Den osynliga världen – historien om skräck, kön och våra tankeramar

Jag upplevde den osynliga världen först. Innan jag upptäckte den synliga världen.

I den synliga världen fann jag statistik och siffror, hård fakta. Det var lätt att förstå, rakt på sak. Konkreta och begripliga meningar.

Som att det skiljer 10,7 % mellan män och kvinnors löner, som att 42 % av alla kvinnor utsatts för sexuella trakasserier eller att fler än 20 kvinnor mördas varje år av sin manliga partner eller ex-partner i Sverige. Eller att kvinnor fick rösträtt år 1921. Att kvinnor tar ut 78 % av föräldraledigheten.

Den synliga världen är bara toppen av något mycket större, något mycket svårare och mer komplext. Den synliga världen har inte intresserat mig lika mycket som den osynliga.

Den osynliga världen – kollektiva, filosofiska tankeramar och dikotomier

Den osynliga världen, som jag kände av redan som litet barn men först nu i vuxen ålder börjar få förståelse för, handlar inte om siffror, statistik eller årtal. Det handlar inte om juridiska rättigheter eller ekonomisk jämlikhet.

Den osynliga världen är mycket mer abstrakt, den är svår att förklara; därför är den lömsk, därför är den svårare att bryta ner och få bukt på. Svårare att förändra.

Den osynliga världen handlar om saker som hur vårt språk är konstruerat, om hur blickar vandrar, om tankeramar. Det handlar om filosofi, ideologi, sätt att se på världen och oss människor i den. Det där känner man av, jag gjorde det, men alla får inte medvetenhet om den osynliga världen. Många känner och erfar den, utan att se den. Frustration.

Begreppsapparaten är tämligen enkel att förstå, och att förklara. Som att vi har en mansnorm i vårt språk, det är därför det heter ombudsman, brandman, här går man, husmanskost, vetenskapsman och människa. Det är därför det finns kvinnoförbund i politiska partier, men inte mansförbund. Frågor om kvinnor anses röra endast kvinnor, frågor om män anses allmänmänskliga.

Det är också tämligen enkelt att förstå, och att förklara, att mansnormen gör att kvinnlighet nedvärderas. Det är därför ”you’ve got balls” betyder att någon är heroisk, medan ”you’re a pussy” betyder att någon är feg.

Genusdualism och att göras till Den Andre

Men sedan blir det svårare. För nu kommer behöver man dissekera filosofiska tankeramar och språkliga dikotomier (motsatspar).

Under 1500-talet och framåt befästes idéer om att kvinnor och män var varandras motsatser, något Silvia Federici skriver om. Hon var allt, han inte var. Och vice versa. Deras skillnader förstärktes och maximerades. Genusdualism kallar Gemzöe det, Butler för heterosexuell matris.

Han är rationell, hon är irrationell. Han är kultur, hon är natur (kropp). Han är logisk, hon är intuitiv. Han är försörjande, hon är omhändertagande. Han subjekt, hon objekt.

Dessa motsatspar förstärker könsskillnader, men befäster också män och manlighet som norm. Mansnormen finns i en androcentrisk världsbild. Som i kristendomen, ur en manlig Gud skapades en man, och ur mannen skapades en kvinna. Därför är kvinnan underställd i två led, under Gud och under mannen. Hon skapas, i relation till honom.

Man beskriver världen som en man, och ur det beskriver man sedan kvinnan som hans absoluta motsats. Det leder till att kvinnor blir avvikande från denna mansnorm. Hon är Den Andre. Hon görs till Den Andre.

Det är det som är den osynliga världen.

Köttet, kroppen, immanensen – den jordiska kvinnan

Ur denna rot växer en filosofisk tankeram fram, en berättelse om förnuft och känsla. Om rationalitet. För berättelsen om kön är en berättelse om förnuft och känsla. ”Sense and Sensibility”.

