Radikal kritik av familjen
(Finns även som poddavsnitt, Krakelpodden #38)
Familjen utgör en absolut grundstomme i kapitalismen. Ändå är det ingen som kritiserar den. Men en av kvinnans främsta kamper är och kommer att vara den mot kärnfamiljen, däri äktenskapet samt reproduktionen (av arbetskraft). Alla dessa bidrar med stabilitet till kapitalet – något vi inte kan unna det!
1860-tal. Barnarbete, sjukdomar, en arbetarklass på knäna. Men också strejker och motstånd. Under det våldsamma införandet av lönearbete, och senare industrialiseringen, skedde en enorm exploatering av arbetarklassen. Alla i arbetarklassen: Män, kvinnor och barn.
Men detta sätt att organisera lönearbetet innebar en stor osäkerhet och oro för kapitalet, eftersom hela arbetarklassen riskerade att bli sjuka och dö i förtid eller gå ut i strejk. Därför införde man från 1870-talet och framåt flera reformskiften, vilket Silvia Federici skriver om i Patriarchy of the wage. I synnerhet gällde det tre saker: könsarbetsdelningen mellan kvinnor och män, reproduktiv kontroll samt institutionalisering av kvinnor. Och allt kretsade kring familjen.
Den nya patriarkala ordningen placerade kvinnor och män i separata rum. Kvinnan utestängdes från fabrikerna och låstes in i det privata hemmet, och mannen blev familjens enda försörjare. Detta var i en tid då många emigrerade från Europas fattigdom och misär; när den industriella reservarmén av tillgänglig arbetskraft (arbetslösa) blev färre, så ökade lönerna.
Nu kunde, och förväntades, en ensam far försörja en hel familj. Detta satte en ny slags press på män, som inte utan vidare kunde gå ut i strejk från sitt lönearbete, eftersom han var tvungen att försörja fru och barn hemmavid. Så hade kapitalet undanröjt en stor del av hoten.
Könsarbetsdelningen placerade alltså män i produktion och kvinnor i reproduktion, män i offentlighet och kvinnor i det privata. Reproduktion är inte enbart att föda barn så att kapitalet göds med ny arbetskraft. Det innefattar också allt det obetalda arbete som krävs för att lönearbetet ska fungera: lakanet som tvättas, inköpslistan som bockas av, en tröstande axel, kläder som lagas, godnattsagan och så potatisen som skalas och kokas. Det brukar kallas ”love labour”, kärleksarbete.
För att denna ordning skulle fungera behövde kapitalet befästa de sociala positionerna rent ideologiskt. Kärnfamiljen (mamma, pappa, barn) och äktenskapet blev dygder, vilket cementerades genom en klyvning av kvinnans sociala roller i ett Madonna/Hora-komplex (ibland kallat Mor/Hora).
Nu kontrasterades den skötsamma modern mot den skamliga prostituerade. Men båda fyllde funktioner för kapitalet: Genom att modern gjordes till navet i kärnfamiljen garanterades att man och barn fick mat och tröst, och genom att prostituerade inhystes i bordeller försågs fabriksarbetare med tillgång till sex. Det vill säga båda fyllde funktionen reproduktion. Rose får porträttera kvinnans egna påtvingade konfliktlinje i Titanic: ”I’d rather be his whore, than your wife.”
Äktenskapet blev ett slags samhälleligt klister. Aleksandra Kollontaj skriver i Kvinnan och familjen:
”Samtidigt som den kapitalistiska produktionen förklarades vara den oförgängliga, eviga formen för mänsklighetens ekonomiska liv, erkändes det monogama äktenskapet som en oföränderlig och stabil social institution.”
Det är privategendomen som främst regleras i äktenskapsbalken. När paret säger ”ja” signeras paragrafer om bohag, gåvor, egendom, ägandeskap, skulder, försörjning och underhåll.
