Närsomhelst kan du dyka upp – det stora mörkret

Jag räds inte kroppens förgänglighet, jag räds psyket. Det lilla, ibland stora, mörkret som latent finns ingraverat i kroppens celler. Det är nog så för den som jagats av sitt eget psyke, att det är den jakten som skrämmer mest. Närsomhelst kan du dyka upp, tänker man. Är det imorgon, nästa år, är det när jag är gammal?

Jag räds inte kroppsliga lidanden, jag räds mörkret. Att psyket ska spela mig ett spratt – igen. Alla vandrar på sina egna sköra trådar, men få vet hur sköra de egentligen är. Som en brödsmula någon skjuter iväg med fingerspetsarna. Det är vi som är smulorna.

Jag räds inte döden, jag räds galenskapen. Det kanske värsta mentala fängelse som finns: att man själv känner att man uppfattar allting, precis allting, glasklart medan omvärlden tolkar denna skarpsynthet som galenskap. Låser in mig. Inte bakom lås och bom, utan i fasta roller.

Alla kvinnor som blivit jagade av sina egna psyken – visste dom att det faktiskt var samhället som jagade? Kom här: vi inhyser dig i den och den och den rollen, i det hemmet, i det fängelset, i den relationen. Hon som fastnat i sjukroller, i brist på andra. Hon som patologiserats, i brist på frihet.

Jag räds inte ensamhet ens, jag räds att kvävas.

Fast besluten att extas och erotik är hennes frigörande kraft.

Läs gärna:

• Den sårade divan: Om psykets estetik (2016) av Karin Johannisson

• Autisterna: om kvinnor på spektrat (2021) av Clara Törnvall

• Kvinnan och familjen (1908) av Aleksandra Kollontaj