Döttrars mareld – en text till min mamma

Åstol, 1935. Fotograf: G. AB Flygtrafik Bengtsfors / Bohusläns museum, public domain.

Vissa menar att de inte kan skriva om sin mamma om hon fortfarande lever. Men dina celler har delats och delats och du är inte längre den du var. Du är beständig, samtidigt flytande. Många fragment, miljontals celler, av den du var har dött. Därför kan jag skriva om dig och den du brukade vara.

Den lilla bohuslänska ön Åstol beskrevs en gång av Pär Lagerkvist som ”en dröm på havets yta”. Ett kargt, ensamt berg söder om den större ön Tjörn, där de vita eternithusen står tätt på rad i urgammalt landskap. Sillen var dragningskraften som fick folk att på 1700-talet flytta till klippan som saknade bördig jord.

Här växte du upp i en familj som saknade språk, den sjunde generationen som föddes på Åstol. Dina föräldrar blev gravida innan de var gifta, så när du kom en oktoberdag -63 var det inte utan skam. De döpte dig till Maria; som en jungfru, oskuldsfull.

Du var rädd för: helvetet, men också himlen. Att alla skulle ryckas upp och lämna dig ensam kvar. När denna mara fick dig att skrika, skrek du ut i tomma intet.

Du längtade efter: att bli vuxen. Att bli vuxen så att du skulle slippa ha känslor. Att vara känslolös var den bild av vuxenhet dina föräldrar målat i tystnad.

Din favoritlåt var: Seasons in the sun. Goodbye, papa, please pray for me, I was the black sheep of the family.

Du saknade: att få gå på biograf och uppslukas av vilken film du ville.

Du saknade ännu mer: att få borra in kroppen i ylletröjan på en varm mor.

Människan behöver fysisk beröring för att överleva, flera kramar varje dag, men du fick inga. Din mor var porslin utan mjukhet, din far skiftade långsamt mellan av och på. Du blev en pendel mellan olika, oftast obefintliga, känslolägen. Närhet fick du söka på annat håll och fann det i din fars mor som berättade historier om sin barndom i Skåne. De hade kaniner på den gård som en dag fattade eld och brann upp. Hårt hållen kämpade du med att leva upp till de strikta förväntningar som sattes på dig. Du fick städa och göra ärenden, men det slapp dina bröder; du fick ta hand om dina bröder.

Alltsomoftast var din mor hemmafru och arbetade senare på öns lilla matbutik. Hon engagerade sig i kaféet som Elimkyrkan drev, bakade kakor som såldes. Inte för att hon fick någon ersättning för råvarorna; intäkterna gick till församlingen och andras lön. Alla bedyrade att din mor var den mest fromma och strävsamma på ön. Sjöng och bad, la kollekt på söndagar och röstade på Kristdemokraterna vart fjärde år.

Brattön utanför Tjörn.

Från köksfönstret kunde du se Brattön – Blåkullen – ett brant stup dit häxorna åkte på sabbat kring påsk. Ingen kände till att det faktiskt hade varit häxprocesser på öarna trehundra år tidigare, med trolldomsanklagelser som kretsat kring sillen, fisket och skeppen. Så många kroppar som kastades i salt hav bara för att flyta som korkar, torka, sedan brinna upp. Tiden gick långsammare på ön än på andra platser. Om din mor råkade trampa på ett av fiskenäten som lagts ut för att torka på bryggan, åkte fiskarna inte ut den dagen. Kvinnor betydde otur och olycka; med den vidskeplighetens vetskap växte både du och din mor upp.

För fiskarna på Åstol var livet politiskt och de som ägde båtar röstade mer åt höger än de som inte ägde. Förutom att fiska och senare köra taxibåt och färja, var din far fritidspolitiker i Folkpartiet. Han la mer tid på politiken än på familjen och i förlängningen på dig och för det avskydde du politiken, inte din far. Politik för dig var en tidstjuv som stal de år av ömhet och närhet som du suktade efter. 

