Att leva med sin kropp och inte sina ögon

Kroppen är inte enbart en fysisk entitet, skriver Juhani Pallasmaa i ”The eyes of the skin”. Kroppen är berikad av minnen och drömmar, dåtid och framtid.

Han fortsätter: ”Världen reflekteras i kroppen och kroppen är projicerad på världen. Vi minns genom våra kroppar lika mycket som genom vårt nervsystem och vår hjärna.” 

Så vad händer i ett samhälle där kroppsliga upplevelser nedvärderas, och där kroppen enbart används som ett instrument för kapitalackumulation? Dagens text är ett ryckigt utforskande av kroppen och sinnena ur ett filosofiskt, politiskt perspektiv.

Huden, beröring och kroppen som plats

Huden är vårt känsligaste organ. Det är också vårt första sätt att kommunicera, genom kroppskontakt. ”Fysisk beröring är”, skriver antropologen Ashley Montagu, ”förälder till våra ögon, öra, näsa och mun.”

Beröring gör att vi kan navigera i världen. Vi kan klara oss utan alla sinnen utom det taktila. Kroppen grundar oss, gör att vi är i kontakt med oss själva och vår omvärld. Vi känner oss fram genom tryck, känsel och hud. Ett barn som inte får kroppsberöring kan dö.

Kroppen är också en plats för motstånd. Petter Larsson skriver i sin krönika på HD.se om civil olydnad: ”Det är denna eliternas konsensus XR nu bryter med på det sätt de resurssvaga alltid har gjort: aktioner med den egna kroppen som insats.” 

Kroppen har alltid varit de resurssvaga tillflykt. Det är kroppen vi använder för att demonstrera med, strejka med, blockera med. Från hungerdemonstrationer och gruvstrejker till Black Lives Matter. Arbetarklassen har inte kunnat köpa plats. Den har fått använda sin kropp för att ta plats. Kroppen i kapitalismen är en löneproducerande maskin, men den är också en fysisk plats för motstånd. Det vet kapitalet.

En tillbakablick på våra sinnen

I andra tider och på andra platser har kroppen och beröring högre status. Västvärldens kulturella kanon har dock generellt cementerat synen som det främsta av våra sinnen. Under renässansen (1500-tal) placerades sinnena i en hierarki.

Högst upp finner vi synen, längst ner beröringen. Givetvis underligt eftersom ”synen avslöjar vad beröringen redan vet”, som Pallasma skriver.

Som exempel menade Descartes att synen är den mest universella och nobla av alla sinnen. Att se klart och tydligt blev en metafor för ”sanningen”. Filosofer då menade att synen var korrelerad med eld och ljus, medan beröring var korrelerad till jorden. 

Det hänger såklart ihop med cartesianska dualismen och med genuspolariseringen (kultur/natur, sinne/kropp). Kroppen är jord, alltså materiell, alltså natur.

Max Scheler kallar detta för kroppshat. Att förneka beröring som vitalt för liv, är att hata kroppen. Men övriga sinnen hade ändå funktion och viss status under renässansen, till skillnad från idag. 

Separationen mellan Jaget och Världen

Vi lever idag ett seendefixerat samhälle. Idag blir visuella bilder kommodifierade, alltså gjorda till varor. Med massmedia (tv, fotografi, film, tidningar) blev hela världen en serie bilder. Då växer vår alienation ytterligare; vi använder inte alla våra sinnen så som vi tidigare gjort. Vårt seende blir alienerat från emotionell involvering. 

Vissa argumenterar för att viss psykisk ohälsa härrör härifrån, att vi är avskilda från alla sinnen utom synen. Bilderna blir ett konstant flöde utan vårt fokus eller vår delaktighet. Vi blir helt enkelt åskådare. Då blir också utseendet på kroppen viktigare än upplevelsen av kroppen. Vi räds att åldras på grund av visuellt förfall. 

Att forma ett seende-centrerat samhälle är ett sätt för västvärlden att separera sig från resten av världen. Pallasmaa beskriver det som ”Western ego-consciousness”. En gradvis separation mellan jaget och världen; seendet separerar oss från världen medan de andra sinnena förenar oss med världen. 

Synen som det högsta, ja ”nobla”, av alla sinnen har inte hjälpt oss. Vi ser inte en krisande planet, möjligen för att vi inte engagerar oss i den. Upplever den, med alla våra sinnen. Vi står passivt bredvid och iakttar bränderna, haven och exploateringen.

