Hysteri och pornografi: när kvinnan, djuret, demonen ska tämjas
Salpêtrière-hospitalet i Paris huserade runt år 1880 fem tusen kvinnor med diagnosen hysteri. Den franske läkaren Jean Martin Charcot experimenterade med de påstått sjuka, galna kvinnorna och prostituerade kvinnor.
Den hysteriska rollgestaltningen
Charcot skapade en speciell hysteriklinik, och gav därigenom sjukdomen en falsk vetenskaplighet. Han visade även upp kvinnorna i olika shower. Dessa patientdemonstrationer var offentliga föreställningar som lockade läkare och författare från hela Europa. Strindberg var där, Freud likaså.
Hysteripatient, sent 1800-tal.
Så här beskriver Axel Munthe sin upplevelse av att se de hysteriska kvinnorna på scen:
“En annan kröp på alla fyra på golvet ursinnigt skällande när man sagt henne att hon var en hund, flaxade med armarna som för att flyga när hon skulle föreställa en duva, lyfte på kjolarna med ett rop av förskräckelse när det suggererades henne att en handske som kastats på golvet var en orm. En annan gick och vaggade ömt en hög hatt i armarna om man sa henne att det var hennes barn. Hypnotiserade till höger och vänster dussintals gånger om dagen, av doktorer och studenter, tillbringade många av dessa flickor sina dagar i en slags halvtrance, med hjärnan förvirrad av de orimligaste suggestioner, endast halvt medvetna och säkerligen inte ansvariga för sina handlingar, dömda att förr eller senare sluta i Salles des Agités, om inte på dårhuset.” (ca år 1880)
Utdraget ovan går att läsa i Karin Johannissons bok Den mörka kontinenten. Johannisson menar att kvinnorna genom Charcots föreställningar förtingligades. Hon använder det marxistiska begreppet förtingling, alltså reifiering.
Reifiering är att förtingliga mänskliga erfarenheter till objekt. Kvinnorna görs på många olika sätt i patriarkatet och i kapitalismen till ting, till varor, till objekt. Saker man kan visa upp, exploatera, sälja, köpa, använda, utnyttja.
Johannisson fortsätter: ”Hon blev en aktör på vetenskapens scen, som fritt kunde välja uttryck och intensitet i den hysteriska rollgestaltningen”. Välja uttryck och intensitet. Jag funderar ibland på vad hysteri fyllde för funktion för kvinnorna själva. Kanske var den en helt nödvändig kanal.
En diagnos där kvinnorna kunde kanalisera förtryckt och instängd ilska. Där hon kunde välja uttryck, skrika sin ångest, spela den galna. För att få finnas.
Män kunde i sig själva kanalisera känslor som aggression. Men kvinnor kräver sin sjukroll, för att ”få lov” – samhällets tillåtelse – att uttrycka sitt breda spektrum känslor.
Hysteripatienter, 1870-tal.
Att förlösa kvinnan och extasen i hardcorepornografin
Hysterin var en känsloutlevelse, som också kopplades samman med hennes sexualitet. ”Sexuell överaptit, erotisk anstrykning, starkt utpräglad könsdrift” är beskrivningar som återkommer i den kvinnliga hysterikans sjukdomsjournaler.
Mönstret återfinns i pornografin, kanske i synnerhet i den sadomasochistiska. Istället för “vetenskapens scen” i Paris, är den dramatiska scenen filmens: pornografins.
Ett idé om kvinnans okontrollerbara natur reproduceras och iscensätts. En häftig, sexuell natur och kropp som måste ömsöm kontrolleras, ömsom bestraffas. Kontrolleras genom att hållas på plats med rep, och bestraffas genom smärta.
Men hon ska också förlösas. Det är vinsten! Slutet! Finalen! Hennes orgasmiska explosioner, när hon fått den manliga tillåtelsen (– Sir, may I come? – Yes), markerar den dramaturgiska kurvans klimax.
Hon sprattlar. Vrider och vänder. Skriker, gastar. Kommer. Linda Williams som skrivit boken Hard Core, använder till och med uttrycket ”hysterialike convulsions”. Hysteriliknande anfall.
Scener ur samtida pornografi.
John Berger (konstteoretiker) menade att ”men act, women appear”. Män handlar, kvinnor uppenbarar sig. De bara finns. Och Laura Mulvey (filmteoretiker) talade om manliga subjekt och kvinnliga objekt i film, samt om den manliga blicken, ”the male gaze”.
Och visst är det så. I den heterosexuella pornografin är män oftast handlande, medan kvinnorna är de som blir utsatta för handling. Här blir mannen subjekt, och kvinnan objekt.
Men det går också att argumentera för att de båda är objekt. Män, som spelar dominant roll i den sadomasochistiska heterosexuella pornografin, är inte alltid synliga.
Ibland ser vi bara delar av dem. Kanske ser vi mest mäns händer iklädda latexhandskar, ett ansikte som skymtar. Män blir då mer maskiner och verktyg, till för att förlösa kvinnor – och den iscensatta kvinnligheten.
Kanske är det tittaren – jag och du – som är de verkliga subjekten. Något även Berger skriver om. En fiktiv lek som populariserats genom POV-pornografi (point of view), men ett koncept som är lika gammalt som pornografin själv.
Stag Film. Till höger: El Satario, ca 1910.
Den okontrollerade kroppen som njutningsmarkör
Stag Film kallas tidig primitiv pornografi. Man uppskattar att ungefär 2000 filmer producerades ca år 1915-1968. Stag Film var högst ”underground”, det var hemliga filmer producerade av män och för män. De visades i slutna rum, på bordeller, smoker houses och på fraternities.
