Kroppsminne: när huden ser
Huden är ett mekaniskt skydd, står det. Som en stormfågel som anpassat sig till Atlantens mörker, omsluter skinnet mitt inre egna svarta rum. Skyddar mig från omvärlden.
Om du river bort mitt skal, jag undrar då om jag reflekterar ljus eller inte. Du klarar till din förvåning inte av det, de ytliga lila kärlen lurar dig att tro att min hud inte är pansar.
Kroppen minns.
”The body is not a mere physical entity; it is enriched by both memory and dream, past and future. The world is reflected in the body and the body is projected onto the world. We remember through our bodies as much as through our nervous system and brain.”
— Juhani Pallasmaa, The eyes of the skin
Det kallas kroppsminne. Huden minns också.
Jag tror ibland att min kropp kan läsa en kalender. För varje gång det är jul, och sedan påsk, slår kroppsminnet på. Vad jag först tolkar som ogrundad ångest, förstår jag tillsist. I mörka november gick jag till och med till läkaren. Bad henne kontrollera mitt hjärta, är det något fysiskt fel på mig? På min kropp, det värker, sa jag.
Vi gjorde EKG. Hon lyssnade; på mig och på mitt hjärta. Jag sprang upp och ner för en trappa. Stresstest, kallas det. Vänligt frågade hon mig om det var något som stressade mig, och så kom vi fram till att det nog var vanlig ångest. Inför denna julen också.
Kroppen påminner mig bistert om saker som finns däri, någonstans, under denna pansarsköld. Påminns om erfarenheter jag trodde jag inte längre påverkades av, påminns om de skador jag utsatt min kropp för. Påminns om svält, hunger. Men också bibeln, böner.
Rigmor Robert sa att man kan plantera ett trauma i barns hjärnor. Som hänger med livet ut. Helvetet är en sådan sak. Och när man får ångest eller känner rädsla, likt stormfågeln på Atlanten, så manifesteras detta som en känsloreaktion i kroppen. Inte att man tror på helvetet längre, utan att man bär det med sig. Trauma, kroppsminne, trauma. Hud.
Jag tror ibland att min kropp kan läsa en GPS. Hur kommer det sig annars att varje gång jag åker till mitt föräldrahem. Drar fötterna längs med den glatta parketten, stoppar in pekfingret i det hål i taket jag karvat ut som barn, sätter mig på toaletten, kanske slår på vattenkranen av ren reflex. Så kommer den. Den vanliga hemmaångesten.
Kan minnas i min kropp hur det kändes att spola ner maten, ner, ner i toalettstolen. Kan minnas kylan under fötterna varje morgon jag klev upp baklänges på vågen, mamma kontrollerade vikten och jag fick inte se. Blindvägning, som läkaren sa. Ha! Som om inte kroppen kan se!
Ber nu alltid om blindvägning när jag prompt måste vägas av doktorer och sköterskor. Vill inte med ögonen se siffrorna, de karvar sig liksom fast.
Önskar ibland att huden var mer som teflon, fastän att den är av gjutjärn. Kan minnas oron i träet i det köksbord som nu är vitmålat. Diskbänken är utbytt mot marmor, på marmor fastnar ingenting. Inga minnen, inga upplevelser.
De flesta marmorstatyer från antiken var inte alls vita, utan bemålade. Med skrälla färger. Det tycker folk är vulgärt och fult. Det ska vara vitt, rent och orört. Som Madonnan själv.
”Kroppens språk har varit ett tillgängligt språk: sannare och svårare att kuva än det talade. Att bokstavligen förkroppsliga känslor – ge dem gestalt – har ibland varit mera tillåtet än att verbalisera dem.” Så skriver Karin Johannisson i Kroppens tunna skal.
Det var därför jag slutade äta. Lät kroppen tala åt mig. Icke-ätande som icke-varande. Se på mig, jag lever nu som en död. Jag applicerar tryck för att känna att jag lever.
Kroppen är inte en behållare. Inte ett skal. Inte ett verktyg. Oavsett hur mycket kristenheten försökt plantera det i min hjärna.
Känslorna sitter i kroppen; kroppen sitter i känslorna. Allt omsluter, omhuldar och omgärdar.
Jag kan lita på min kropp, den minns.
Jag kan lita på mina känslor, de finns.
Referenser:
Karin Johannissons Kroppens tunna skal
Marlene Winells Leaving the fold: A Guide for Former Fundamentalists and Others Leaving Their Religion
Juhani Pallasmaas The eyes of the skin
Rigmor Robert i Sektpodden