Den karismatiska väckelsen svepte över öarna som bad, skrek och talade i tungor. En pastor sänkte ner dig i vattnet när du var elva år gammal, men du kände ingen lättnad utan fortsatte att frukta dödsriket. Trots det var du övertygad om att ni hade rätt och alla andra fel, eftersom det var så du fått världen förklarad för dig när du plikttroget gick till kyrkan tisdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar.  

Du var bara fjorton när du träffade han som skulle bli min pappa. Han bodde tre hus bort och ni kunde se varandra genom sovrumsfönstrena. Ni vred era persienner, vinklade dem upp och ner för att tala ert språk. Han var ditt berg, din klippa, ditt absoluta allt, och du förstod inte då vilken betungande roll det var att axla. Han var ena sidan i ett batteri; den som drog dig in och höll dig kvar, medan den andra stötte bort dig.

Du minns såklart den enda kram du fick av dina föräldrar under din uppväxt. Den fick du den dagen du och pappa förlovade er. Kramen upplevde du inte som ett omsorgsintyg utan som en uppmuntran av din foglighet; du vandrade den väg som förväntades av dig. Dagen efter förlovningen var också minnesvärd. Då fick du, via omvägar, reda på att din farfar inte var biologisk far till din far. Nej, din far var oäkting till en man i Skåne. Alla visste utom du. Det betungande var inte själva avslöjandet kring faderskapet, utan det faktum att din far aldrig släppt in dig i hans liv. Du sa aldrig någonting, du teg precis som alla andra teg.

Pappa arbetade som elektriker i Göteborg och en kväll satte han sig i bilen för att ta sig hemåt. Iskylan hade gripit tag om öarna och inga stjärnor syntes till på en disig himmel. När han passerade Tjörnbron – som länkar samman öarna med fastlandet – skulle det precis bli midnatt, och några timmar senare rammades bron av bulkfartyget Star Clipper. Betongen bullrade när den trehundra meter långa bron rasade. Kommande fordon uppe på det som kvarstod av bron såg aldrig att bågen inte längre fanns. De stupade över kanten, rakt ner i havet. Åtta personer dog och det gick rykten bland dig och dina vänner om exakt hur döden tog dem: isen, kylan, fallet, havet, smällen. Du var sjutton år och visste vem den unga mannen i ett av fordonen var. 

Star Clipper vid Tjörnbron/Almöbron, 1980.

Så snart du hade gift dig flyttade du till Tjörn och födde både ett och två barn. Det andra var jag, som kom en måndag i april -88 när månen blev till en liten skära. Efteråt när du satt med dina ben uppdragna och mig gungandes därpå, kom din mor in i rummet. Din svältfödda själ hade tankar som kretsade kring när du skulle få ett ömhetsbevis av din mor. Du fick ingen kram den gången heller och där och då bestämde du dig: du skulle ge mig allt det du inte fått. 

Du var hemma med oss barn i perioder och jobbade däremellan – på posten, i sybutiken, du sydde hemifrån. När du arbetade extra på sillfabriken och inte hade någon barnvakt tog du med mig dit, satte mig på en stol bredvid din, där jag satt stilla medan du la upp sill i rätt mängd i de små glasburkarna som for förbi. Du brydde dig aldrig om politik, fastän att hela ditt liv var politiskt.

Filmen Grease släpptes -78 men du fick inte se den som ungdom, inte mata själen med synd. Du såg den, gråtandes, sexton år senare på den lilla tv:n i det furuklädda köket. Smärtan från allt du missunnats under din uppväxt påminde dig ständigt. Under din första utlandsresa till Cypern, när du satt på en taverna, föreslog pappa ett glas vin och du matade dig själv med din första alkohol och skrattade hela vägen tillbaka till hotellrummet.

Inuti dig var det lika kompakt som det mörka västerhavet, ibland sken du upp likt grön mareld som försökte kommunicera fara. Du var inte svag eller sjuk för att du var kvinna, utan för att du inte fick överskrida kvinnlighetens roller. Ditt sociala liv som var avgränsat till kyrkan blev allt mindre och du utvecklade social fobi. Skiljelinjerna mellan fritid, arbete och familj var osynliga och gränslösa vilket motsägelsefullt blev ditt fängelse.

