Universum

Jag önskar att jag skrev om dig tidigare
Så det första jag skriver
Inte behöver vara en avskedsdikt

Du kallade mig haiwaneh
Jag tyckte att det lät sött
Jag var ett djur som luktade mig
Till dig
Nu måste jag lukta på vad som helst annat
För du finns inte bredvid

Jag sa: om universum vill
Så möts vi igen
Du sa: sluta, du vet att det inte finns någon Gud
Jag sa: jag menade symboliskt
Vi är universum
Sammanflätade som två partiklar
Dom kan vara separerade med miljontals mil
Men rör sig den ena påverkas den andra
Fastän att rumtiden håller dom isär

På din arm är Heisenbergs osäkerhetsprincip inristad
Vi kan inte veta var elektroner är eller ska

Kanske var inte själva meningen
Att vi skulle vara sammanflätade länge
Kanske var själva meningen att jag skulle öppna nya dörrar för dig
Och att du skulle läka några av mina öppna sår
Oavsett är jag tacksam för allt
För det är inte antalet dagar som räknas
Utan intensiteten

Mitt hjärta gråter
Ditt med
Bahebak

Föregående
Föregående

Att leva i resonans – det som inte kan inhängnas

Nästa
Nästa

Aftersun – att se andra