I den idealistiska filosofiska traditionen, som sträcker sig från Platon och in i vår samtid råder förnuft i motsatsförhållande till känsla. Tänkande i motsatsförhållande till materia. Sinne i motsatsförhållande till kropp.

Den cartesianska dualismen, där kropp och själ sågs som separerade entiteter, spreds vidare under 1600-talet. Dessa filosofiska inriktningar har ofta ytterligare befäst och förstärkt idéer om kön. Där har manlighet fått stå för kultur och rationalitet, medan kvinnan stått för det kroppsliga, för naturen.

Idealismen och de tankeramar som hör till den har inte varit gynnsam för kvinnor. Kvinnor är mer kropp, än vad män är kropp. Kvinnor är erotiska, menstruerande, gravida, ammande, hormonella och cykliska.

Inom kristendom skiljer man på ande (sinne) och kött (kropp). Den menar att människan inte ska känna i köttet (kroppen), utan finnas i anden (sinnet). Man tänker sig att om man kan behärska kroppen (köttet) så kan man finnas i tron (i anden).

Därför blir allt köttsligt avvikande, fel och synd. Ofta blir kvinnor mer skambelagda för all slags köttslighet. Det vill säga: känslor i kroppen spelas ut som synd, som vidrigt – men också som kvinnligt.

Eftersom kroppen är skamlig, blir det också skamligt att vara kvinna. Det är därför kvinnor blir skuldbelagda för kroppslighet, sin jordiskhet, sexualitet – men inte män.

Den ”groteska kroppen”, som Bakhtin skriver om, är den med konvexiteter. Det är en kropp som växer och minskar om vartannat, i.e. den gravida, åldrande, döende kroppen.

Simone de Beauvoir beskriver det som transcendens versus immanens. Män lyckas transcendera (överskrida, lämna) det kroppsliga, medan kvinnor strukturellt tvingas kvar i det kroppsliga, i immanensen. Hon tvingas kvar i en jordisk kropp, i natur. Medan manlighet/mansnorm/män upphöjs till sinne, tänkande, kultur och rationalitet.

Kampen mellan anden (sinne) och köttet (kropp) i religionen. Kampen mellan förnuft (sinne) och känsla (kropp) i filosofin.

Att kapa kvinnor från en tänkande tradition

Idealismen varit tongivande i tusentals år. Det har betytt att kvinnor strukturellt tvingats kvar i diskriminering, men i den osynliga världen.

Nina Björk skriver i Sireners Sång: ”När Kant knyter människans frihetsprojekt till hennes förnuft ger han inte detta förnuft något kön och inte heller någon klass. […] Men den idéernas historia och tradition som aldrig bara utgör en abstrakt tankefigur, utan som under årens gång inkarneras i handlingar, i lagstiftning, i läkekonst och litteratur försatte att verka. När upplysningens frihetsprojekt knöts till förnuftet knöts det därför även ofrivilligt och indirekt till mannen – han som långt före upplysning och modernitet primärt varit förnuftig själ och inte naturlig kropp.”

Hur kommer det sig att trots att vi genom feministisk kamp lyckas förbättra de materiella villkoren för kvinnor – som exempelvis genom anti-diskriminerande lagstiftning om lön, rösträtt etc. – ändå inte “blir” jämställda?

Delvis den osynliga världen. Våra mellanmänskliga relationer samt filosofiska idéer och mytiska föreställningar om kön är så djupt rotade. De kommer vi inte åt enbart genom lagstiftning. Det är inget som står i några rapporter, inget som finns i statistiken. Utan det här är vår tankeram, vår världsbild, våra (omedvetna och osynliga) föreställningar om kön.

Marx menar att människans materiella villkor inte bara är fysiska, utan även sociala och samhälleliga. Centralt här är förhållandet mellan abstraktion och verklighet. Mellan ytan, det skenbara, och djupare liggande strukturer i samhället, dess “väsen”.

