En film om ensamhet
Visst, filmen saknar stora demonstrationer. Men det är för att det inte är en film om den organiserade massan. Tvärtom är det en film om ensamhet.
Det är när du står i ett rum och, trots att det är fullt av människor, känner dig avskild. Du skriker, men du är i en ogenomtränglig bubbla. Det är mardrömmen när du försöker springa, men upptäcker att fötterna sitter fast i seg kåda.
Det är när du har svårt att hitta mening i någonting alls, medan omgivningen verkar delta i ett Debordianskt skådespelande spektakel. När du säger “Vi måste agera nu” och Brie Evantee är så dissocierad att hon greppar efter något mekaniskt, kanske “Hörde du att Riley Bina och DJ Chello gjort slut?”. Det är den barriär och derealisation (“är det här verkligen verkligt?”) som den dialogen skapar mellan dig och andra.
Det är när kulturskribenter diskuterar fulhet och åldrande, men du likt Kristina Lindquist (DN 22/12) frågar dig vad fan det spelar för roll för den generation vars åldrande kommer att vara en klimatkamp för livet. Det är frustrationen du känner när du visst kan visualisera en annan värld, men förstår att den kanske aldrig kommer att materialiseras.
Klimatkatastrofen – att leva i antropocen – tvingar oss att hantera denna alienerande upplevelse. Inte enbart för att kapitalet atomiserar människan, klyver dig och mig från gemenskap till den minsta beståndsdelen: individen. Utan för att människan ju är helt egen; hon har ett subjektivt känsloliv i den existentiella skräckupplevelse som klimatkatastrofen är för så många medmänniskor på vår planet.
Det är en film om att få lov att sörja livet när man tvingas leva så nära döden – det var inte så du hade tänkt dig framtiden. Du vandrar genom sorgens alla faser. President Orlean fastnar i den första fasen: förnekelse. Kapitalistklassen kommer till förhandlingsfasen, de vill såklart köpslå (”okej, implodera mig, men jag vill extrahera dina mineraler”).
Men Randall Mindy och Kate Dibiasky arbetar sig igenom ilskan (”we’re all going to die!!!) och depressionen (”nothing matters”) – hela vägen till acceptans.
Det är en film om att ta varandras händer, låta acceptansen säga: Vi lever i den här världen. Så är det. Det är skrämmande och ditt nervsystem påminner dig ständigt om faran som kommer uppifrån. Att få dela den känslan – om än bara genom pixlar på en tv – gjorde att jag, i ett par timmar, kände mig lite mindre ensam.
