omformar, hjärnan. Även kroppen påverkas av trauma.
Några av de vanligaste konsekvenser av trauma är:
Avstängdhet (numbness)
Låg självkänsla
Dålig eller obefintlig självbild (sense of self)
Isolering/alienation
Dålig känsloreglering
Försämrat minne och fantasi
Ovilja att testa nytt/utforska
Försämrad koncentrationsförmåga
Kort och gott: du vill vara ensam och göra ingenting, för det är enda gången du upplever att du är trygg.
Studier som har utförts på människor som genomgått olika typer av trauma visar tydligt att traumatiserade människor ser på och upplever världen på ett fundamentalt annorlunda sätt än någon som inte upplevt trauma.
van der Kolk skriver:
”Efter trauma blir världen skarpt uppdelad i de som förstår och de som inte förstår. De som inte har delat den traumatiska erfarenheten går inte att lita på, eftersom de helt enkelt inte kan förstå det.”
Trauma är inte en händelse som går att beskriva som ett narrativ med en början, mitten och slut. Utan det är en känsla, flashbacks, minnen, perception. Trauma är inte enbart en händelse som skedde någon gång förr, utan trauma lämnar spår i kropp, hjärna och sinne. Trauma förändrar och reorganiserar sättet som hjärnan sorterar och tolkar intryck (perception, kognition). Trauma förändrar stresshormonnivåer i kroppen, och gör kroppen ”överkänslig”, alltså hypervaksam, på eventuella faror.
Att ständigt vara vaksam på potentiella hot gör människor dränerade, trötta och deprimerade. Att använda droger och alkohol, för att dämpa hotsystemets vaksamhet, är en vanlig strategi. Hyperaktivitet eller hyperfokusering är två andra strategier för att hantera de överväldigande och konstanta intrycken från världen.
I ett experiment utsatte man djur för extrem stress under längre perioder (detta var längesedan). När man sedan öppnade buren, satt djuren kvar och flydde ej. De hade frusit. Chocken, och traumat, gjorde att de kände sig fast och förlorade förmågan att ta sig därifrån. Samma tycks gälla för människor, vilket man ofta sett i fall med t.ex. långvariga övergrepp. Du fryser, stannar. Detta kallas för ”inescapable shock”/inlärd hjälplöshet. Istället för att experimentera med nya lösningar, så stannar personen fastän att den fortsätter att utsätts för skada.
Det är en kamp/flykt-respons som inte längre fungerar på grund av trauma (en viktig del i van der Kolks teorier). Istället för att fly, blir du antingen extremt upprörd eller kollapsar (fryser).
Så för att bearbeta trauma, måste du först lära dig vilken respons du själv har på fara generellt (du kan ha flera, i kombination, eller vid olika tillfällen).
Fyra olika responser:
Fight/kamp: Möter upplevt hot aggressivt. Utbrott, verbal, smäller i dörrar, upplever konstant hot, skäms efter aggression m.m.
Flight/flykt: Flyr från faran. Alltid upptagen, presterar, micro-manage/kontrollerar andra, rädd för intimitet, avslutar saker abrupt, känner sig lätt instängd, ångest m.m.
Fawn/behaga: Agerar direkt för att försöka behaga för att undvika konflikter. Svårt att säga nej, överdrivet trevligt, dissocierad, kan inte ta beslut, people-pleasing m.m.
Freeze/frys: Kan inte röra dig eller agera mot ett hot. Avstängd, ensam, deprimerad, prokrastinerar, känslor av overklighet m.m.
Människor får vanligtvis påslag av stresshormoner vid upplevt hot, som ganska snabbt återgår till normal nivå. Men för traumatiserade människor tar det mycket längre tid innan stresshormonerna sjunker igen. Dessutom höjs de onormalt mycket även vid ”mindre” hot. Stresshormoner är t.ex. adrenalin, kortisol och endorfiner.
Effekten av att ha problem med förhöjda nivåer av stresshormoner kan vara t.ex. minnessvårigheter, koncentrationsproblem, irritation, sömnproblem (man har sett att personer i dessa fall kan bli diagnosticerade med ADHD, istället för PTSD).
Amygdalan i hjärnan reagerar först på hot. Det är den som avgör om en lukt, ett ljud eller en kroppsupplevelse uppfattas som ett hot. Du kan märka att amygdalan är igång när du varit med om ett hot, och kroppen springer därifrån innan den medvetna delen av hjärnan (prefrontala cortex) hunnit registrera vad som händer. Efter någon sekund kanske du stannar igen. Phew. Prefrontala cortex sonderade intrycken och kom fram till att det inte var ett hot – så som amygdalan först trott. Amygdalan föregår prefrontala cortex.
