En ny era av monopolkapitalism i spåren av pandemin

Publicerades ursprungligen på Krakel, 6 januari 2021.

Pandemin påskyndar kapitalismens rörelselag: centralisering av kapital. Techföretagen når monopol, slår ut konkurrensen och beger sig mot rymden. Om detta och vägen framåt skriver Krakelmedlemmen Michaela.

➖

Att staten existerar för att upprätthålla det ekonomiska systemet har åskådliggjorts under pandemin. Hur ska regeringen nu kunna hävda att de inte kan budgetera miljarder till vår sjukvård, vår skola eller vår omsorg, när de kan strössla miljarder över företag och banker?

Staten har gjort mycket för att rädda storföretagen, men många mindre har gått i konkurs. Din lokala pub, skivbutik eller kafé. Den ekologiska mathandlaren eller syaffären. Som en konsekvens har kapitalismens rörelselag – centralisering av kapital – påskyndats under året. De stora slukar och slår ut de små. De stora blir större. H&M, Amazon, Facebook. Och så Tesla.

I dagarna släpptes Bloombergs årliga miljardärsindex över världens rikaste personer. Kvar på en första plats finner vi Jeff Bezos som äger Amazon, ett företag som når allt större dominans på marknaden. Som exempel köpte Amazon år 2017 matkedjan Whole Foods för 13 miljarder dollar. Nu äger Amazon 18 procent av USAs onlineförsäljning i matvaruhandeln.

Det är genom sådana metoder monopolkapitalismen utkristalliseras. Dessutom investerar allt fler kapitalister i fiktivt kapital, alltså låter pengar växa på hög på banken istället för att investera i produktivt kapital (maskiner, teknik, människor). På kontot blir pengar till mer pengar – kapitalismens själva cirkulationsform. Monopolkapitalismen innebär att lämna konkurrenskapitalismen. Ingen kan konkurrera med eliternas groteska kapital, en mängd som inte går att föreställa sig bildligt. En miljard är tusen miljoner, kan du se Bezos 194 miljarder dollar framför dig? Det är ogreppbart; abstraktionen bidrar till förlamning. Ett konkret exempel: Bara tre procent av USA årliga militära budget hade utrotad den globala fattigdomen (!).

Denna pandemiska kris kommer att slunga ekonomin in i en ny era av monopolkapitalism. Det menar Grace Blakeley i The Corona Crash: How the pandemic will change capitalism. Blakeley leder oss genom hur monopolkapitalismen ofrånkomligen utvecklas i ett kapitalistiskt system. Hur nära sammankopplad politiken, bankväsendet och näringslivet är i den neoliberala ekonomiska styrningen. Hon exemplifierar med bostadsmarknad, finansialisering och skuldsättning av arbetarklassen.

Inte bara har vi, sedan länge, lämnat konkurrenskapitalismen för monopolen. Blakeley menar också att vi inte alls har en marknadsekonomi, utan en planerad ekonomi. Men den planeras av staten och politiken, inte av folket – hon benämner systemet som statsmonopolkapitalism. Om vi hade haft en verklig marknad hade vi till exempel sett en konkurs av SAS under pandemin, men det gör vi inte eftersom staten räddar flygbolag, lobbyister räddar oljan och så vidare. Statens uppgift är att bibehålla ekonomin. Nationens uppgift blir således att bibehålla nationens välstånd – alltså kapitalackumulationen, tillväxten och varucirkulationen.

Ekonomin naturaliseras i politiken. Marknadsideologins själva kärna är att staten (politiken) och kapitalet (ekonomin) är separerade – vilket absolut inte är sant. De är integrerade, politiken upprätthåller ekonomin. Vi tror att politiken är demokratisk, men den är fånge under kapitalets diktatur. Kapitalet är institutionaliserat i vårt vardagliga liv: matbutikerna, universiteten och kulturen. Grace Blakeley skriver (min övers.):

”Den politiska maktens grundläggande karaktär i vilket land som helst bestäms alltid av maktbalansen mellan arbete och kapital, och på sättet denna balans är institutionaliserad.”

Globaliseringens natur

Monopolkapitalismen, där techföretagen idag håller taktpinnen, kommer att växa till monstruös och oförståeliga skala de kommande åren. Amazon-aktien har sedan 1997 ökat med 153.000 procent. Inledningsvis sålde Amazon böcker. Idag säljer de allt möjligt – leksaker, kläder och teknik. De senaste åren har Jeff Bezos haft marknadsmonopol, och fortsätter att sluka mark. Det är svårt att föreställa sig Amazons stagnation, eftersom affärsmodellen bygger på att alla varor som överhuvudtaget existerar globalt kan och ska säljas online.