Och så var du angripen av ditt trauma, som en infektion. Övertygelsen om att du inte spelade någon roll var arvet du bar på. Trauma är inte något du är med om och sedan är det över. Det är ett ting, sätter sig som en böld i kroppen, planterar sår under huden. Trauma sitter i dina celler och även när cellerna delats och delats så stannar traumat kvar. Ett trauma kan inte vittra sönder av sig själv. Du födde ditt tredje barn, men dog nästan i sviterna. Vi firade julafton utan dig.

Vårdcentralerna skrev ut antidepressiv medicin, en läkare erbjöd en ny metod som kallades KBT. Alla barnen, du och din mor hoppade in i bilen och for till sjukhuset i Kungälv där du hade din första session av kognitiv beteendeterapi. När mötet var över och du klev tillbaka in i bilen blev det tyst. Aldrig någonsin ställde hon en fråga till dig och du ansträngde dig för att svälja den klump som ville brista ut i gråt. Det hade varit så enkelt för dig att stänga av, som din mor gjort. Men det gjorde inte du, utan du gjorde motsatsen. Hur kunde du ge så mycket moderlig kärlek när du inte hade fått någon själv? 

6 september -97 begravdes prinsessan Diana. Du hade samma frisyr som henne. Diana färdades till Westminster Abby och vi följde allt från den där tv:n i köket. Hörde vi ”Candle in the wind”, eller är det ett påklistrat minne? You whispered to those in pain. Det var det sorgligaste jag sett ditintills men då hade jag ännu inte fått se den sorg du bar på. Det jag såg var att du arbetade men du var hemma mer, du sov och sov men blev aldrig piggare, du lagade mat och sydde kläder till familjen och sålde en del, du handlade och städade och kramade oss varje dag, en puss i pannan, en puss på pappa.

Jag visste inte varför du led men jag förstod att du led. Jag blev en projektionsyta för ditt obehandlade trauma. När du grät, grät jag osynligt och inombords. När du blev upprörd, stelnade jag i rädsla. När du var trött, försökte jag vara stark. Jag splittrade mig itu för att gränserna var otydliga och därför förlorade jag också kontakten med det som var jag. Alla kvinnor som blivit jagade av sina egna psyken – visste de att det faktiskt var samhället som jagade?

En skir sommardag föll någon annans pappa ihop utanför ett annat hus än vårt. Han hade precis råkat köra över sin son med den lastbil som han använde i arbetet. Pojken dog omedelbart under däcken. Allt jag kunde tänka på var huruvida han – pojken men kanske också pappan – skulle komma till himlen eller helvetet. Deras familj trasades nu samman och min världsbild sa till mig att om de bara hade erkänt Gud så skulle en sådan tragedi aldrig inträffat. Tron var en försäkring mot olycka lärde du och kyrkan mig, men du visste i hemlighet att det var en lögn. XX försökte köra ihjäl både sig och de övergrepp han begått; han överlevde, ingen pratade om det heller, därför överlevde övergreppen också. 

Du lärde mig: att laga mat, att skala potatis, att stryka kläder.

Du lärde mig: att jag hade en kropp, att jag var en kropp, att jag var köttslig.

Du lärde mig: att lyssna, att bry mig, att gå sönder, att gråta.  

Du lärde mig: att äta, att tvångsmässigt lämna kvar lite mat på tallriken, att läsa innehållsförteckningar, att om man blir väldigt mätt på frukosten behöver man inte äta mer den dagen.

Du lärde mig: att känna, att känna var fult, att sluta känna.

Du kanske älskade mig för mycket, kan en mamma kväva ett barn i kärlek? Jag, precis som du, längtade efter att bli vuxen. Men inte för att bli kvinna eller för att slippa känna vad som helst, utan för att få vara fri. I vårt hem kändes gränserna utsuddade; jag var din mediatrix, en medlare eller kanske en liten behållare där alla dina känslor inkapslades, stöttade dig när du låg på golvet och grät, en gång trodde jag att du skulle förgås av utmattning.

