Gigekonomi – den mycket bekymmersamma arbetsmarknaden
Använder du någon av tjänsterna Bolt, Foodora, Gigstr, Hungrig.se, TaskRunner, Tiptapp, Uber, Voi, Wolt eller Yepstr? Kanske när du vaknar bakis och beställer en pizza via Hungrig.se? Eller när du hoppar in i en Uber mellan krogen och klubben. Eller när du kollar om någon på Tiptapp eller TaskRunner är tillgänglig för dig när du köpt en ny, tung möbel som behöver transporteras och bäras?
Dessa är ett nytt inslag på svensk arbetsmarknad. Det är företag som finns i den så kallade ”gigekonomin”. Det betyder att de som arbetar har ”gig” istället för anställningar.
Vad är detta? Varför finns dom? Hur påverkas de som arbetar åt dessa företag? Hur påverkar detta just nu vår framtid – globalt och nationellt?
—
Det finns sju sorters arbetstrygghet. Dessa är:
Arbetsmarknadstrygghet (fullgoda inkomstmöjligheter)
Anställningstrygghet (skydd gällande anställning, avsked etc.)
Yrkestrygghet (kunna upprätthålla en nisch och spetskompetens, dvs. man är inte utbytbar)
Arbetsplatstrygghet (skydd mot arbetsplatsrelaterade olyckor m.m.)
Kompetensutvecklingstrygghet (kunna utvecklas under sitt arbetsliv)
Inkomsttrygghet (garantier om fullgod stabil inkomst, försäkringar m.m.)
Representationstrygghet (tillgång till kollektiv röst, som en facklig representant)
En arbetare på gigekonomin har ingen av dessa sju arbetstryggheter. Ingen. Hur kunde det bli så här?
Den svenska modellen – då
Säkerhet i samhället handlar bland annat om trygghet, jobb och förutsägbarhet. Kapitalismen har alltid misslyckats med att erbjuda detta. Det var därför människor bildade fackföreningar och tillsammans krävde bättre arbetsförhållande.
Arbetarklassen fick kräva rättigheter, när kapitalismen var utformad för att missgynna arbetare och gynna kapitalet. Arbetslöshetskassa och olika sociala försäkringar blev ett sätt att överbrygga kapitalismens inbyggda brist. När inte kapitalismen kunde erbjuda ersättning förutom via lönearbete – och lönearbete inte fanns till alla – krävde man att staten skulle gå in och reparera denna brist.
Sveriges arbetstrygghet var alltså ett resultat av en stark fackrörelse. Tack vare att arbetare gick samman och organiserade sig och ställde krav fick vi en drägligare arbetsmarknad. Många var medlemmar i facken, många hade a-kassa. Man införde kollektivavtal, LAS (lagen om anställningsskydd, som gör att arbetsköpare inte kan sparka anställda hur som helst), semesterdagar, försäkringar m.m. Det är på grund av dessa trygghetssystem företag inte kunde anställa någon på en restaurang för 30 kronor i timman. Det gick inte facken med på.
Nyliberaliseringen av välfärden – facken slits itu
Det går att se väldigt tydligt hur den borgerliga regeringskoalitionen “Alliansen” åren 2006 till 2014 slog sönder denna arbetstrygghet. Man gjorde det i olika steg. Bland annat chockhöjde de nivåerna för medlemskap i a-kassan. De höjde avgifterna med 500 % i tre steg. Det gjorde att rekordmånga gick ur a-kassan, och då stod utan ersättning om de blev arbetslösa. Facken sammanlagt förlorade 245 000 medlemmar 2007 och 2008, varav 181 000 enbart under 2007. Det är extremt anmärkningsvärt.
Dessutom ändrade Alliansen regelverken. Det blev allt svårare att få rätt till ersättningarna. Tillsist sänkte de själva ersättningarna. 400 000 medlemmar föll bort från a-kassan 2007-2008. De fackligt anslutna var på den lägsta nivån sedan början av 1970-talet.
Under Alliansperioden nådde arbetslösheten de högsta nivåerna på 15 år. Människor blev fattigare. Fler stod utan sjukersättningar och a-kassa. Eftersom rekordmånga lämnade facken, kan man säga att Alliansen slog sönder arbetstryggheten. För när arbetare inte längre är organiserade som kollektiv, står varje arbetare ensam som individ. Som individ är det svårt att kräva saker.