Snart infördes även nya namnlagar. Den patrilinjära arvsrätten, där kvinnan först ägdes av sin far och sedan sin make, materialiserades i 1901 års svenska namnlag. Den innebar att kvinnan skulle ta sin makes efternamn (så kallat patronymikon) när hon gifte sig, vilket säkerställde hennes symboliska och psykologiska underordning. Det infördes alltså år 1901, till skillnad från när många tror. Institutionaliseringen är en identitetsförlust och utradering av jaget. Hon förlorar sitt namn, sitt jag, precis som vid inlåsningen i de kapitalistiska institutionerna fängelse och mentalsjukhus.
För att trygga arbetskraftens fortlevnad och samtidigt fängsla kvinnan vid själva modrandet, reglerade man reproduktionen och införde reproduktiv kontroll som abortförbud runtom i västvärlden, i USA så sent som 1880.
Detta skifte inleddes tidigare när kvinnor, så kallade jordemödrar, inte längre fick vara barnmorskor, där kvinnor förlorade reproduktiva rättigheter och där kvinnors lust förpassades som synd. Kvinnan trängdes ut från medicinen och vården; läkaryrket representerades nu istället av en man. Detta var under den vetenskapliga revolutionen när den europeiska, vita, manliga så kallade ”eliten” mekaniserade världsbilden och rationaliserade kroppen.
Häxprocesserna blev ett sätt att institutionalisera statens kontroll över kvinnors reproduktionssystem, och att kriminalisera preventivmedel. I häxprocesserna (och fortfarande idag) gav man sig på prostituerade, änkor och ogifta kvinnor, för att de gick utanför den strikta könsdualistiska familjeordning som kapitalet krävde.
Egendomen och familjen är fullkomligt sammanknutna. Det kapitalistiska produktionssättet bygger på privategendom; produktionsmedlen ägs privat och inte kollektivt. Kapitalisterna, de rikaste i världen, får sin profit genom att exploatera arbetarklassen globalt.
Det är i dessa familjer, i rakt nedstigande led, som kapitalet ärvs från generation till generation. Som H&Ms grundare Ehrling Persson till sonen och ägaren Stefan Persson, eller Tetra Lavals grundare Ruben Rausing till barnbarnen och ägarna Finn, Jörn och Kirsten Rausing. Företagen ägs ofta av hela familjer. Familjen är den institution som säkerställer privategendomens existens. Denna enhet sätter ramar och gränser för hur kapitalet skapas och tillåts röra sig.
Den borgerliga konstruktionen kärnfamiljen är reaktionär i sin natur, eftersom den kuvar alla former av gränsöverskridande. Små, isolerade, separata enheter utgör ett mycket mindre hot – ja, nästan obefintligt – mot kapitalet än den gränslösa, kollektiva gemenskapen. Kollektivet har alltid varit vad kapitalet darrat inför, och kommer givetvis att vara vad som omdanar det kapitalistiska samhället.
En annan sak går inte att bortse från när man analyserar könsarbetsdelningens våldsamma konsekvenser: kvinnans instängdhet. Kvinnan är, sedan kapitalismen uppkomst, institutionaliserad: i äktenskap, reproduktion och dåtidens mentalsjukhus (ibland “skojar” jag och säger att dom tre är samma sak).
Kärnfamiljen utgör som sagt en ekonomisk gräns, som utvidgas till en rent känslomässig gräns. Medan han kan gå bortom denna gräns, är hon inbunden i den. Studier har visat att gifta män mår bättre än ogifta män, medan gifta kvinnor mår sämre än ogifta kvinnor.
Han mår bra i kärnfamiljen och äktenskapet, hon mår dåligt. Det beror på att hon inom denna gräns sörjer för hans mänskliga behov. Hon axlar reproduktionen, och ser därmed till att den kapitalistiska produktionen – det vill säga lönearbetet – fungerar. Det lär oss alla att se på kvinnans liv, kropp och varande som en service (att ha rätt till). Hon servar hans behov.
