För då slösar vi bort våra liv – att rationalisera bort mänsklig kontakt

Jag har tänkt mycket på automatisering och effektivisering; vi strävar i hög utsträckning efter att rationalisera bort det djupt mänskliga, för att ge mer plats åt det icke-mänskliga. 

När människor talar om att slippa saker vill de slippa städa, handla, dona, fixa. Allt det som rör den s.k. sociala reproduktionen (det obetalda hemarbetet som kvinnor i kapitalismen är knutna till).

Så vi köper robotdammsugare, robotgräsklippare, matkassar, är vi ännu lite rikare kanske vi har städhjälp och barnpassning. Staten subventionerar och inför ROT och RUT. 

Det finns inga gränser för hur mycket av det som rör mänsklighetens mest basala sysslor – våra sociala relationer, vårdandet och omsorgen – som kapitalet vill rationalisera bort. Antingen genom automatisering eller genom att lägga ut det på marknaden (arbetarklassen städar överklassens hem).

Allt detta gör vi för att få mindre social reproduktion och mer produktion. Vi tar bort det kroppsligt mänskliga för att ersätta det med abstrakt arbete. Vi tar bort hud, sinnesförnimmelser, kontakt, närhet, vård.

Det är inte samma sak att ta hand om ett hem, som att vara gäst i sitt hem. Det är inte samma sak att lukta på råvaror och välja ut de man blev sugen på, som att klicka hem en färdig matkasse på sin skärm. Att samla, laga, äta mat är något av det mest basala vi människor gör, där vi knyter an till andra och oss själva.

Alla delar som rör social reproduktion vill kapitalet ständigt rationalisera bort eftersom den är det enda (tillsammans med arbetskraftens värde = vad det kostar att hålla en arbetare vid liv mellan arbetspassen) som sätter gränser för hur mycket mervärde kapitalet kan utsuga ur arbetare.

Om inte arbetaren behöver den sociala reproduktionen längre – för att någon annan utför den, eller för att den är automatiserad – så kan arbetaren producera mer. Och är det något kapitalismen kräver är det ständigt ökande produktivitet, mer specifikt en ökning av det mervärde (den profit) som tillfaller kapitalisten. 

Detta är kapitalismens inre lag. Jag vill motverka denna tendens att utkonkurrera den sociala reproduktionen. För till skillnad från det abstrakta, meningslösa arbetet som bidrar till människans alienation, har den sociala reproduktionen något att tillföra människan – en av känsla av samhörighet, närhet, värme, glädje, kärlek och njutning. Genom mat, sex och hembestyr. Automatiseringen kan hjälpa oss, men den ska framförallt automatisera produktionen för att frigöra människan från löneslaveriet. Inte tvärtom.

Kvinnans kamp inom kapitalismen att även hon få tillgång till produktionens sfär (därmed kapitalet), har paradoxalt blivit även kapitalismens agenda. Från början placerades hon i hemmets sfär, som den borgerliga, obetalda hemmafrun – fastkedjad i kroppen, utanför offentlighet och produktion, alltså utan pengar.

Idag är arbetsmarknaden differentierad i gigekonomier, prekära villkor, en allt fattigare arbetsklass. Borta är industrikapitalismens produktionsförhållande med en försörjande man och vårdande kvinna (även om idealen står pall). Vi alla sliter nu för att dels få vara en del av den sedan 70-talet alltmer arbetskraftsbortstötande varuproduktionen, och dels få löner som vi överlever på (arbetskraftens värde).