Fler människor gick alltså från trygghet, till otrygghet. Idag är många välfärdssystem som a-kassan och sjukersättningen söndervittrade. Alltså det samhällskontrakt som byggde Sveriges arbetsmodell – “du arbetar och bidrar, och du har rätt till välfärden”.
Den nya ideologin och en förändrad syn på arbete
Globalt, och nationellt, skedde förändringar i produktionen. Nu talar man om att vi övergått från ett industrisamhälle med nationella produktionssystem, till en global nätverksproduktion. Ett ”postnationellt samhällsbygge”. Om detta skriver Hans Abrahamsson i den nya rapporten Folkbildning för social, lokal hållbarhet. I ett sådant samhälle finns ett större behov av flexibel produktion, vilket gör att det präglas av allt fler visstids- och projektanställningar.
Nu ville man förändra attityderna, diskursen och ideologin. Man ville förändra synen på arbete och på anställda. Som exempel kallade Alliansen konsekvent “ersättningar” för “bidrag”. Det är ohederligt uttryckt, då sjukersättning inte är bidrag, utan en ersättning du har rätt till, för att du har arbetat och betalat skatt. Men Alliansen kallar detta för bidrag, de vill förändra ideologin mot mer nyliberalism.
De talade om arbetslösa som några som hellre gick på bidrag än arbetade. ”Det måste löna sig att arbeta”, var Alliansens konstant upprepade ord. Som att arbetslösa valde att leva i en allt större osäkerhet, fattigdom och utanförskap. Om Alliansens ordval och retorik skriver Sara Gunnerud i boken Ordens makt i politiken.
—
Man började även tala mycket om flexibilitet och frihet. Man påstod gång på gång att anställda värderar ”flexibilitet” högst. Detta är inte sant. Enligt en arbetsmarknadsrapport av MUCF från 2019 värderar ungdomar en fast anställning högst av allt, medan flexibilitet värderas lägst. Flexibilitet kanske är något som högavlönade chefer i privat sektor som drar in 140.000 i månaden värderar högt – men inte vi andra. I rapporten Unga vuxnas arbetsvillkor och syn på arbetslivet, skriver LO mer om detta.
Den nya flexibla, globala marknaden
Som tidigare nämnts, har det alltså skett en förändring i produktionssystemet. Det ställer högre krav på flexibilitet och anpassningsförmåga. När konjunkturerna förändras, så måste företagen förändras.
Vem tror ni fick sparken efter finanskrisen 2008? Inte var det högavlönade chefer. Nej, man slutade helt enkelt ge mer jobb eller förnya kontraktet för alla människor i gigekonomin, i bemanningsföretag och på projekt- och korttidsanställningar.
De människor som har minst trygghet har också minst rättigheter. De får ta smällen, när ekonomierna kraschar. Guy Standing kallade denna nya, sociala klass för ”prekariatet”. Det är främst människor från under- och arbetarklass, kvinnor, papperslösa, rasifierade m.fl. man hittar här.
Prekär betyder “mycket bekymmersam”.
Det är värt att poängtera att frilansarbete delvis skiljer sig från gigekonomin. Villkoren för frilans är i många fall otrygga, men frilansapparaten skiljer sig en del från gigekonomins. Det är skillnad mellan att boka schemalagda knäck i musikbranschen från att vara tillgänglig för körningar dygnet runt.
Däremot är det absolut värt att fundera på alla som tvingats till frilansarbete det senaste decenniet – och varför. Alla de journalister som förlorade sina fasta anställningar på grund av tidningskrisen, och nu får frilansa som journalister, istället.
Samma arbete – men utan försäkringar, utan arbetstrygghet, utan fasta inkomster. Denna tendens överlappar och samverkar. Det är ett inslag i den nya flexibla, globala nätverksproduktionen. Det finns givetvis likheter, sett till arbetsotrygghet och hur det påverkar människan. Det kommer jag till snart.
—
Nyliberalismen innebär mer avregleringar och mindre statlig inblandning. Genom att man via nyliberalismen avreglerat och privatiserat, har nya riskkapitalföretag vuxit fram. De har kortsiktig ekonomisk tillväxt som incitament, för att sälja ut efter några år. Vinsten hamnar hos riskkapitalisten själv och återinvesteras alltså inte i företaget. Det råder en kostnadsjakt. Den känns också igenom inom det offentliga, där New Public Management (NPM) införts på många håll och lett till försämring i arbetsförhållandena för de anställda.
