Aftersun – att se andra

Efter att ha sett Aftersun läste jag kommentarer på filmsajterna. Någon skrev: “Om nu pappan led av psykisk ohälsa borde dom visat det tydligare.”

För mig som haft psykisk sjukdom och levt nära psykisk ohälsa hos förälder, sambos m.m. kunde ingenting ha varit tydligare än att pappan Calum led av psykisk ohälsa.

Men det är väl just det: Vi som har varit sjuka har etablerat ett eget språk sinsemellan, där vi ser varandra. Vi förstår varandra. Vi ser förbi någonting som andra inte ser förbi.

Vi ser det i det subtila och outtalade. I kroppsspråket, ögonen, affekterna i ansiktet. I empatin, det icke-dömande, i toleransen.

***

För mig stod det klart redan i första scenen att Calum led. Fången i sig själv, alienerad från andra. Känslan av att alltid vara lite, lite avskärmad. Avskärmad från den verklighet andra verkar leva i. Känslan av att man lever som i sin egna värld, i en bubbla.

När han smyger ut för att ta en cigarett, rör kroppen, armarna. Dansar, som för att reglera ångesten.

När han tittar på sig själv i spegeln.

När han dansar i strobeljus och äntligen får kliva utanför sin egen kropp.

Alla försök att meditera bort sin egen hjärna. Meditiations-böckerna vid tv:n.

Att han är förvånad över att vara äldre än 30. Att inte kunna se sig själv leva till 40.

Dom tunga ögonen. Blicken som alltid är någon annanstans än just här och nu. Dissociationen.

När han stelnar till av en fråga som kastar honom tillbaka till barndom.

Den sociala ångesten bland andra, att få blickljuset på sig, en rädsla för att någon annan ska se igenom en.

Att finna sig i att ha ont och vara obekväm. När han ligger på otympliga madrasser eller råkar skära sig i armen. Känslan av tomhet. När all smärta bleknar i jämförelse med den han dagligen genomlider.

När han vill göra allting bättre för sin dotter Sophie, ge henne något annat än det han fått uppleva. Ångesten när han misslyckas med det.

Slutscenen. När han har bestämt sig.

***

Karin Johannisson skriver i Kroppens tunna skal:

”Kroppens språk har varit ett tillgängligt språk: sannare och svårare att kuva än det talade. Att bokstavligen förkroppsliga känslor – ge dem gestalt – har ibland varit mera tillåtet än att verbalisera dem.”

Det är det här psykisk ohälsa och sjukdom gör med många av oss. Vi talar med kroppen. Därför blir vi också bra på att uppfatta andras kroppsspråk. Språk! Jag är övertygad om att vi har en väldigt finkalibrerad blick på andra.

För alla oss som läst Bessel van der Kolks The body keeps the score är detta något vi vet: Kroppen minns. 

Den minns trauma. Vilket gör att vi ser. Vi ser dig och dig och dig.

Juhani Pallasmaa skriver i  The eyes of the skin:

”The body is not a mere physical entity; it is enriched by both memory and dream, past and future. The world is reflected in the body and the body is projected onto the world. We remember through our bodies as much as through our nervous system and brain.”

Så för att återkoppla till kommentaren. Det är tydligt. Det är bara du som inte ser det. Den här filmen kanske inte är skapad för dig. Utan för oss som ser oss själva i den, för oss som ser andra i den.