Ut ur min kropp – in i mitt rum
Ju ensammare och mer ångestfylld du blir, desto mer svälter du. Och ju mer du svälter, desto hårdare blir omgivningens kontroll och övervakning.
Det du egentligen behöver är omsorg och närhet. Men en förälders desperation och rädsla kanaliseras istället till mer kontroll. Fler blindvägningar, äta mer övervakat, fler sjukhusbesök etc. Det upplevs som ett straff, som att du är ännu mer utanför dig själv, ännu mer maktlös. Ännu mer en längtande, skrikande själ.
Jag förstår desperationen och rädslan hos en omgivning, men (och det här säger jag också som abolitionist) jag tror inte att mer kontroll och övervakning är en lösning på problem generellt. Kanske inte heller anorexia – men jag reserverar mig.
Anorexia (svält) bemöts inte alltid som andra psykiska sjukdomar. Vid en del andra psykiska sjukdomar får man kanske omsorg, vård, sympati, medicin etc. Men anorektikern är provocerande i sin svält och det finns något akut i tillståndet hos den som svälter (d.v.s. man går mot döden). Därför tror jag att anorexia oftare bemöts med panik, kontroll, övervakning och tvång. Vilket blir beteenden som förstärker varandra; de hos en vårdare och de hos en sjuk.
Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” bidrar med ett sorgligt inifrånperspektiv. Här är det tydligt att personen pratar utifrån ett sjukt jag, en sjuk logik – med anorexians röst. Misären tar stor plats och är drabbande.
Man får påminna sig om att när någon säger “jag väljer anorexia” så är det anorexian som väljer en. Det finns en röst som gärna vill uppfattas som frisk, men som är sjuk. Denna komplexitet får man läsa in mellan raderna (i den uppmärksammade intervjun med henne och i boken). Det tycker jag också att Meidell försöker förmedla.
Michaela
Ta gärna del av:
Meidells bok är betydelsefull och livsfarlig – precis som sjukdomen av Elise Nilsson
Fönster till ett hemligt rum av En varg söker sin pod