Ken Loach, som regisserat Sorry we missed you (2019), säger till ETC.se:
– Så här blir det när kapitalismen fungerar som det är tänkt. Kapitalismen är baserad på konkurrens mellan privata företag. Hur kan de då konkurrera med varandra? Genom kvaliteten på deras arbete och priset de tar ut – för att bli konkurrenskraftiga måste de alltså ta ut ett lägre pris. För att kunna göra det måste de sänka sina omkostnader, någonting de kan göra om de skär ned på sina skyldigheter mot de anställda. Tar de bort semesterlöner så får de färre omkostnader. Slipper de betala sjuklön så sparar de pengar. Om de anställer chaufförer som använder sina egna bilar och sin egen försäkring så slipper de omkostnader.
Gigföretagen och den negativa samhällsspiralen
Här. I detta jävla kaos börjar gigekonomierna ta fart. ”Det är företag med en affärsmodell som går ut på att anlita folk på uppdragsbasis med obefintliga eller osäkra anställningar”, skriver Gigwatch.se. På sådana här marknader och ekonomier pressas lönerna neråt, långt under de gränser som människor tidigare accepterat.
Det har inte ansetts drägligt att arbeta så här. Men nu har man skiftat rent ideologiskt, och samhället i stort kanske till och med tänker: ”äh, bättre det än ingenting”, eller ”man måste börja någonstans” eller ”äh, när jag var ung så fick jag också hanka mig fram”.
Är det bättre än ingenting?
Arbetsförhållandena i gigekonomierna är vedervärdiga. Folk i gigekonomier tar sig inte ”uppåt”. De har ingen arbetstrygghet och ingen möjlighet till utveckling. De lever på pengar från dag till dag. Som daglönearbetare på 1800-talet.
De tar sig inte ”vidare”. Tvärtom, de tar sig ”neråt”. De med prekära inkomster får lätt kroniska skuldsättningar. Det finns många studier om detta. Dessutom: ökad psykisk ohälsa, depressioner och isolering. På helspänn hela tiden, när får jag nästa gig, det är svårt att slappna av när din brödföda är beroende av olika sms som kan komma närsomhelst på dygnet.
—
Asylsökande och papperslösa invandrare utnyttjas lätt här. Ofta har de inga andra möjligheter än att försöka ta sig fram i gigekonomier, i prekariatet, i en skuggekonomi. Vissa lever under hot om utvisning, och de har ingen tillgång till sociala skyddsnät, arbetslöshetsersättning m.m.
Men är det inte privatpersoner som hämtar möbler och kör runt saker via Tiptapp, kanske någon av er tänker. Absolut, privatpersoner är det, eftersom de saknar anställning. Men fundera på vilka privatpersoner det är. Det är inte vit medelklass i storstäderna som hankar sig fram som chaffisar på Uber eller bär tunga möbler upp och ner i trapphus, av rent altruistiska skäl. Nej, det här är en marknad. En marknad som utnyttjar de som har minst, de som är mest otrygga.
Gigekonomierna bidrar till en negativ spiral. Urholkningen av välfärdssystemet genom nyliberalism, privatiseringar, ökade krav på ”effektivitet” (oetiska incitament för tillväxt) och flexibilitet, hamnar tillslut i vad som kallas för ”late stage capitalism”.
Det är det limbo där kapitalism slutligen övergår till fascism. Mer kontrollfunktioner, fler poliser, mer övervakning, våld och auktoritär styrning. Mer homogenitet, intolerans och diskriminering.
Källa: Okänd.
Nyliberaliseringen av välfärden, innebär att välfärden alltmer börjar drivas med kapitalistiska former. Det ironiska är att nyliberalismen gärna framhäver att det handlar om mer frihet (valfrihet). Men ingen annan stans (förutom i fascismen) finner vi så många kontrollmekanismer, regler och övervakning.
Nu får allt färre a-kassa. Kraven är högre. Ersättningarna lägre. Dessutom, när allt färre haft en fastanställning, har allt färre rätt till a-kassa. A-kassans grundkrav är någonting som arbetare i gigekonomin aldrig någonsin kan uppnå. Hur kan det vara ett grundkrav, när den nyliberala arbetsmarknaden, med sina gigekonomier, inte erbjuder detta?