Alltså beskriver Marx “produktionssätten”, där människan förutom materiella ting även producerar idéer, begrepp och föreställningar. Denna idéproduktion gäller det Marx kallar för ideologi.

Ideologin måste förstås, för att förstå människorna och den värld de lever i. Allt hänger ihop med de materiella villkoren.

Kvinnor missgynnas gravt genom idealismen. Det gör hon på grund av tre saker. Först genom att man 1) hävdar sinnets överlägsenhet, genom att anse att sinnet och tänkandet varit ”den rätta” och ”verkliga världen". Därefter genom att 2) man samtidigt via filosofi, estetik och politik kapat bort kvinnor ur den tradition som kallas ”tänkande”.

Det tar oss till punkt tre. Det är att invalidera kvinnlig erfarenhet att säga att den sanna verkligheten är sinnet. Vet du varför? För det är 3) hennes sinne som samhället patologiserat. Som när man gjorde hennes känslor till sjukdom när hysteri bredde ut sig förra sekelskiftet, en ovetenskaplig och misogyn diagnos som kvarstod till år 1990 (!).

Det är hennes sinne man har påstått varit irrationalitet, inbillning, avvikelse och okontrollerbar djuriskhet. Kvinnans “natur” har beskrivits som överdrivet känslosam och oförmögen att kontrollera sig själv. Hon har fått vara natur. Materiell.

Det är det den moderna historien om kön handlar om. Att koppla ihop kvinnor med känsla, sedan nedvärdera känslan, sedan göra hennes känslor till sjukdom, demoner, inbillning och irrationalitet.

Skräcken – den moderna, vita berättelsen om kön

Det är också det historien om skräckfilm handlar om. Kön, och dessa dikotomier. Förnuft och känsla. Rationalitet och irrationalitet.

Skräck har länge varit min favoritfilmgenre. Ingen annan stans tycks jag se så mycket av den osynliga världen, som i skräckens. Skräckfilmen använder gärna symbolik och metaforer. Genom skräck följer vi narrativ – om någonting annat. Någonting annat än det vi ser med blotta ögat.

För mig är skräckfilmens historia en historia om kön. Ofta ett samspel mellan en kvinnlig och manlig protagonist. Ibland är mannen, eller åtminstone maskulinitet och manlighet, antagonisten. Många av de klassiska skräckfilmerna som i exempelvis Rosemary’s Baby (1967) berättar historien om kvinnan, moderlighet, modern.

Hon som är i hemmet, när han är utanför. Hon som är med barnet, när han inte är det. Hon som är isolerad, medan han är i ”den verkliga” världen. Hon som ser saker, när han inte ser. Hon som skriker, medan han försöker lugna. Hon som är övertygad om demoner, spöken och den osynliga världen, medan han är övertygad om att hon är galen.

Och publiken vacklar. Är hon kanske galen? Psykotisk, rentav. Kvinnan som ett känslodjur, hon porträtteras i skräckfilm efter skräckfilm.

Växelverkan i skräck – synlig/osynlig, förnuft/känsla

I Hereditary (2018) är miniatyrkonstnären Annie Graham på gränsen till en mental kollaps. Eller är hon det? Vi tvivlar, tvekar, frågar oss: Är hon galen, irrationell? Eller finns det förnuft, reson, bakom de starka känslorna?

Det är häri genialiteten ligger i skräckfilm. Det är en berättelse om förnuft och känsla. En berättelse om hur vår värld strukturellt nedvärderar känsla, till förmån för förnuft, rationalitet, hård fakta, logik.

Det kunde inte varit ett mer ologiskt och inkomplett sätt att se på världen.

Majoriteten av regissörerna och manusförfattarna bakom dessa kultförklarade skräckfilmer är män, och vita män. Det säger någonting om deras egen skräck. Om deras gemensamma, kollektiva språk och tankeram. Ett könskrig i sig.

