Spegelsamhället

En av de bästa stunderna jag vet är när min katt Frasses blick möter min. Han håller kvar. Blinkar sakta. Det är hans sätt att kommunicera tillit, kontakt och närhet. Jag blinkar tillbaka. Långsamt. Frasse skiter i hur jag ser ut.

***

Blickens bojor är två.

1. Den första att du iakttar dig själv. Jag var elva när jag blev medveten om min egen kroppslighet, elva när jag fick förmågan att ställa mig utanför mig själv och se på. Jag var elva när jag började väga mig, elva när jag först tyckte att jag var ful och elva när jag blev rädd för att gå upp i vikt. Min kropp var inget särskilt annorlunda, en barnkropp.

Det går inte att undfly den egna blicken. Du finns i speglar, på skyltfönster, i zoom-möten, i selfie-kameran på mobilen. Du möter dig i speglar på gymmet, i hemmet, på toaletten. Jag har sett mig själv i alla vinklar möjliga, ändå känner jag aldrig igen mig själv i speglar och på bild. Ännu mindre i en video. Bilden av mig själv går inte ihop, min självbild och kroppsuppfattning stämmer inte. Jag vet hur mina öron ser ut, mina skuldror och fötter. Men inte hur de interagerar tillsammans. Jag kan inte hålla upp ett plagg, säga: “Ja, det här passar nog mig”. Utan jag måste prova plagget på kroppen för att veta. Som att jag består av delar, istället för en sammansatt helhet.

Jag var tretton när jag började banta, något jag inte var bra på. Jag kunde inte trotsa en biologisk utveckling och besatt heller inte kunskaperna som krävdes. Framförallt kunde jag inte genomföra det stora hemlighetsmakeri, de undanflykter och lögner som svält kräver; förmågor jag tre år senare fulländat. Jag var femton när jag utforskade självskada genom att slå på min kropp med olika föremål. Fjärrkontrollen till tv:n till exempel. Det gav mig ingenting så jag slutade att slå, men symboliken var glasklar: den egna kroppen som slagfält.

***

2. Den andra är att du är iakttagen av andra. Det upptäckte jag i samma ögonblick som jag upptäckte min egen självbild. När jag ställde mig utanför mig själv (för att granska), så insåg jag att andra ser samma sak. Och så insåg jag att de också granskar. Mig. Laura Mulvey, filmteoretikern som skrivit den klassiska texten om the male gaze, menar att kvinnor alltid är medvetna om att de är iakttagna. To-be-looked-at-ness, kallar hon det.

Min omgivning vet att jag inte tycker om när de tar på mig, ändrar saker, rättar till “fel” eller säger åt mig att något inte “stämmer”. En hårtes som hamnat snett, en ögonfrans som lossnat, kattpäls på tröjan, smuts på jeansen eller mascara som kladdat. Delvis för att det är en typ av rättelsekultur som jag önskar att alla, men i synnerhet kvinnor, slapp. Men framförallt för att dessa gester påminner mig om det faktum att jag är iakttagen. Att det finns en omgivning som hela tiden ser mig. Det kväver mitt ofta osynliga inre eftersom det gör mig hypermedveten om mitt, och förstärker vårt allas, synliga skal.

Mycket forskning om anorexia fokuserar på att den som utvecklar anorexia har en störd självuppfattning (sense of self). Att individer med anorexia navigerar med ett “falskt själv”, där den kroppsliga upplevelsen inte är integrerad med jaget. En studie undersökte när barnet blir självmedvetet. Att barnet i en slags spegelfas ser sig själv som en kroppslig entitet – men samtidigt känner sig förbisedd av föräldern. Genom att svälta den kroppsliga entiteten, hoppas barnet på att få emotionell kontakt med föräldern. Kontakt med Jaget, hjärtat, själen. Som en katts långsamma blinkande. Jag SER dig. Jag ser DIG.

Men det är klart. “Kroppens språk är ett tillgängligt språk”, som Karin Johannisson skrev. Det är genom att förkroppsliga upplevelsen som anorektikern försöker kommunicera. För anorexia handlar aldrig om skalet, det handlar alltid om det inre. Skalet, kroppen, är mer en slags god man, en förvaltare av känslor som inte får ett normalt utlopp. Anorexia är en kommunikatör med ett tydligt uppdrag att kommunicera vad Jaget inte får lov.

Jag var sjutton och jag var tjugosju när Anorexia ställde mig frågan: Hur lite kan du leva, men ändå vara levande?

***

En annan typ av självutplånande ser jag i tv-programmet Under Kniven, där människor bokstavligen skär bort delar av sig själva. Programmet är inramat kring tematiken “skam” och programledaren frågar sig om han kan övervinna skammen kring att ha opererat näsa, panna och kinder.

Det är bekvämt att fokusera på skam, istället för det faktiska problemet: det totala förtingligandet av människan. Människor vars kroppar blir till ting; objekt och varor att jämföra, dela, byta, köpa, sälja. Delar av en helhet. Inte längre människa – utan näsa, hårfäste, mage, mun, ögonlock, bröst, kindben och rumpa.

Delar som ska korrigeras eller helt skäras bort – allt under den chimärt feministiska parollen att alla har “rätt att göra vad de vill med sin kropp”. En kropp, lika fragmentiserat som livet under kapitalismen.

Vad vi förlorar i ett samhälle fyllt av speglar är levandet själv. Juhani Pallasmaa skriver att seendet separerar oss från världen, medan de andra sinnena förenar oss med världen. Seendet separerar oss också från oss själva; en reflektion du inte känner igen trots att du ser den om och om och om igen.