Den pandemiska ångesten är för mig inte lika mycket här och nu som den är sen. Sen, då? Marxismen lär oss att förstå kapitalets rörelsemönster, men det går aldrig att förutspå exakt; den dialektiska förändringen innehåller oändligt många faktorer. Men under året slogs jag av tanken: ge det fem år, så är Elon Musk rikast i världen.

Det kommer inte att ta fem år. På andra plats i 2020 års miljardärsindex finner vi honom: Elon Musk från Tesla. Hans förmögenhet har gjort en närmast ofattbar expansion under coronaåret. Musk gick från 35:e plats 2019, till 2:a plats 2020. Musk adderade, efter ett kursrus, 133 miljarder dollar till sin förmögenhet. Det är nästan hela Jeff Bezos förmögenhet ackumulerad under 365 dagar. Elon Musk äger nu 161 miljarder dollar, ett värde skapat av Teslas arbetare runtom i världen. Exempelvis tusentals barn i Kongo-Kinshasa som utvinner litium i gruvor.

En stor del av de kongolesiska gruvarbetare som utvinner metaller åt techföretag är barn. Varje år dör hundratals, ännu fler blir sjuka eller skadas – en sjukvård de sällan har råd med. Silvia Federici behandlar globalisering och arbete i sin bok Re-enchanting the world: feminism and the politics of the commons och skriver (min övers.):

”Vi måste gå tillbaka till slavhandeln för att hitta så brutala former av exploatering som globaliseringen medfört i många delar av världen.”

Tusentals arbetare dör i kapitalistiskt arbete varje år. I Bolivia kämpar socialisterna i MAS (Movement for socialism) för att nationalisera tillgångarna av litium som finns i landet, varpå Elon Musk svarade: ”We will coup whoever we want.”

Metaller får inte stanna i jorden, olja får inte stanna i jorden. Det innebär pandemier i luften, utopier i rymden. Borgerlighetens svar på en obeboelig planet är alltid en koloniserad rymd, varför vi såg Bezos starta en rymdorganisation*. Mars före människan. Dessutom: när turistnäringen stagnerar på Tellus kan den expandera på nya marknader i det kringliggande solsystemet.

Techföretagens monopol

Av världens topp tio rikaste personer är åtta ägare av techföretag. Som Lenin skrev 1916 i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium:

”Tvärtom, monopolet, som uppstår inom några industrigrenar, förstärker och skärper det kaotiska tillstånd, som är utmärkande för hela den kapitalistiska produktionen.”

Sedan det skrevs har hundra års utveckling av produktivkrafterna visat att de stora monopolen nu utgörs av techindustrin. En säljer varor online, en annan säljer teknikprodukter. En tredje har en mer abstrakt mervärdesproduktion.

Sociala medier-företag som Facebook alstrar inte mervärde på det sätt den marxistiska arbetsvärdeteorin beskriver. Deras tjänster är ofta gratis att nyttja, men i gengäld insamlar de något mycket värdefullt: data. Data från våra beteenden, intressen och liv insamlas och säljs. Det är bland annat så Facebook gör sin profit. Shoshana Zuboff kallar det för övervakningskapitalism (surveillance capitalism). Mark Zuckerbergs förmögenhet består idag av 105 miljarder dollar, han är därmed världens femte rikaste person.

Techföretagen blir allt större, de köper upp andra företag och cementerar marknadsdominansen. Den imperialistiska handelskedjan stärks, och den nykoloniala exploateringen är grym. På Filippinerna sitter arbetare och sorterar bort bilder på våld, mord, våldtäkter, tortyr och barnpornografi som användare laddar upp på Facebook. En arbetsuppgift som förändrar hjärnans synapser och fysiska form. Kapitalismen innebär en förslavning av den mänskliga arbetskraften och ett brutalt våld mot människans kropp och psyke. Lenin igen:

”Vi bevittnar, hur monopolisterna kväver alla, som inte underkastar sig monopolet, dess förtryck och godtycke.”