Vi är beroende av amygdalan att varna oss för hot och fara, det är en viktig del av att leva och överleva. Studier visade att när traumatiserade människor utsattes för ett stimuli (som bild, ljud, tankar) som påminde dem om traumat, så reagerade amygdalan även decennier efteråt. Du får högre blodtryck, hjärtfrekvens och ökat syreintag – kroppen förbereder sig för kamp eller flykt.
Man har märkt förändringar i hjärnan hos de som varit med om trauma. Bland annat i Brocasområdet, som kopplas samman med tal. Utan ett fungerade Brocasområde, så kan du inte verbalisera tankar och känslor. Hjärnscanningar visade att när patienterna utsattes för ett ”traumastimuli” slutade Brocasområdet att reagera. Du förlorar talförmågan, stänger ner. Generellt har traumatiserade människor också svårt att berätta vad de varit med om.
Här tycker jag det är intressant att dra en parallell till alexitymi, som innebär att du har svårt att identifiera och beskriva dina känslor. Hos personer med anorexia syns en markant höjning av alexitymi (jämfört med befolkningen i stort), vilket överensstämmer med det faktum att anorexia ofta föregås av trauma.
Man såg också att när man visade traumastimuli så stängde vänstra hjärnhalvan av, alltså den som är mer språklig, systematisk och analytisk. ”I’m losing my mind” är verkligen en bokstavlig upplevelse; du förlorar exekutiva förmågor.
Den högra hjärnhalvan (intuitiv, spatial, emotionell, visuell, taktil) uppfattar traumastimuli som om det faktiskt sker här och nu. Och eftersom den vänstra hjärnhalvan inte fungerar som den ska, så kan du inte ”rationellt” förstå den känslomässiga reaktionen. Kroppen fortsätter att leva då, och inte nu. Då behövs behandling.
Om du inte bearbetar trauma, fastnar du. Hjärnan fastnar, kroppen fastnar. Hur du ska bearbeta traumat beror på vilka konsekvenser traumat hade på just dig.
Efter trauma upplever du världen med ett nytt nervsystem. Din energi fokuseras nu på att dämpa inre kaos, på bekostnad av spontana upplevelser och aktiviteter. Du försöker behålla kontroll.
Reaktioner efter trauma:
”Effective action”, alltså flykt eller kamp. Det är den vanliga reaktionen.
Men om denna reaktionen inte är möjlig – du kanske hålls fast, är instängd, isolerad eller på annat sätt inte känner att du varken kan fly eller kämpa... Då går kroppen till immobilisering, alltså frys/kollaps. Immobilisering innebär att kroppen är i ”inescapable chock” = inlärd hjälplöshet.
Detta är avgörande för att förstå trauma har påverkat dig. Att ha möjligheten att göra något för att skydda dig är en kritisk faktor i huruvida en hemsk erfarenhet kommer lämna långvariga ärr. Om du upplever att du inte kan skydda dig, fly eller kämpa – då fryser du. Det bidrar ofta till en traumatiserad kropp.
Hjärnan arbetar nerifrån och upp:
Från amygdala (ljud, lukt, hotsystem)
till reptilhjärnan (temperatur, hunger, smärta)
till limbiska systemet (emotioner)
och vidare till neocortex och frontalloben (planering, reflektion).
För människor med PTSD är relationen mellan amygdala och prefrontala cortex ur balans. Det kan ta sig i uttryck i sämre impulsförmåga, att du blir rädd när någon tar i dig, eller att du hoppar till av ljud m.m.
Så du kan lära dig att hantera och reglera dina känslor på två sätt:
Top-down-reglering är att utöva t.ex. terapi, mindfulness, yoga, reflektion. Du vill reflektera (använda vänstra hjärnhalvan och prefrontala cortex) för att få större självinsikt och förståelse för dina reaktioner och impulser. Och med medvetenhet kunna hantera dem.
Bottom-up-reglering är att återkalibrera nervsystemet, genom andning, rörelse eller taktila upplevelser (touch). För en person som vid hot har den naturliga responsen att frysa, stänga av eller dissociera så är bottom-up-reglering något att testa. van der Kolk menar att en sådan här person kan gå i ”prat-terapi” och reflektera hur mycket som helst, men att grundproblematiken som finns i kroppens nervsystem kvarstår – kroppen håller räkningen! Du behöver bearbeta kropp, hjärna och sinne tillsammans. Genom t.ex. andning, rörelse och aktivitet.