De ville försöka förstå kvinnans ”mystiska” sexualitet och kropp. I en av filmerna filmas en kvinna genom ett nyckelhål. Den voyeristiska blicken har alltid funnits.
I filmen El Satario, en tidig Stag Film från Argentina producerad runt 1910, har en kvinna sex med djävulen själv. Symboliken blir knappast tydligare än så. Och även om inte så kallade “money shots” var populära förrän flera decennier senare, så innehöll faktiskt El Satario en money shot, djävulen kom över kvinnan.
Man upplevde sig ha en nöt att knäcka med porträtteringen av kvinnors lust. I pornografin kunde de porträttera män genom erigerade penisar och ejakulationer. Men porträtteringen av kvinnor blev annorlunda. Hur ska de porträttera kvinnors njutning, extas, förlösning, klimax?
Kvinnlig njutning är mer osynlig. Hur synliggör vi det osynliga? Lösningen: Kvinnan får visa med hela sitt väsen. Hysterikan.
The Exorcist (1973)
Den kvinnliga orgasmen kopplas då samman med djuriskhet, med natur, men också med demoner och ja, även död. Kvinnlig klimax i sadomasochistisk pornografi är inte helt olik andeutdrivning och exorcism. Prästen som tämjer, håller fast, driver ut. Mannen som binder, förlöser, ger liv.
Linda Williams skriver om ”involuntary confession of bodily pleasure”, att kvinnor i hardcorepornografin bekänner sin njutning, via sin kropp. Extas är alltså någonting hon bekänner, med sitt väsen.
Jag tror att både ordet “bekännelse” och ordet “ofrivillig” är viktiga att analysera. Mycket av pornografin handlar om det ofrivilliga, att kvinnan vill, men ändå inte vill. Hon får, men får ändå inte. Tillåtelse ges. Yes, you may come.
Ögon som rullar bakåt, skrik, en kropp som är helt bortom kontroll – det enda som håller den på plats är repen, tejpen, kedjorna – men också manligheten. En bekant till mig beskrev ett perspektiv av sadomasochistiskt samliv som en fråga om gränslöshet som ska kontrolleras. Hans roll var att styra hennes kroppsliga och sexuella gränslöshet.
Linda Williams skrev att “hon bekänner ofrivillig kroppslig njutning”. Vad säger detta om tändningsmönstret, om heterosexualiteten, om dynamiken kvinna/man, om sexualitet? Vilka föreställningar lutar sig det här på?
Jamie Lee Curtis i Halloween (1978)
Kvinnan som så kallad Final Girl i slasher-filmerna, kan inte både vara hjältinna och sexualsubjekt.
Hon får välja. Om hon ägnar sig åt sex, dör hon alltid enligt slasher-logik. Som Final Girl är hon heroisk, inte sexuell. Häri skapas dikotomin good/bad girl.
Williams drar parallellen till sadomasochistisk pornografi igen. Är det den kvinnliga porrskådespelaren som är Final Girl där? Hjältinna, men också sexualsubjekt. Hon som får vara både och. Pornografins Final Girl är kanske mer tillåtande än skräckens?
Kroppen som kanal för uttryck
På 1990-talet dök ett nytt fenomen upp: ahegao eller ”the o-face”. En japansk term för den överdrivna grimas kvinnan gör under orgasm i pornografin.
Tungan utsträckt, ögonen rullar bakåt. Det ser stiliserat ut, ett skådespel, en grimas som nu populariserats på nätet. Kvinnor tar bilder på sig själva med ett ”ahegao”-ansikte. Det är mer en pastisch, än någonting annat.
Till vänster: Hysteripatient, sent 1800-tal. Till höger: Ahegao, samtida.
Jag kan inte låta bli att förundras över likheten med hysterikans ansikte 100 år tidigare. Jag tänker på Bergers ”..and women appear”. Men också på demonen. På ett samtida tändningsmönster, där kvinnan blir tämjd, likt ett odjur. Men också förlöst i sin extas.
Jag tänker på hon som iklär sig hysterikans sjukroll. Någon frågade mig: “Tror du de var sjuka, eller skådespelade de?” Jag tror att samhällets historiska och systematiska patologisering av kvinnors normala personlighet och känsloliv, bidrar till hennes absoluta begränsning och förtryck.
Men jag tror också att sjukrollen gav dem legitimitet som kvinnor och som människor. De fick därigenom tid, resurser och omtanke av manliga läkare. Hon kunde, som Johannisson skrev, välja intensitet och uttryck.
Och så till sexualiteten och pornografin: Jag tror att det många gånger är kvinnans kanal för känslouttryck. Hon kan använda sexualiteten, perversionen, kroppen och lusten som kanal. Fungerar den på liknande sätt som hysterin förr? En kanal där hon äntligen får utlopp för det inre, där hon får leva, där hon ges tillåtelse – men av vem?
Sexualiteten som kräver smärtan för att uppnå njutningen. Pain, pleasure. Men också kvinnligheten som kräver sjukdomsrollen för att få legitimitet.
Det sker en växelverkan här. Ett mönster som går igen. Komplexiteten i ett sexuellt uttryck, som i samma ögonblick kan förtrycka eller frigöra. Begränsa eller helt transcendera.
Referenslista:
Hard Core: Power, Pleasure, and the “Frenzy of the Visible” (1999) av Linda Williams
Den mörka kontinenten: Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle (1994) av Karin Johannisson
Ways of seeing (1972) av John Berger
Visual Pleasure and Narrative Cinema (1975) av Laura Mulvey