Parallellt med denna självuppoffrande och nihilistiska mansservice tillåts hon inte gå utanför rollen som mor och maka, utan att riskera att bli betraktad som sköka, hora, galning, exhibitionist etc. Kring sekelskiftet 1900 institutionaliserades dessa kvinnor som gick utanför den enda accepterade rollen, med påhittade kvinnosjukdomar. Salpêtrière-hospitalet i Paris huserade 1880 ca femtusen kvinnor med diagnosen hysteri. Läkaren Jean Martin Charcot experimenterade med de påstått sjuka, galna samt prostituerade kvinnorna.
För kvinnorna kunde denna inhysning innebära en frigörelse från reproduktionen och från den påtvingade könsrollen. I sin sjukroll kunde hon äntligen uttrycka sitt känsloregister fritt – skrika, gapa, hoppa, sova, knulla, svära, dricka – det var väntat. Samtidigt innebar detta också en upptrappning i de horribla experiment med rasbiologisk underton som senare genomfördes på kvinnor (och andra förtryckta grupper), däribland lobotomi.
Idag ser könsarbetsdelningen både liknande och annorlunda ut. Idag kan en man inte längre ensam försörja en familj. Alla behöver lönearbeta och kvinnor arbetar generellt dubbelt: först med sitt lönearbete, sedan obetalt i hemmet.
Men någonting känns bekant när jag läser om de dåtida sekelskifteskvinnorna. Överallt idag ser jag dom: de ”mystiskt” utbrända, långtidssjukskrivna, deprimerande, medicinerade. Det heterosexuella äktenskapet rymmer i främsta rummet kvinnlig sjuklighet. Denna sociala ordning innebär alltid en förkrympning av kvinnan och en förstoring av mannen.
Och överallt ser jag hem där han har ett musikrum, datorhörna eller garage – men inte hon. Hon får skapa egna mikrokrosmos inom sig, drömmer om att inte bara få ett eget rum utan en egen värld. Ibland iklär hon sig sjukrollen för att få lov att uttrycka det fulla spektrat av mänsklighet. Ibland gör den patriarkala kapitalismen henne sjuk.
Trots att vi lämnat den strikta könsarbetsdelningen från taylorismen och fordismens dagar, så frodas ännu mönsterbilden av den borgerliga kärnfamiljen när de ideologiska apparaterna pumpar ut sakramentet vigsel, som i Gifta vid första ögonkastet och Bachelor. Och den idealiseras ytterligare när regeringen införde ett förslag på en meningslös ”familjevecka”. Familjen och äktenskapet ägnas också hela tre artiklar i FN:s grundläggande mänskliga rättigheter från 1948.
Silvia Federici skriver:
”I hjärtat av kapitalismen hittar vi alltid glorifieringen av familjelivet.”
Vad denna essä tydliggjort är att kärnfamiljen och äktenskapet inte enbart är en ideologisk överbyggnad utan grundläggande för den materiella samhällsstrukturen. Familjen sätter ramarna för kapitalets rörelse.
Allt har inte varit en snabb och linjär process, utan det har vuxit fram parallellt med att kapitalismen etablerades från 1400-talet och framåt. Genom demografilängder (Sverige 1540), sexuallagstiftningar som kriminaliserade utomäktenskaplig sexualitet (Sverige 1694), häxprocesser (Sverige 15/1600-tal), dödsstraff vid abort (Sverige 1734), kärnfamiljsideal, institutionaliseringen av kvinnor på mentalsjukhus (18/1900-tal), vetenskapliga och industriella revolutioner (16/1800-tal), namnlagar (Sverige 1901) och såklart könsarbetsdelningen (1800-tal). Inte samtidigt överallt, utan olika takt, i olika ordning men med samma syfte: att institutionalisera kvinnan och ge stabilitet åt kapitalet.
Vad är alternativet? Är det ens någon idé att försöka? Kollontaj skriver att:
”…människorna är maktlösa när det gäller att fritt förändra formerna för den sociala samlevnaden, eftersom dessa former är en logisk följd av de omgivande ekonomiska produktionsförhållandena.”
