The Truman Show 23 år senare – reifiering, influencers och övervakningskapitalism
The Truman Show producerades under 1990-talet, en period som Žižek, i The Reality of the Virtual, refererar till som en (kapitalistisk) utopi. Det var en period som efterföljde fordismens idéer – kärnfamiljsideal och masskonsumtion – teman som The Truman Show plockar upp på ett parodiskt vis.
Utopin är en icke-plats, en idealbild eller en fantasi. Parallellerna mellan Thomas Mores Utopia och The Truman Show är tydliga, inte minst eftersom de båda utspelar sig på öar.
Seahaven, i The Truman Show, är en avgränsad och isolerad (skenbar) utopi där Christof som regissör intar rollen som härskare, överhet eller makt. Invånarna i Seahaven skyddas från ”omvärlden”, d.v.s. verkligheten, och utger sig för att vara ett harmoniskt och välsmörjt samhälle.
Men The Truman Show är ingen utopi, utan en kapitalistisk dystopi. En varning om kapitalimens annalkande utveckling. Filmen ger en förhandsvisning av tendenser som, vid sin tid för produktionen 1998, ännu inte genomsyrade samhället så som det gör idag 23 år senare.
Den dystopiska miljö Truman befinner sig i liknar den människan är underkastad i kapitalismen. Här kan man urskönja flera samtida tendenser: kommodifiering av fritiden, avhumanisering och förtingligande av människan och hennes relationer, verklighet och fiktion blir svårare att särskilja samt (marknadens) övervakning och beteendestyrning.
Det reifierade skådespelarsamhället
George Lukács utvecklade Marx’ teorier från Kapitalet om kommodifiering och varufetischism. Eftersom kommodifieringen gör att människor, idéer och tjänster omvandlas till varor och produkter, blir människan i sig förtingligad.
Lukács kallade detta förtingligande för reifikation, vilket innebär att relationer mellan människor ter sig som relationer mellan ting.
Lukács skriver i Historia och klassmedvetande att: ”Varustrukturens väsen består i att ett förhållande, en relation mellan människor antar karaktären av ett ting och på så sätt får en ’spöklik föremålslighet’.”
Vardagens konstanta repetition av produktion, konsumtion och reproduktion bidrar till en mekanisering, men också avhumanisering – av livet och de relationer som utgör levandet.
Människan blir något både påverkbart och mätbart, en vara bland andra varor och därmed ett ting bland andra ting.
I en scen där Truman och hans fru Meryl Burbank är i köket, vänder hon sig plötsligt om och marknadsför en produkt hon precis använt:”Why don't you let me fix you some of this Mococoa drink? All natural cocoa beans from the upper slopes of Mount Nicaragua. No artificial sweeteners.”. Truman reagerar: ”Vad pratar du om?!”.
Vi som åskådare ser det onaturliga i hennes beteende som mänsklig reklampelare. Idag är denna typen av beteende såpass naturaliserad i vårt sociala och digitala liv att det är svårt att avkoda och upptäcka.
Influencers har tagit denna roll, inte sällan med den konsumerande hemmafrun som konservativt ideal. Hon som ägnar sig åt barn, kropp och hem i olika förändringsprojekt via konsumtion.
Sponsrad av kapitalet har hon som främsta syfte att få sina följare (åskådarna) att konsumera de produkter hon marknadsför. Barnen, iförda sponsrade kläder blir reifikationer (ting), precis som familjen Truman.
Gränserna mellan arbete och fritid och mellan offentlighet och privatliv suddas ut. Men också gränserna människorna sinsemellan, då influencern precis som Meryl Burbank och andra skådespelare i Seahaven vinner någonting på uttrycka sitt känsloliv framför kameran.
Exploatering av människans inre innebär att hon får kontakt och därmed vinner förtroende. Ett förtroende som innebär fler tittare/följare och därmed fler konsumenter – oavsett om vi följer reklamtäta dokusåpan The Truman Show eller ett influencerkonto.
1998 fanns inga sociala medier och inga influencers vars primära syfte är att stimulera konsumtion hos åskådaren. Men 1998 fanns The Truman Show och det är tydligt att det går en direkt linje från den postfordistiska ”kapitalistiska utopin” på 1990-talet till dagens hyperindividualiserade och reifierade samtid.
Även gränserna mellan liv och icke-liv suddas ut. I och med förtingligandet blir verkligheten svår att skilja från fiktion. Trumans bästa vän Marlon säger i inledningen av filmen: ”Inget på showen är fejk”. Skådespelarna har alltså förlorat förmågan att avgöra vad faktiskt mänskligt levande innebär.
