Reglementeringen och institutionaliseringen av kvinnor i 1800-talets Stockholm
Reglementeringen av prostituerade kvinnor är en berättelse om repression, avhumanisering, tvång och institutionalisering. Det är en berättelse om sexualmoral, en hycklande syn på sexualitet präglad av religiösa idéer och klassamhället. Vi bär detta arv.
Den könspolitiska konflikten i synen på sexualitet
Stockholm, 1800-tal. Borgarklassens män gifte sig tämligen sent, i 30-årsåldern. För kvinnor i borgarklassen var det av vikt att inte ha utomäktenskapligt sex, eller sex före äktenskapet. Män, menade man, behövde sex oavsett eventuell äktenskapsstatus – för sin hälsas skull.
Hur löser man denna ideologiska, och antagonistiska, konflikt? Män får, och behöver, sex – kvinnor avkrävs avhållsamhet. Man löser det genom att addera klasskonflikt till könskonflikten. Prostitution blev stadens legitima lösning. Den var statligt reglerad, och ansågs fungera som en slags ”social kontroll”.
Hur då, en social kontroll? För att män inte skulle våldta eller ha sex med borgar- och överklassens kvinnor (de värdiga, de präktiga, Madonnorna) fick de köpa sex av under- och arbetarklassens (prostituerade) kvinnor.
Hororna, de fallna.
Prostitution ansågs alltså rent samhälleligt nödvändigt. Samtidigt var lösdriveri och sedeslöst leverne olagligt att ägna sig åt.
Östermalmstorg, sent 1800-tal. Från stockholmskallan.stockholm.se.
Prostitution och avhumanisering
Syfilis och könssjukdomar bredde ut sig, vilket staten ville stävja. Man hade redan sedan år 1812 infört en lag gällande tvångsgynekologundersökningar av kvinnor. Det var otillräckligt. Självklart var det otillräckligt, det fanns många fler som bar på könssjukdomar än arbetarklassens kvinnor.
Men så resonerade man inte. Först testade staden att öppna två kommunala bordeller i Gamla stan i Stockholm, de hette ”London” och ”Stadt Hamburg”.
Män stod i kö, någon gång fick de hämta 25 prostituerade kvinnor från Köpenhamn för att kunna möta efterfrågan. Främst män ur medel- och överklassen köpte sex på bordellerna, som var döpta efter europeiska städer man trodde att könssjukdomar var särskilt utbredda.
Kvinnorna på bordellerna hänvisades till som rumsnummer. “Du ska till 506:an”. En extremt tydlig avhumanisering. Avhumanisering är första ledet i ökat våld mot den gruppen av människor.
Kvinnorättskämpar slogs för att bordellerna skulle upphöra, men även arbetarklassens män protesterade – varför skulle borgarklassens män ha rättigheter som inte de hade? 1838 hölls de crusenstolpska kravallerna och bordellerna stängde så småningom ner.
Reglementeringen 1859
Därför införde man 1859 reglementeringen av prostitution i Sverige. Nu kunde myndigheterna kontrollera prostitutionen som fenomen, men även kvinnorna som var prostituerade. Observera detta faktum. Reglementering och institutionalisering handlar om att inskränkta individers fria liv.
Alla kvinnor man misstänkte vara ”lösaktiga”, blev gripna av polis. Kvinnorna tvingades till en kommunal besiktningsbyrå (gynekologmottagning övervakad av polis) i Gamla stan, 1-2 gånger per vecka, och kontrollera könssjukdomar.
Namnet vittnar om funktionen. Besiktning. De fick alltså ”besiktigas” en gång i veckan. Som en bil. Som ett ting, ett objekt. Som en vara. Återigen, en extrem avhumanisering.
Reglementerad prostitution handlade även om klass, då man främst förknippade könssjukdomar med underklassen. Om de inte infann sig på besiktningsbyrån tvångsinhämtades de av polisen. Vägrade de blev de placerade på tvångarbetsanstalt i upp till ett år. Om de hade en könssjukdom skickades de till ett kurhus och fick tvångsvård till de var friska och ”redo” igen.
Jag upprepar ordet tvång, jag vet, jag tycker att det är viktigt att poängtera gällande reglementering, som dessutom sker på godtycklig grund. Det är ett repressivt system, där härskande (hegemoni) utövar kontroll, makt, våld och tvång.
Män kontrollerades inte för könssjukdomar.
Kvinnorna som var prostituerade var ofta f.d. pigor och tjänsteflickor som inte kunde leva på sin lön eller på annat sätt tvingades försörja sig själva och familjen. Existensminimum på den tiden var 1 krona om dagen för en kvinna, och många tjänade mindre. Priset för ett samlag varierade, de äldre tjänade minst. Vissa hade upp till 8 kunder per dag.
Offentliga kvinnor och tidens sexualmoral
”Lösaktiga” ansågs kvinnorna vara om de var arbetslösa, ogifta eller arbetade som servitriser. Det räckte att man trodde att de sålde sex, för att de skulle få en besiktningsbok och tvingas till kontroller. Men man reglementerade också ”offentliga” kvinnor, de som vistades mycket i offentliga lokaler och ansågs leva ”osedligt” och lösaktigt.
Detta är oerhört viktigt att komma ihåg när man talar om offentlig och privat sfär, och separationen av kvinnor – Madonna/Hora och privat/offentlig. Som Zizek skriver: en klyvning rotad i dualiteten mellan privat och offentlig sfär.
Prästbetyget fråntogs dem. Prästbetyg var på den tiden något man behövde för att kunna resa mellan städer. De fick istället ett ”sundhetsbevis” att bära med sig.