Det samtida spektaklet, varufetischismen och influencing

Debord menar att vi kan se hur ekonomin dominerar vårt sociala liv, när människan inte längre definieras utifrån vad hon är, utan utifrån vad hon har. Alltså vad hon äger. Idag har vårt sociala liv blivit så pass kidnappat av monetära värden och kapitalackumulation att det präglar oss utan att vi märker det: spektaklet. 

Kapitalet har nått en fullkomlig dominans, vilket skapat den varufetischism som Marx skrev om. Det kapitalistiska produktionssättet gör att våra relationer med varandra ter sig som relationer mellan ting.

Debord fördjupar denna teori, och menar att detta skapat ett så kallat ”skådespelarsamhälle”. Där är människan enbart en passiv åskådare. Blicken, det visuella, bilder, ögat är centrala delar i hans bok ”The society of the spectacle”. 

Influencerrollen är ett samtida uttryck för Debords skådespelarsamhälle. Att vara influencer handlar inte om att uppleva (med kroppen), utan att visa upp (kroppen). Poängen för en influencer är att få andra, vi åskådare, att konsumera det hon visar upp. Vad hon själv upplever med sina sinnen är irrelevant, både för henne och för oss som tittar. 

Det som spelar roll är vad som fastnar på bild så att åskådarna kan ta del av henne, hennes kropp, hennes varor – för att själva konsumera och därmed bidra till kapitalcirkulationen. Ögat är det enda sinnet involverat i influencervärlden; vad hon visar upp och vad vi ser. 

”Skådespelarsamhället är kapital ackumulerat till punkten att det blir bilder”, skriver Debord. Åskådarna, alltså vi, länkas samman enbart genom en enkelriktad relation mot den mitt som håller oss separerade – kapitalet. 

Ett exempel jag använt tidigare är self care-industrin. Där försöker man greppa efter något rituellt (i ett samhälle där det enda rituella vi har är lönearbete), för att samtidigt komma i kontakt med sig själv och andra. Genom att smörja krämer, rena, rensa. 

Hon vill, givetvis, åt den kroppsliga upplevelsen och åt sinnesförnimmelser bortom blicken och ögat. Men hon gör det genom att bruka och visa upp (kapitalismens) varor, det vill säga varorna och objekten som gjort henne isolerad från första början. Debord skriver att skådespelarsamhället lyckas återförena de separerade, men återförenar dem enbart i sin separata sfär.

The Lonely Metropolitan (1932) av Herbert Bayer.

Att använda kroppen för att lära oss att leva

Att vi behöver använda kroppen och alla våra sinnen för att leva fullt ut, är centralt i Bessel Van Del Kolks bok ”The Body Keeps The Score”. Genom taktila upplevelser kan vi återkalibrera vårt nervsystem och komma i kontakt med oss själva. Genom fysisk beröring och kroppsliga upplevelser lär vi oss känsloreglering.

En av de mest effektiva sätten av lugna någon annan eller att lugna sig själv är att applicera tryck på kroppen. Det är inte människan ensam om, vi är en av många levande organismer som behöver beröringen, trycket, huden, känslan. 

Just nu växer upplevelseindustrin. Det är något som marxister förutspått länge. När marknaden blir mättad på varor, när det blir att överproduktion av varor, vänder man sig till marken vi går på. Tjänster blir större än produktion. Nu ska stigar, vägar, berg, sjöar, byggnader inkluderas i kapitalet. 

Turistnäringen är en växande marknad, och ett viktigt sätt för kapitalet att fortsätta sin globala expansion. Man lockar med upplevelser.

Människan ska uppleva någonting med sina olika sinnen (”upplevelseindustri”), och för att återkoppla till Debord: i kapitalismen dominerar ekonomin det sociala livet så pass mycket att människan nedvärderats till vad hon har.

Bilderna från resan (upplevelsen) blir viktigare än upplevelsen självt. Hon köper upplevelsen, och har förlorat förmågan att förnimma med kroppen i nuet.

Så, vad gör det med människan när hon förnekar alla sinnen utom synen, och i synnerhet förnekar beröringen. Den fysiska kontakten med världen är till för att orientera henne och hålla henne grundad i jorden.

Svaret är att vi luktar bränderna i skogen, smakar på saltvattnet i de stigande haven, hör de lidande gråten och känner våra medmänniskors kroppar.

Kroppen är, som Pallasmaa skrev, inte bara en fysisk entitet. Utan världen reflekteras i kroppen och kroppen är projicerad på världen.

Läslista:

• Guy Debords Skådespelarsamhället (1968)

• Juhani Pallasmaas The eyes of the skin (1996)

• Bessel Van Der Kolks The Body Keeps The Score (2014)