Att leva i resonans – det som inte kan inhängnas

Om jag ska försöka sammanfatta hur Hartmut Rosa beskriver sitt begrepp resonans så är det att leva i harmoni, med flow, i tillfredställelse. Ni vet när man lyssnar på en låt om och om igen och det känns ”rätt” i kroppen och hjärnan, du är här och nu, närvarande i upplevelsen. Det är resonans.

Resonansbegreppet för Rosa består av fyra olika delar: Att vi blir berörda, att vi besvarar denna beröring, att vi transformeras inifrån och att vi är så kallat  ”oförfogbara”.

Oförfogbarheten, alltså något som inte kan inhängnas, kontrolleras eller formaliseras, är temat för Rosas senare bok ”Det vi inte kan råda över – om vårt förhållande till världen”, vilken har hjälpt mig att förstå mitt eget behov av oförfogbarhet.

Rosa skriver: ”En fullständigt känd, planerad och behärskad värld är en död värld.” Det vill säga: vi behöver mystik, oförutsägbarhet och spontanitet för att uppleva verkligt levande liv. För att uppleva resonans.

***

När Rosa pratar om säkerhet och boende skriver han: ”Ju fler övervakningskameror, larmanläggningar, inbrottssäkringar och staket som installeras runt en fastighet, desto mer otrygga känner sig de boende. Att individen faktiskt inte har tillgång till något som är potentiellt förfogbart omvandlar uppenbarligen oförfogbarhet till vanmakt och otrygghet. Det undergräver förtroendet för den egna aktiviteten och för förmågan att lyssna och reagera på ett adekvat sätt att denna förmåga överförs till apparater och experter.”

Jag skulle vilja använda samma logik fast med relationer. För är det inte så här som somliga upplever formaliseringen av en relations kanter?

Okej, jag testar:

Ju fler gränsdragningar, formalia och regler som sätts för en relation, desto mer instängda känner sig de involverade. Att individen faktiskt inte har tillgång till något potentiellt utanför relationen omvandlar uppenbarligen relationens innehåll till vanmakt. Det undergräver individernas egenmakt och undergräver förtroendet för individernas aktiviteter och omdömesförmåga, för deras förmåga att lyssna och reagera på ett adekvat sätt på omvärlden och andra.

Det vill säga: egenmakt förvandlas till vanmakt när man tar ifrån subjektet sin förmåga att agera, ge respons, ta beslut och utöva ett adekvat omdöme. Individen blir avskalad sin egenmakt, och det är på grund av detta jag tror att vi tappar resonansen (den egna känslan av “flow”).

***

Jag läser vidare i boken och då landar tillslut Rosa i ett liknande argument, när han skriver om äktenskapet. Han skriver: ”Äktenskapet är en social och juridisk institution som sätter en slags institutionaliserad gräns för kärleken som ska garantera att parterna är tillgängliga för varandra.”

Han beskriver äktenskapet som ”död kärlek”, något även jag gjort i många av mina tidigare texter, bland annat i mitt zine om abolitionism och kärlek. Äktenskapet är en mekanisk, formaliserad kärlek – inte en fri och autonom form av kärlek.

Rosa skriver att vad som egentligen sker i ett äktenskap, eller i liknande formaliseringar av relationer, är att vi försöker garantera sakernas förfogbarhet (det vill säga kontrollera dom) och att de i och med det förlorar sin resonans. Så ju mer vi försöker inhängna (någon/något), desto mindre resonans upplever vi.

***

För mig har detta blivit tydligare genom åren. Alltså känslan av att något i mig bokstavligen dör i formaliserade relationer. Jag har förmodligen alltid känt så, men först på senare tid kunnat identifiera känslan, och tack vare Hartmut Rosa har jag nu också ett språk för det.

Jag funderar mycket på vad det beror på, varför andra tycks kunna fortsätta leva medan jag dör? Eller dör andra också, men märker det inte eftersom det är en såpass långsam vävnadsdöd? Eller dör dom, men låtsas som ingenting?

Mellan relationer känner jag resonans. Till viss del kan resonansen bestå åtminstone i början av en relation (med någon slags rest-flow), men sakta förlorar jag min känsla av resonans. Jag förlorar en känsla av tillfredställelse, en harmoni där kroppen och hjärnan är i balans, en livsglädje som jag tycker bäst beskrivs som “flow”.

Jag som trott att det är något annorlunda med just mig. Kanske är det resonansen som förklarar det? Kanske är det något både djupt mänskligt och rentav logiskt vad jag upplever? Kanske känner andra samma sak?

I slutet av boken skriver Rosa återigen specifikt om relationer till människor. Förfogbarheten består enligt honom av fyra dimensioner: transparens, tillräknelighet, kontrollerbarhet och effektivitet. Han menar att när en annan människa blivit fullständigt förfogbar, alltså när vi totalt behärskar och kontrollerar motparten, finns det ingenting kvar att “upptäcka” hos denna. Rosa menar att “fullständig förfogbarhet i alla fyra dimensionerna får begäret att slockna”, och att fullständig förfogbarhet över människor är “utan lockelse”.

Kvantfysiken lär oss att i den sekund vi observerar varandra helt och fullt, ändrar partiklarna tillstånd. De går från rörelse, till fixering. Från liv, till död. Från ovisshet, till kollaps. Jag tror att det är när vi försöker göra varandra fullkomligt förfogbara (observerbara, nåbara, tillgängliggjorda) som resonansen försvinner och partiklarna kollapsar.

***

Så för att dra slutsatser:

Är det möjligt att uppleva resonans i formaliserade relationer? Jag vet inte. Enligt Hartmut Rosa: nej.

Är det möjligt att ha relationer utan några som helst gränser? Alla relationer är insprängda i olika slags ramar och gränser. Det är i en mån nödvändigt för de sociala koderna och för att kunna hålla en hög empati gentemot varandras känslor.

Och: Även det så kallat “gränslösa” kommer med överenskommelser. Tappar man resonansen även då? Jag tror att det är möjligt att behålla resonans, men formalian som sätts i relationen behöver vara såpass “fri” att inget subjekt känner att dess egenmakt blivit eliminerad och ersatt med vanmakt. Jag vet inte om det går, men jag vet att jag vill försöka.

Det Hartmut Rosa menar är att det är när vi inte drar formaliserade gränser för vårt varande som vi kan uppleva verklig resonans, det vill säga verkligt liv. Jag avslutar med Rosas inledande citat: ”En fullständigt känd, planerad och behärskad värld är en död värld.”

Lästips:

• Det vi inte kan råda över: om vårt förhållande till världen av Hartmut Rosa

• Resonance – A Sociology of Our Relationship to the World av Hartmut Rosa