“Jag vill ha en tjej som har ett eget liv”
“I didn’t ever really come alive for myself. I was just feeding his aliveness.” (Marriage Story, 2019)
Kvinnans immanens, och varför mäns högsta önskan i heterosexuella relationer är att ha en “tjej som har ett eget liv.” Men oavsett hur mycket han, och hon, vill att hon ska “ha” och leva ett “eget liv” så lyckas hon aldrig placera sig själv i den ram av autonomi som mannen per automatik existerar inom.
Det är väntat, och ingenting någon av dem ska skuldbeläggas för. De kan motverka, försöka minska konsekvenserna av det. Men det är en fråga om att kvinnligheten strukturellt tvingas förhålla sig till manligheten, och inte tvärtom. Det är inte så att alla parrelationer fullständigt präglas av detta – det påverkas givetvis av individers bakgrund, personlighet och miljö – men det är en relationell dynamik som har sin grund i vår ekonomiska bas, och är alltså strukturell.
*
För 4000 år sedan utvecklades de abrahamitiska religionerna, då befästes patrilinjär härstamning ytterligare, att egendom ärvdes från far till son. Moderrätten försvann gradvis, kvinnor förlorade sin autonomi och därmed också sin mänsklighet.
Ägandeskapet är centralt. Ägandeskapet över kvinnan förkroppsligades i och med den patrilinjära arvsrätten, och cementerades sedan ytterligare i och med kapitalismens framväxt med kärnfamiljen i fokus. Där kopplades kapitalackumulationen till mannen, och lämnade kvinnan helt utan kapital, mark, egendom och arv.
Kvinnan ägs: först av sin far och sedan av sin make. Det är ju anledningen till att män i kristna och konservativa kretsar fortfarande håller sig till sedvänjan att gå till sin kvinnliga partners far, för att be honom om tillåtelse att få ”dotterns hand”, inför en annalkande förlovning.
Det bottnar i tusenåriga traditioner av att män äger kvinnor och att fäder äger döttrar, i.e. patriarkat. Det är därför kvinnor lämnas från sin far till sin man vid altaret. Det är därför kvinnan vid en vigsel klassiskt bytt efternamn till mannens. Det är därför det finns idéer om att en far skulle ha mycket att säga till om sin (vuxna) dotters relationer och sexualliv.
Män i monogama relationer lägger stor vikt vid att de äger (någon). Det är därför svartsjuka idag är en vanligt förekommande företeelse i cishetero/monogama relationer.
Kvinnan stod och står i direkt beroenderelation till män. Till sin far och sin man.
*
Han är alltid människa, manligheten är normerande. Han är en hel och full människa, medan hon är alltid en spegling av honom. Hon är inte en autonom människa utan en kvinna; hon är mor, dotter, nucka, sköka. Hon existerar inte för sin egen skull, utan i relation till honom. I vårt samhälle existerar kvinnligheten för att levandegöra människan, alltså manligheten.
Vårt samhälle är uppbyggt utifrån idén att män är människor och att kvinnor är kvinnor. Det är därför en kvinna får status när hon “är en av killarna”, medan motsatt inte existerar. Som man finns inga samhälleliga fördelar att hämta genom att vara ”en av tjejerna”. De står alltså inte sida vid sida, utan hon är i relation till honom, medan han är norm.
Homosocialitet, att man identifierar sig med och orienterar sig med andra människor som liknar en själv, är ett utbrett manligt beteende. Män vet om att ju äldre de blir, desto mer socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, i.e. makt, har de hunnit alstra. Att åldras är för män att få fler fördelar.
Att åldras är för kvinnor att få fler nackdelar – eller varför tror vi att det anses fult att fråga just kvinnor om deras ålder? Hon vandrar från dotter till mor eller hora och vidare till nucka. Roller som är av såväl patriarkatet som kapitalismen utkristalliserade.
Om de bor ihop blir det genast en än mer cementerad dynamik. Hon är, oavsett om hon vill eller inte, strukturellt fängslad i den sociala reproduktionen, alltså hemarbetet. Män kan frånkoppla sig själva hemmet (omsorg, mat, uppfostran, reproduktion) i en handvändning.
Kvinnor kan inte det, eftersom vårt ekonomiska produktionssätt kapitalismen fjättrade henne i den privata sfären, i den sociala reproduktionen.
*
Homosocialitet befästs genom mansnorm (anpassning till män) och språk (vad som sägs). En kvinna lär sig tidigt att det är positivt för henne att smälta in och passa in i en grupp av män. Homosocialitet tar sig även i uttryck att män förväntas först och främst vilja umgås med män – inte med kvinnor. Det är därför det frodas idéer om en “jobbig flickvän” som han “tvingas umgås med”, medan det är “enklare med grabbarna”.
Maskulinitet och manlighet uppvärderas, samtidigt som allt feminint nedvärderas. Det är därför “you’ve got balls” betyder att en människa är heroisk, medan “you’re a pussy” innebär att den är feg. Manlighet, har i ett patriarkat, högre status än kvinnlighet. Hela språket är konstruerat utifrån den premissen.