Vägen framåt: Internationell solidaritet och motstånd

Flera förlag på lösningar och aktioner presenteras av Grace Blakeley. Det övergripande temat är internationell solidaritet. När ekonomier i globala Syd kraschar, behöver arbetare i Nord kräva en skuldavskrivning för Syd. Vi behöver demokratisera ekonomin, men även öka folkets engagemang för ekonomin. En global Green New Deal måste implementeras för att reformera ekonomin. När staten räddar ett företag från konkurs ska det övergå i arbetarnas ägo. Bankväsendet ska vitaliseras, nya banker uppföras i utsatta länder. Hennes lösningar kan sammanfattas med skrivelsen ”frågan är inte om vi ska planera eller inte planera, utan för vem vi ska planera”.

En ökad politisering av ekonomin, och ett ökat folkligt engagemang för ekonomin, tänker jag mig, kräver två saker: att ekonomin slutar vara naturaliserad i politiken och i förlängningen staten (1). Staten är inte neutral, utan existerar i kapitalismen för att bibehålla systemet. Det krävs också att ekonomin görs folklig, bland annat på grafiskt och språkligt sätt (2). Inget snack om likvideringar och subprimes. Inga presskonferenser med torftiga diagram. Vi måste skriva vad vi menar så att alla förstår, och förstår att det angår oss som global arbetarklass.

Ekologen och aktivisten Andreas Malm förespråkar i sin nya bok How to blow up a pipeline en revolutionär (klimat)rörelse där folket med sina kroppar förgör det som förgör dem. Vi kan inte längre snällt sitta vid sidan om, med plakat i händerna. Vi behöver använda våra händer till fysiskt motstånd, menar han. Att välta statyer av kapitalistiska slavhandlare, vilket skedde under coronaåret runtom i Västeuropa och USA, var en del i att nedmontera den rasistiska och koloniala kapitalismen med dess hänsynslösa exploatering av människan. Malm menar att förstörelse av kapitalets produktionsmedel är en väg att gå: att spränga oljeledningar hade de facto stoppat oljeproduktionen.

I The Corona Crash ljuder Grace Blakeleys uppmaning boken igenom: Vi kan inte överlåta statsapparaten till eliter ur näringsliv, storbanker och politik. De handlar i sina egna intressen, inte våra. De handlar i kapitalets intressen, inte folkets. De handlar för att bibehålla det ekonomiska systemet, inte för att förbättra tillvaron för arbetarklassen. Vi ska inte bry oss om mängden statligt ingripande i ekonomin, utan bry oss om vem som har makten.

Jag håller med om hennes vem. Men vi behöver ingen stat, inga politiker, inga chefer och inga hyresvärdar. Inga som tror att de kan sätta sig över människor och handla som de vill. Folket kan själva förvalta sina arbetsplatser, sitt lokalsamhälle och sina bostäder. Det kapitalistiska systemet slungar oss runt i allt mer utarmande faser, och är utdömt av folket. Silvia Federici igen:

“Om kapitalismen, efter att ha exploaterat alla delar av planeten i århundraden, inte ens kan ge minimal levnadsstandard för alla och fortsätter att sätta miljoner människor i eländiga levnadsförhållanden, så är detta system bankrutt.”

Vi har inte tid att vänta på att reformer långsamt “förbättrar” – i bästa fall avvecklar – kapitalismen. Klimatet kräver kapitalismens omgående död. Nu behövs storstrejker, en aggressiv klimatrörelse och internationell organisering av arbetare. Eliterna kommer aldrig att ge upp makten frivilligt; vi kommer att behöva kräva deras avgång, överta storföretagen och frånta kapitalisterna möjligheten att ackumulera kapital.

Covid-19 är en global pandemi, en av många ödesdigra pandemier som väntas utlösas i takt med kapitalets skogsskövlingar, fossila utsläpp och medföljande artdöd. Framtiden ser tyvärr mörk ut. De monopolistiska trusterna kommer (förmodligen) att styra allt mer av vår vardag och våra liv – genom data och övervakning. Konkurrensen slås ut helt. Men då kan vi stå redo. Organiseringen sker här och nu; vi formar framtiden. 

Michaela 

➖

Referenser

• Grace Blakeley: ”The Corona Crash: How the pandemic will change capitalism” (2020)

• Silvia Federici: ”The re-enchantment of the world: feminism and politics of the commons” (2018)

• Andreas Malm: "How to Blow Up a Pipeline” (2020)

• Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” (1916)

*År 2000 startade Jeff Bezos en rymdorganisation, Blue Origin. Hans intentioner på lång sikt är att kunna ”kolonisera solsystemet”.