—
Vad kan man göra?
1. Först och främst: sluta använda tjänsterna och apparna. De finns för att vi fortsätter att efterfråga dem. Slutar efterfrågan finnas, slutar företagen existera. Så fungerar marknadsekonomin.
2. Om man arbetar på ett företag som använder de här tjänsterna – få företaget att sluta med det. Visa chefen gigwatch.se, prata med dina kollegor. Tryck på, förändra sättet ni arbetar. Finns det något annat sätt att t.ex. köra ut mat eller kanske man helt enkelt ska sluta med utkörning? Eller ska ni anställa en person på heltid för att köra ut, som slipper gigskiten och helt plötsligt har arbetstrygghet istället?
3. Prata om detta med alla runtomkring dig. Ju fler som känner till de prekära arbetsförhållanden som folk på exempelvis Foodora har, desto fler slutar vilja ha utkörning via dem. Det måste jag våga tro på.
4. Gå med i facket, gå med i a-kassan. Organisera er fackligt, var aktiv. SAC Syndikalisterna i Malmö är ett fack som arbetar för att organisera papperslösa och folk i gigekonomin.
5. Var en medmänniska. Tänk på vem som exploateras i kapitalismen och vilken marknad som gynnas, när du använder TaskRunner för att någon ska bära en jävligt tung soffa (utan företagsfordon, ordentliga redskap, skälig lön etc.) som du just köpt. Hitta andra sätt. Vi klarade det förr.
Nyliberalismens konsekvenser: Alienation, utanförskap och isolering
Okej. Vi närmar oss slutet. Men vi har en viktig del kvar. Läs igenom de sju arbetstryggheterna igen, och tänk nu på de som arbetar på Foodora, TaskRunner, Tiptapp, Voi, Hungrig…
De saknar alla sju former av arbetstrygghet. Är detta inte en vidrig marknad?
Tänk på vad det gör med en människas liv, kropp, relationer och psyke att sakna alla sju former av arbetstrygghet. Det finns ingen arbetsplats, de har inga arbetskläder, inget arbetsfordon, de har ingen fast inkomst, de får reparera sina egna redskap, de är inte anställda på företaget, de måste vara konstant tillgängliga, de har inga garanterade timmar.
Totalt nedbrytande, totalt inhumant.
Jobb är ett sätt att få sammanhang och få en anledning att bry sig. Att inte känna likgiltighet. Trygghet innefattar saker som förutsägbarhet, tillhörighet och möjligheter till jobb och utveckling. Om detta, och mycket mer, skriver Abrahamsson.
Gigekonomierna gör ingenting av detta. Som arbetare i en gigekonomi står du helt utan sammanhang och samhörighet, och det finns ingen anledning att bry sig – tvärtom odlas ett förakt mot ekonomier och statsapparaturer. Vi har alltså, menar Abrahamsson, gått från statlig säkerhet, till en individbaserad mänsklig säkerhet – att individer ensamma strävar efter att själva kunna bli trygga.
Gigekonomin är i sin natur otrygg. Alltså är alla som finns i gigekonomierna otrygga. De som arbetar i gigekonomierna kännetecknas av avsaknaden av ekonomisk säkerhet och trygghet, svag yrkesidentitet och sämre utsikter till yrkesmässig utveckling.
Otrygghet göder osäkerhet, som göder rädslor, som göder misstänksamhet och som förstör den samhälleliga tilliten. Alla får kämpa för sin egen överlevnad, eftersom välfärdens kollektiva trygghetssystem nu är urholkade via avreglering och privatisering, eller helt försvunna.
Så separeras människan från alla andra. Kvar har vi alienerade, ensamma och isolerade människor. Ett, som Olof Palme 1985 sa om nyliberalismens framtidsutsikter, kallt och ödsligt samhälle.
—
Läslista:
Reinfeldtkoden: den ädla konsten att rasera den svenska modellen (2014) av Carlén, Persson och Suhonen
Ordens makt i politiken (2014) av Sara Gunnerud
Folkbildning för lokal, social hållbarhet (2019) av Hans Abrahamsson
Prekariatet – den nya farliga klassen (2013) av Guy Standing
Ken Loach “Så här ser det ut när kapitalismen fungerar som den är tänkt” på ETC.se
