Köttets fängelse

Immanuel Kant menade att man hanterar smärta genom att metodiskt avleda den genom viljekraft; att distansera sig från den disciplinerade kroppen. Han ansåg dock att kvinnor och barn inte besatt denna förmåga.

Karin Johannisson lärde mig att labor är latin och betyder arbete, till och med ”mödosamt, fysiskt arbete”. Dolor är latin och betyder sorg, till och med ”smärtsam, splittrad sorg”. Här skedde ytterligare en könsdifferentiering där manligheten associerades med labor, med det plikttrogna arbetet, och kvinnligheten med dolor, med den köttsliga smärtan. 

Häxor – de tusentals kvinnor som mördades runtom i världen – menade man inte kunde uppleva smärta. För smärta är mänskligt och häxor är inte mänskliga. De är något annat. Egentligen var häxor helt integrerade i en kropp-själ-enhet; det var precis det som störde den idealistiska, stoiska ordningen.

Det finaste det framväxande kapitalistiska samhället visste var att stå ut med, att bara ta, lidandet och arbetets mödor – för att sedan transcendera det smärtande kött som manligheten menade var just kvinnlighetens vidrighet. Samma transcenderande förmåga de menade att kvinnor saknade. Hon, fast i immanensen, i kroppsligheten.