Subjektivitet, spiritualitet och sex i kapitalets tidevarv
Hur ska vi leva med kroppar i kontakt, i en avtrollad värld? Där vår enda gemensamma nämnare, det enda som egentligen binder oss samman, är arbete. Där det enda vi delar är produktion och konsumtion. Pengar, varor, pengar; kapital som måste snurra runt, runt. En oändlig cirkulation.
Federico Campagna skriver i boken “The last night: anti-work, atheism, adventure” (2013) om arbete som människans gemensamma ritual i kapitalismen:
“If westerners can’t live without meaning, without myths. But we had to find a way of adapting our mystical thinking into the structures of contemporary capitalism. What would a mantra look like, inn the heart of a global metropolis of the 21st century? What other act might be able to host its obsessive spirit, whilst functioning like a round, magic shield, covering the frightened believer from their fear of freedom? There was only one possible, almost perfect candidate. The activity of repetition par excellence: work.”
Vi behövde hitta nya sätt att anpassa vårt mystiska tänkande, så att det kunde tryckas in i kapitalismens struktur.
När människan slits från naturen
Vårt mystiska och mytiska tänkande och utövande är sedan århundraden förtryckt i kapitalismen. Häxor, vars breda kunskap om människokroppen och naturens koppling till oss, har bränts på bål.
Många var de människor som förtrycktes, underkastades och mördades när den kapitalistiska produktionen erövrade västvärlden under 1500-talet och framåt. Där fanns ingen plats för spiritualitet, kunskap om saker bortom det rationella, ingen plats för närhet till naturen.
Nej, ty människan och naturen slutade vara subjekt och blev objekt i kapitalismen. Naturen, men även människan, blev nu objekt till för att exploatera för profit.
Vi båda som används, nyttjas. Du vet, det känns som att någon drar ut det som gör oss hela. Halv. Allt är förtingligat, men allt är också atomiserat. Flyktiga som främlingar; identifierar varken igen det som gör människor till människor eller som gör natur till natur.
Vi underkastar oss nu bestraffande, och institutionaliserade, gudaväsen och monetära system, medan livet fladdrar i ögonvrån som låg det på ett löpande band. Katsching, sa någon. Det sa inte vi.
Det finns en sammanvävning som gått förlorad i ett system där vi görs till objekt. Naturen till ett objekt att utvinna för profit, och människan till ett objekt att använda för produktion.
Vi förlorar de tidigare flytande gränserna oss sinsemellan. Nu blir vi istället separerade atomer som börjar se på varandra, och på naturen, som ting med fysiskt monetärt värde. Inte som blödande materia som bara vill existera.
Så hur ska vi komma i kontakt med den kropp som slitits från naturen, och med den natur som görs våld på?
Vi har förlorat subjektiviteten, och går på jakt efter autencitet. Men även något spirituellt.
Self care som reifiering
Subjektivitet är, menar Foucault, inte ett tillstånd. Utan det är en praktik som handlar om ett aktivt varande. Jag tänker mig att subjektiviteten handlar om en inre längtan, en inre kärna. Om känslor och emotioner, och om att få reagera och agera.
I jakten på autencitet försöker vi sudda ut en nu mycket distinkt skiljelinje mellan oss och natur, och mellan mig och dig. Vi försöker hitta subjektiviteten.
Vi testar olika former. En lockelse är self care och hela beautyindustrin. Olika krämer som smörjs in, en efter en. Man greppar efter något rituellt i en värld där den enda ritualen vi har är lönearbete. De vill ju åt den egna upplevelsen, vill åt subjektivitet!
Tyvärr använder man objekten för att nå denna upplevelse, det vill säga man använder det som gjort att vi tappat kontakt med oss själva från första början. Objektet, tinget, varan, produkten.
Så man smörjer produkt efter produkt på sin hud, objekt efter objekt. Man hoppas på att undkomma varufieringen (objekten), man hoppas på att utföra en annan ritual än arbete. Man vill slippa lönearbete (och kapitalcirkulation) som repetitiv ritual.
Men genom att konsumera varorna så blir resultatet detsamma: mer kapitalcirkulation. Och genom att nyttja varorna (commodities) för att utföra ritualerna, leder det till ytterligare alienation från subjektiviteten. Alltså förlorar man ytterligare kontakt med sig själv.
