Anorektikerns negativitet

Det är inte ett ingenting den symboliserar; det är ett någonting. Den solitära matsked mat som alltid lämnas kvar på min tallrik. Du gjorde också så, mamma. Potatis och brunsås, spagetti och köttfärs, makrill med din dillsås. En munsbit som aldrig åts, som inte fick plats. Jag tog efter. Kvinnan, modern. Lämnade alltid en tugga, en tugga blev två, blev tre. 

Min blick vandrade från din tallrik, till pappas och vidare. Tittade ut, la resolut ner besticken. Den solitära matskeden mat du alltid förvägrade dig själv betydde någonting, inte ingenting. Jag tog efter, dig såklart, inte pappa. Jag lärde mig symbolen för självbehärskning, även att praktiskt förvägra min kropp, mitt kött – därmed kvinnligheten. Kanske var det denna lilla matsked som Nina Björk kallade för ”anorektikerns negativitet”. 

Att svepa tallriken och slicka den ren, det är en gränslöshet, ett frosseri, som kvinnligheten inte tillåts engagera sig i – om den inte vill bli utdömd. Bli förvisad till det gränslösa landskapet av böljande kropp, föränderliga cykler; nedvärderad är hon, inte bara som psyke utan som kropp. Inte bara som materia, utan även som idé.

Potatisbiten du lämnade, och senare brödkanten jag förvägrade min kropp, var ett mandomsprov i kontroll, lika mycket ett bevis för att jag besegrat henne: Kvinnan, köttet, naturen, gränslösheten. Den kvarlämnade munsbiten som stod för självförnekelse och disciplin; en möjlig väg att bli accepterad i den manliga kulturen som omgärdade oss. 

Du gjorde också så, mamma, och jag tog efter. Ingen av oss såg det. Idag ser jag det. Lätt att rycka på axlarna åt, fastän att vi alla vet att den där biten symboliserar någonting – inte ingenting.