Detta utvecklar Guy Debord i Skådepelarsamhället (eng. The Society of the Spectacle). I ett sådant här skådespelarsamhälle blir människan en aktör i sitt eget liv – nedvärderad till vad hon äger, samtidigt som hon ständigt behöver återskapa sin identitet som konsument.
Truman och hans medaktörer är verkligen en skådespelare i sitt egna livsspektakel. De är inte längre till för sig själva, utan för åskådare och ekonomiska incitament.
Övervakningskapitalism
I mellankrigstiden fokuserade den dystopiska genren på totalitära samhällen, en hierarkisk uppdelning mellan makten och folket, där teknikutvecklingen användes i övervakande syften.
Det finner vi i verk som Huxleys Du sköna nya värld där folket till och med kontrolleras i sömnen, och i Orwells 1984 där språket elimineras och ersätts. Perioden präglades av rädsla för totalitära regimer med litteratur som gestaltade repression, kontroll, övervakning och propaganda.
Men ingen dystopi fångar det totalitära – med en centraliserad maktfigur – så subtilt som The Truman Show. Den är en förhandsvisning, en slags tidig upplaga, till vad idag beskrivs som övervakningskapitalism. Ett begrepp som populariserats av socialpsykologen Shoshana Zuboff i boken med samma namn, Surveillance capitalism.
”Varustrukturens väsen” som Lukács skriver om är unik för kapitalismen, som bygger på konstant tillväxt och därmed innebär en ständig expansion in i nya sfärer. En marknadsekonomi som består av allt färre monopolistiska jättar som alstrar värde, kräver att kapitalet utsuger värde i nya, även immateriella och mer abstrakta, sfärer.
Ett exempel är Facebook som är gratis att använda. Företaget får inte profit i den klassiska produktionen av varor så som Marx beskrev mervärdesutsugningen. I övervakningskapitalismen får företaget istället profit genom att insamla data från användaren. Data från våra beteenden, liv och intressen. Data som de sedan säljer vidare till andra företag, riktar direktreklam med hjälp av etc.
Detta är en integritetskränkande extraktion där företag gör profit på dig som individ – och helt utan att du säljer din arbetskraft till företaget. Zuboff menar att själva ”verkligheten” är kommodifierad, våra verkliga liv omformas till potentiella aktörer på marknaden.
Detta är ett allt vanligare sätt för företag att göra profit, och ses som en tendens inom nyliberalismen; under frammarsch när The Truman Show spelades i – idag helt cementerad.
Övervakningskapitalismen innebär också att ditt beteende regisseras, genom att algoritmer puttar runt dig i sociala medier med hjälp av din data; precis som Christof i The Truman Show regisserar statisterna för att putta Truman i planerad riktning. Denna term kallas för ”nudging”, att millimeter för millimeter styra människor i önskad riktning.
I The Truman Show puttar man karaktärerna i planerade riktningar för att få dem att handla på ett sätt som skaparen på förhand bestämt. Livet, våra liv, ter sig som en planerad teater som är till för att få oss att konsumera, och därigenom alstra profit till företagsägare.
I verkligheten är Christof kapitalet som puttar oss runt i konsumistiska cirklar.
En annan intressant del i filmen är de vinstdrivande tv-bolagen med sina reklamfilmer. Även dessa regisseras och planeras för att styra Trumans beteende och konsumtion. Trumans – och vår – frihet är falsk. Framförallt är hans så kallade ”verklighet” en chimär.
Häri ligger den mest dystopiska kopplingen till vår reella samtid. Människors ”verklighet” dikteras allt mer av kapitalistiska logiker. Truman är övervakad, kontrollerad och styrd, därav den totalitära och dystopiska karaktären av filmen.
Jag tolkar The Truman Show som en kapitalistisk dystopi där, precis som i Järnhälen och The Handmaid’s Tale, varje tendens eller berättelse redan skett eller sker i verkligheten.
Ett mikrokosmos av vårt nuvarande samhälle.
Referenser:
Debord, Guy. Skådespelarsamhället (1967).
Huxley, Aldous. Du sköna nya värld (1932).
Lukács, George. Historia och klassmedvetande (1923),
More, Thomas. Utopia (1516).
Orwell, George. 1984 (1949).
Žižek, Slavoj. The Reality of the Virtual (2004).
Zuboff, Shoshana. Surveillance capitalism (2019).