Första gången en svart kvinna spelade huvudrollen i en skräckfilm var i 2019, i Jordan Peeles film Us. Historien om skräck, är historien om kön och etnicitet, om psykoanalys och filosofi.

Barnet som symbolisk bärare av “kvinnlighet”

Ofta är det barnet självt som är besatt, och jag funderar ofta på om det är en metafor för kvinnan. Kvinnor och barn har klumpats ihop sedan åtminstone 1700-talet, ”Women and children first!”

I och med framväxten av den borgerliga kärnfamiljen och grundandet av konceptet barndom under 1600-talet, hände någonting med synen på barn – men också med synen på kvinnor.

Barn ansågs nu vara asexuella och därmed ”rena”, så även kvinnor. Shulasmith Firestone skriver att man inte fick svära framför barn och kvinnor, inte diskutera ”viktiga ämnen” med dem och både barn och kvinnor tvingades bära opraktiska kläder.

Kvinnor sågs mer som infantila barn, än som vuxna människor. Kvinnor blev nu mer som barn i språk, beteende och klädsel; de överdrev femininitet.

Kvinnor var nu ännu mer separerade från män, men även från vuxenlivet och från sin sexualitet. Kvinnor och barn är på ena sidan – män är på den andra. Women and children first.

Nina Björk igen: ”Kvinnans aktivitet och heroism handlar istället om två ting: om att bevara och förvalta den gamla världens värden och om att dö. […] Efter att ha mött flickan/barndomen/naturen går mannen vidare på sin väg – efter att ha mött mannen/världen/kulturen dör kvinnan.”

Du vet, det blir så tydligt när man lägger fram den osynliga världen så här.

Kvinnan, naturen, barnet, döden.

Mannen, kulturen, förnuftet, livet.

MV5BZmEwZGU2NzctYzlmNi00MGJkLWE3N2MtYjBlN2ZhMGJkZTZiXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_.jpg

The Further – den osynliga världen

Hon är känsla, han förnuft. I Insidious (2010) följer vi samma narrativ. Hon är i hemmet, ser saker. Han gör motstånd, menar att hon inbillar sig. Hon kanske håller på att bli galen.

Den kvinnliga hysterikan, hon som skriker: ”Ser ni! Varför ser ni inte det jag ser?! Vad är det för fel på er!” Renai i Insidious möter motstånd, blir ifrågasatt. Hennes motspelare säger att det man inte kan se, finns inte.

Tillslut, när hon skriker och gråter och vädjar om att han ska tro på henne, utbrister han: ”Since when did reason become ’the bad guy’?!” Sedan när blev förnuftet fienden?

Det vet vi svaret på.

Förnuftet blev fienden i samma sekund kvinnan filosofiskt, psykologiskt och semantiskt parades ihop med känsla. Och känsla ställdes i motsatspar till förnuft. Och känsla värderades lägre än förnuft.

Förnuftet blev fienden i samma sekund kvinnor kapades från den idealistiska traditionen, sedan man ansåg att kvinnan var irrationell och överdrivet känslosam. Sedan då blev förnuftet the bad guy.

”The Further” är en vidsträckt, mörk och tom dimension mellan himmel och jord. Det förklarar Elise i Insidious när hon beskriver tillståndet i vilket barnet vandrar med demoner. En astralprojektion.

Kanske är det The Further som är den osynliga världen – min osynliga värld, tänker jag, och har sällan känt mig så sedd.

Läslista

Silvia Federicis “Caliban and the witch” (2004)
Nina Björks “Sireners Sång – tankar kring modernitet och kön” (2012)
Boglind, Eliaeson, Månsons “Kapital, rationalitet och social sammanhållning”, första delen (2005)
Shulamith Firestones “The dialectic of sex” (1970)
Marx’ “Kapitalet” (1848)
Simone de Beaviours “Det andra könet” (1949)

Filmlista

Insidious (2010)
Hereditary (2018)
The Shining (1980)
The Omen (1976)
Us (2019)
Rosemary’s Baby (1967)