Min utväg var att svälta. Anorexin blev mitt eget låsta rum, dit ingen hade nycklarna, inte ens du. Jag lät kroppen tala för mig, eftersom jag saknade förmågan att verbalisera smärta. Jag matades med oblat för att äta Jesus kropp, varför sa ingen att det vi gjorde var att utplåna våra egna lekamen? Köttet är emot anden och anden är emot köttet – omöjligt att vara hel. Man förstod, som barn. Att vara kvinna är att vara kropp, att kroppen är köttslig, att köttet är svagt, alltså är kvinnligheten oönskad, alltså är jag fel.

Du tog hand om mig, du tog min hand och drog mig till BUP och vidare till en dietist och när ingenting av det de gjorde hjälpte mig så satte du din tilltro till Östra sjukhuset. Hur känns det när ens barn slutar äta? Hur känns det när det man gett liv åt verkar vilja gå mot döden? Kom ihåg att när jag sa att jag valde anorexin, så var det anorexin som valde mig. Och du ska veta att jag inte ville dö, jag ville tvärtom leva.

Dilemmat var att jag inte ville bli frisk. Från andra psykiska sjukdomar vill människor bli friska, men en anorektiker vill stanna kvar eftersom sjukdomen känns viktigare än livet och sjukrollen bidrog i mitt fall med egenmakt och motstånd. Och flykt. Jag bytte svältens flykt mot annan jordisk flykt och flyttade från Tjörn. Bröt upp och lämnade mardrömmarna på havets yta. Att jag skulle kunna fly och välja ett annat liv än det du inte valt, hade aldrig slagit dig.

Det fanns så mycket som du aldrig såg. Som jag aldrig lät dig se. Det finns så mycket i dig som jag aldrig kommer att få se. Fastän att man känner varandra, kanske till och med lever tillsammans, så känner man aldrig en annan person helt och fullt. Alla behöver behålla en viss autonomi, känslor behöver gränser. Jag tror att det skrämde dig. Du ville gärna känna hela mig, kanske hålla kvar mig i barndom, men ju mer du försökte komma nära desto mer stängde jag dig ute.

Mina vänner sa att de var stolta över sina mammor. ”Min mamma är världens starkaste, det var hon som gjorde mig till feminist”, sa de allihop. Jag kunde inte säga det, för jag var inte stolt och du var inte feminist då, eller det var vad du trodde. När jag under ett telefonsamtal berättade att jag var ateist fick du en panikångestattack på jobbet i inredningsbutiken. För dig var det en dödsdom eftersom jag nu skulle komma till helvetet. Att inte komma till himlen efter döden var likadant som att dö direkt.

När du var 27 hade du två barn, när jag var 27 slutade jag äta. Igen. Jag hade precis lämnat en trasig relation och gick snabbt in i nästa, och visste då tillräckligt om missbruk för att förstå att anorexin var mitt. Svälten greppade tag om mig som en guidande hand i vilsen terräng. Jag var inte längre en enhet utan hade lämnat min kropp. Stod vid sidan medan köttet härjade. Mamma, var det att jag inte ville bli en kvinna? Vilken som helst? Eller var det att jag var rädd för att bli som du?

Ilska hade aldrig varit tillåtet för mig (som dotter, som kvinna, som kropp), därför var ilska nu den enda känslan som bodde i mig. Du var orolig och berättade att du bad för mig, du frågade vad som pågick, var jag kanske med i en sekt? Ilskan sa att om det är någon som är med i en sekt så är det du.

Du fanns i en ogenomtränglig bubbla, det var som att vi vandrade i två parallella tidsrymder. Jag stod inte bara utanför mig själv och tittade på, utan stod också utanför dig och tittade in – in i din värld. Men så efter fem decennier gick det upp för dig, jag tror att du någonstans alltid förstått. Du kunde sticka hål på den instängdhet du nu visste omslöt dig och klev ut.

Utan att etablera ett nytt språk mellan mig och dig hade den här texten aldrig blivit till. Andra människor har liknande erfarenheter, mamma. Men vi har orden nu. Jag skäms för att jag sett dig som svag, när ingen var så stark som du.

Ps. Min mamma har läst texten och godkänt att den publiceras.