Vad texten försöker tydliggöra är att kvinnan är “Den Andre”. Han vandrar i sin egen subjektivitet, agens och autonomi. Hon är en spegling av honom, blir utsatt för hans handlingar, hon är objektet. Det gör att kvinnor är mottagare, i högre utsträckning än män. Mottagare av andras handlande, blickar, regler och lagar.
Som Carin Holmberg skriver: “Mäns liv är i mycket mindre utsträckning beroende av kvinnors handlande, än vad kvinnors liv är beroende av mäns handlande. Det gör män mindre intresserade och mindre nyfikna på kvinnors handlande. Det mesta av det som män gör påverkar däremot det som kvinnor måste göra. Kvinnor är därför observanta på mäns handlande.”
*
Kvinnor är mer kropp än vad män är kropp, vilket materialiseras i graviditet, moderskap, menstruation etc. Simone de Beauvoir beskriver det som transcendens versus immanens. Män lyckas transcendera från det kroppsliga, medan kvinnor strukturellt tvingas kvar i det kroppsliga, i immanensen. Hennes roller konstrueras och formas i relation till honom.
Det går inte att underskatta den psykologiska inverkan det kan ha på kvinnor att växa upp just som flickor/kvinnor. Upplevelsen av att växa upp vid sidan om manlig autonomi och deras androcentriska och mänskliga Jag. Den nedbrytande känslan av att vara kroppsligt och immanent inbunden i kvinnligheten – en kvinnlighet som nedvärderats och gjorts underställd mannen.
Det ställs helt olika förväntningar, krav och regler för flickor och pojkar. Det män gör, är helt otänkbart för kvinnor. Manligheten är friare, den är alltid ”rätt” och alltid eftersträvansvärd – för alla.
Om kvinnor talar omgivningen som slampor, irrationella och känsliga, mensfittor, haggor, kärringar, häxor, hönor i en hönsgård. Även kvinnorna själva. Du sätter på en film och där reproduceras samma stereotypa mönster: Kvinnan är prostituerad, mördad eller våldtagen, tonårsskrikig eller varför inte en jobbig svärmor.
Man förstod, som barn. Att kvinnligheten är oönskad. Den är ofri, men även strukturellt mindre värd. Sedan kommer puberteten, då vill man att den annalkande kvinnligheten ska skäras bort, straffas bort – genom svält, självdestruktivitet, skam och depression. Sexualiteten ska förnekas och undertryckas.
Det är här många kvinnor inleder sina anpassningsprojekt.
Som Nina Björk skriver: “Det mänskliga jaget är ett manligt jag. Och från den kvinnliga anorektikern kommer ett ångestfyllt svar: jag vill inte vara den kroppen, det köttet, den negativiteten. Jag vill inte vara allt det andra som måste avvisas för att jaget ska kunna framträda.”
Enda sättet för kvinnan att separeras från manligheten är att materialisera manligheten självt. Det gör hon genom att förneka kvinnligheten i olika anpassningsprojekt så som svält. Hon blir galen istället; uppfyller samhällets förväntningar på den kvinnliga avarten.
Björk igen: “Kvinnor som vill få tillträde till och som vill verka inom den kulturens magiska cirkel där jaget, förnuftet och viljan lever, tvingas därför – i en motsägelsefull rörelse – att bry sig om sina kroppar på ett sätt som är män främmande.”
Män är alltid ”rätt”. Män kan finnas kvar i ett tillfreds grundtillstånd medan kvinnor alltid är på väg. Han vandrar i sin egen subjektivitet, agens och autonomi; hon vandrar i olika förändrings- och föryngringsprojekt. Män behöver inte förhålla sig till kvinnor, män kan uteslutande fokusera på och ha utbyte med andra män.
*
Så när män i dejtingappar och i tv-rutan säger: “Jag vill ha en tjej som har ett eget liv”, motsäger de sig själva. Vi lever i ett manligt system där manlighet är mänsklighet, där manlighet är autonomi. Vi lever i ett system där kvinnlighet skapas i relation till män och där kvinnligheten är immanent.
Hon lyckas inte transcendera, så som män transcenderar. Vi lever i ett system där kvinnligheten står i beroendeställning till manligheten, där kvinnligheten skapas utifrån och styrs av manligheten. Att önska, eller kräva, av dem båda att lyckas ställa sig utanför detta strukturella sätt vi format hela samhället är att hoppas på väldigt mycket.
Det bästa man kan göra för sin heterosexuella relation är därför att vara antikapitalist. En frigörelse från kapitalismen skulle innebära en frigörelse från den heterosexuella genusdualismen. En frigörelse från den ekonomiska arbetsdelningen manlig produktion och kvinnlig social reproduktion. En frigörelse från den sexuella dynamiken manlig aktivitet och kvinnlig passivitet.
Det hade inneburit sexuell, social och kulturell autonomi för kvinnor. Det gynnar givetvis dem båda. Och då, då hade kvinnor “haft ett eget liv”.
Referenser:
Women and the subversion of the community (1975) av Mariarosa Dalla Costa och Selma James
Sireners sång – tankar kring modernitet och kön (2012) av Nina Björk
Revolution at Point Zero – Housework, Reproduction, and Feminist Struggle (2012) av Silvia Federici
Kvinnoförtryckets ursprung av Revolution
Antikropp (2019), kapitel 1och 2
Det andra könet (1949) av Simone de Beauvoir