Hela idén med kvinnors “self care” uppkom när industrikapitalismen expanderade. I denna tidsperiod (ca 1880), när manliga läkare blev norm, började kvinnor patologiseras i mycket stor utsträckning.
Nya diagnoser, sjukdomar, leda och besvär. Kvinnor, vars subjektivitet (spiritualitet, kroppslighet, kunskap) redan förtryckts i några århundraden, blev underordnade medicinskt, filosofiskt och materiellt.
Kvinnomedicin blev nya sporten. Man rekommenderade nu kvinnor att dagligen ägna sig åt olika typer av “sjelfhjelp”. Långa bad, oljor och smörjningar, rituella helkroppsbehandlingar, underlivstvättning m.m.
Detta arv frodas. Självhjälpen och omsorgen kommer idag via konsumtionen och nyttjandet av varor. Self care är en ritual som därför förtingligar mänskliga erfarenheter till objekt, det vill säga en reifiering.
BDSM som spirituell ritual för att nå subjektivitet
Att ha förlorat subjektivitet går också att se i kroppen – i sexualiteten – som görs till objekt. Vi slutar varsebli, uppleva, känna med våra kroppar. Vi lämnar erotiken och närmar oss istället något förtingligat, praktiskt och avtrollat.
Hur ska vi sprängas inifrån, låta erotiken implodera, när allt runtom oss separerar dig från mig? Och mig från mig. Min kropp från mitt sinne, och mitt huvud från min hud. Mitt hjärta från min hjärna, och mitt människovärde från mitt liv. Kvar vad finns då, kanske något platt eller tillfälligt, flyktighet som sveper förbi. Ingen tid, ingen lust. För intimitet.
Ingen plats för närhet.
Somliga finner då BDSM. Subjektivitet är kärnan i denna sexuella praktik som är ofantligt rituell. I BDSM använder man ritualer och repetition, för att lyckas knyta an till både sig själv och till andra.
Ett exempel är bondage, som fungerar symboliskt men även reellt. Man lyckas där – med rep – knyta sin kropp närmre sitt sinne och förkasta den cartesianska dualismen. Men man lyckas också knyta an till den andre, genom en gemensam ritual.
BDSM är en sprituell praktik först och främst, som handlar just om detta: att nå subjektiviteten och förkasta objekt.
Så till skillnad från self care som i slutändan handlar om konsumtion (av varor), d.v.s. att de facto underkasta sig kapitalet, så handlar BDSM om att förneka kapitalistisk logik, och om att förneka ”rationalitet”/objektivitet som filosofisk gren.
Att förvränga och expandera sinnesupplevelser, att förnimma och erfara. Det är kärnan i BDSM. För mig är det motsatsen till kapitalismens funktionalistiska och objektifierande ideologi.
Att leva förtrollat i en avtrollad värld
Någon där ute, belönar dig för hårt arbete, inte för ditt svårmod eller innerlighet. Så hur ska jag blicka bortom och inåt – i hjärtkamrar och nervceller – när det enda värde min kropp är klädd i, är det där som går att mäta?
Trehundra timmar eller var det tusen kronor. Jag har redan glömt, för dagen är nu slut. Imorgon är en ny dag, dags att återuppfinna siffrorna igen.
Det är tur att jag har havet, annars hade jag drabbats av klaustrofobi. Havet är min out, dit åker jag någon dag. Kastar mig i det mörka, svarta, ändlösa. Hade jag inte haft havet, ge mig då ett berg. Någonstans där luften är fri och jag likaså.
Jag sa: Hur ska vi leva förtrollat i en avtrollad värld? Där all kontakt med naturen, där all kontakt med vårt inre, där all verklig spiritualitet har bränts på bål och gått förlorad. Eller institutionaliserats. Där erotik och närhet tvingas bort till förmån för nytta. Där det enda som verkligen binder oss samman är kapitalets konstanta cirkulation.
Jag sa: Allt är förgiftat. Hur överlever jag en pandemi insvept och omgärdad av död?
Du sa: Inga problem, jag har levt här ett helt liv. Jag hade kunnat räkna det i dagar, timmar, minuter eller pengar, men jag vill inte.
Referenser:
Den mörka kontinenten av Karin Johannisson
Caliban and the witch av Silvia Federici
Foton: Ur filmen Häxan (1922)