I och med reglementeringen 1859 infördes fler lagar för dessa byråregistrerade kvinnor: De fick inte gå i grupp på stan, eller vara ute efter elva på kvällen. De fick inte vistas på vissa gator, stanna utan anledning, försöka locka till sig uppmärksamhet genom att ropa, visa sig i ett öppet fönster eller härma medelklasskvinnornas kläder.
Magdalenahem – de fallna kvinnornas anstalt
Diakonissor (kvinnligt ämbete från kristna kyrkan) sökte ibland upp de prostituerade och skickade iväg dem till Magdalenahem. Magdalenahem, från den bibliska figuren Maria Magdalena (enligt sägnen prostituerad). Dessa anstalter skulle ”rehabilitera” kvinnliga prostituerade.
Men återigen, Magdalenahem höll inte enbart prostituerade kvinnor utan alla kvinnor som ansågs vara ”fallna”. Liderliga, erotiska, sexuella; allt som avvek från tidens ytterst rigida sexualmoral. Män fängslades inte på grund av sitt sexualliv eller sin sexualitet. Det var en anstalt för ”ångerfulla synderskor”.
Promiskuitet har alltid haft negativ klang i de abrahamitiska religionerna. De promiskuösa kvinnorna är skökorna, hororna. De fallna, fula och syndiga kvinnorna. Babylonskökan, Jezebel, Gomer, Rahab, Salome.
Häxeri, horor och parior
Sedan åtminstone år 1450 har man kallat promiskuösa kvinnor, alltså kvinnor som har sex, för ”slampor”. År 1490 och framåt såg man ett hundraårigt utbrott av syfilis i Europa. vilket gör att prostituerade blir syndabockar. Det lägger grunden för synen på kvinnor och prostituerade, på sexuella, på ”horor”.
Ja, ni vet när detta var: mitt uppe i de brinnande häxjakterna.
Prostitution var en kultur som ingick i samhället, åtminstone i storstäderna. En statligt reglerad resurs. Det här var såklart ingenting unikt för Sverige, utan så såg det ut i stora delar av Europa. Mängder av bordeller öppnade från 1300-talet och framåt, ofta statligt finansierade.
Som exempel legaliserades våldtäkt i 1300-talets Frankrike, och ungefär 50 % av alla män våldtog, främst ogifta kvinnor och arbetar- och underklassen. Dessa kvinnor blev efter en våldtäkt parior – de fick antingen prostituera sig eller flytta.
Både sekulära och religiösa auktoriteter ansåg att bordellerna fungerade som en slags ”social kontroll”. Även kyrkan såg sexköp och prostitution som legitima aktiviteter. Självklart ansåg den kristna kyrkan detta – kyrkan är en hypermaskulin institution, kristendomen är en hypermaskulin ideologi.
Bakom denna institutionalisering döljer sig argument om att prostitution var en nödvändighet för att skydda ”de andra” kvinnorna. Alltså de värdiga, respektabla och kyska kvinnorna. Man ville skydda dem från de män som inte kunde behärska sin sexualdrift.
Män fick lov att köpa sex av Hororna, för att minska våldtäkterna av Madonnorna. Så här destruktiv syn på människans sexualitet har vi ärvt, ideologiskt. Det här måste man förstå om historien om prostitution. Den bygger på en extremt sexistisk idé om kvinnor och mäns sexualitet och lust. Denna syn är en integrerad del i kristen ideologi, i konservativ ideologi – och inte minst i fascistisk ideologi.
Återigen, vi separerar könen åt och försöker driva det patriarkala och kapitalistiska samhället ”effektivt” och ”funktionellt”, utifrån sexistiska stereotyper.
Prostituerade var en av de grupper som tvångssteriliserades under 1900-talets Sverige.
Kvinnor har alltid varit objekt, alltså de som blir utsatta för andras handling. Kvinnor har också alltid blivit uppdelade i olika ”sorter”. Rätt eller fel. Madonna eller hora. Kysk eller fallen.
883 kvinnor tvångsinskrevs på besiktningsbyrån vid sekelskiftet runt år 1900.
Tvång. Makt. Våld. Kontroll. Ideologi.
Reglementerade kvinnor. Alla bilder i ovan bildspel från arkivkopia.se.
Historieskrivning som samhällsplikt
Tänk på historieskrivningen. Tänk på vem som skrivit, vem som kommer till tals. Vad som prioriteras i undervisningen. Vilka böcker vi läser. Vad vi lär oss och hur det påverkar vårt samhälle, vår ideologi och våra värderingar.
Arbetarklass och kvinnor har inte själva fått fatta historiebokens penna.
Tänk på hur kvinnor porträtteras av de som fått skriva: I förbifarten, trivialiserat, ignorant. I relation till män, till norm, till borgarklass. Som hustru, älskarinna, dotter, barnafödare. Som hora.
Det finns en viss samhällsplikt att tänka på historieskrivningen. Att berätta arbetarklassens historia, kvinnors historia, svart historia, de psykiskt sjukas historia. De patologiserades historia. Alla de som inte givits något utrymme. Det finns en viss samhällsplikt i att göra dessa, i princip konsekvent, avhumaniserade människorna mänskliga igen.
Kvinnorna i Stockholm var inga ting, inte obetydliga, inte någons nöje, eller vara.
Läslista
Silvia Federicis Caliban and the Witch (2004)
Jaques Rossiauds Medival Prostitution (1984)
Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor: När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut (2017)
Fallna kvinnor (2009) på urskola.se (https://urskola.se/Produkter/150394-Bildningsbyran-historia-Fallna-kvinnor)