Jag tycker mig läsa in en kontring av Suzanne Brøgger som i Kärlekens vägar och villovägar skriver en sisådär sjuttio år senare:
”–Världen kan inte förändras av enskilda individer, hävdar du – inte utan viss lättnad i rösten – medan du sitter och väntar på att förändringen ska komma utifrån i form av ett system.”
Kollontaj igen:
”Allt de kan göra är att försöka förstå den tendens som redan håller på att fullbordas i den sociala organismens utveckling och påskynda tempot i denna, vanligtvis smärtsamma, omvälvningsprocess.”
Det ekonomiska samhället kommer att omvälvas, och den sociala ordningen och relationsformerna med det. Tur är ju det, eftersom kapitalet framtvingar relationer som bygger på privategendomens logik, vilket alltid bidrar till reifiering (förtingligande), alienation och utanförskap.
Framförallt har könsarbetsdelningen konstruerat en grotesk och inbillad skillnad mellan kvinnor och män, vilket i sin tur leder till våld och splittringar mellan könen. Närhet, ömhet och kontakt (med andra utanför den tvåsamma enheten) förvandlas till hot i den sexualbildning där man, via äktenskapet, formaliserar en gräns för människans varande.
Stora delar av vänstern saknar visionär riktning och kritik av kapitalismens sagda fundament. Hur går vi bortom en institutionalisering av relationer, bortom relationer med egendomen som bas, där vi förväntas äga varandra likt ting? Vad är verklig omsorg och hur ser framtidens kärlek ut?
För det första: I klimatkrisen kommer vi att behöva omforma sättet vi bor på. Kriser kräver kollektivism och ömsesidig hjälp i bostadshus och lokalområde. Vi kan inte längre låsa in oss i separata enheter, sköta oss själva i en nyliberal individualistisk anda. Här finns potential att göra kärnfamiljen obsolet till förmån för kollektivt stöd oberoende av institutioner som äktenskapet. Den radikala omsorgen finns hos grannar, vänner, älskare och (vald) familj.
För det andra: Institutionen är död till sin natur. Relationernas omdaning börjar i den egna kroppen, och vi behöver ersätta den döda institutionen med den levande erotiken. Genom att omforma vår syn på begär och njutning – vilket i stor utsträckning berövats kvinnor (och andra förtryckta grupper) genom reglementering, underordning och institutionalisering – kan vi väcka våra sublimerade sinnen och komma i kontakt med våra erotiska begär: njutning, lust, glädje, sinnlighet, passion.
I ett sådant tillstånd slumrar vi inte omkring mekaniskt planerat, utan vaket och nyfiket i fri relation till andra. Där äger vi inte varandras tid, liv och kroppar. Där är relationen inte reglerad juridiskt och ekonomiskt i äktenskap. Brøgger igen:
”Att lämna det patriarkaliska rummet är att lämna den patriarkaliska tiden och flytta över i en ny tid”.
En antikapitalistisk kamp måste inrymma en radikal kritik av familjen. Den enhet som upprätthåller de kapitalistiska produktionsförhållandena, där kapitalet flyter via blodsband och där den patriarkala sociala ordningen mellan kvinnor och män upprätthålls genom att kvinnan på grund av könsarbetsdelningen fjättras vid reproduktionen (av arbetskraft).
Kroppens, likaså jagets, frigörelse är tätt sammankopplad med den sociala.
__
Böcker jag läst för att kunna utveckla dessa tankar:
Aleksandra Kollontaj Kvinnan och familjen (1908)
Karin Johannisson Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle (1994)
Louis Althusser On the reproduction of capitalism – ideology and ideological state apparatuses (1969)
Silvia Federici Patriarchy of the wage: Notes on Marx, Gender, and Feminism (2021)
Silvia Federici Caliban and the witch: Women, the body and primitive accumulation (2004)
Suzanne Brøgger Kärlekens vägar och villovägar (1976)
Torkil Lauesen Riding the Wave: Sweden's Integration into the Imperialist World System (2021)
och många fler
