Fråga: “Anser du att det existerar en medelklass?”
“Anser du att det existerar en medelklass? Även om den skulle vara viktig då motsättningarna står mellan arbetar- och överklass. Hur är det ex med folk som lönearbetar men tjänar 100.000 i månaden, de säljer sin arbetskraft men delar väl fler intressen men överklassen. Hur är ditt förhållningssätt till 'medelklassen' ur ett marxistiskt perspektiv?” undrar Lena.
Tack för din fråga, Lena. Det är sant att man inom marxismen inte tolkar inkomst, utan ser var man är positionerad i produktionen. Kapitalisterna (borgarklassen) äger produktionsmedlen, och arbetare (arbetarklassen) tvingas arbeta med dem. Den ene exploaterar, den andre exploateras. Det är den grundläggande skiljelinjen, även om den inte alltid är glasklar.
En person som tjänar 100.000 kr hör till det översta 1 procent-skiktet i landet. Säg att den är en lönearbetare, den har förmodligen då viss makt att diktera villkor (kanske även över andra), samtidigt som den garanterat sitter på kapital i form av aktier. På grund av sin position i produktionen, har denna person kanske även dominans rent politiskt och ideologiskt; överbyggnaden stärker basen ytterligare. Vad är det för klasstillhörighet? Kanske skulle Marx kalla det småborgerlighet.
Det korta svaret är: Behöver du sälja din arbetskraft för att överleva i kapitalismen, så hör du till arbetarklassen. Om du istället äger produktionsmedlen och lever på arbetares mervärdesproduktion, så hör du till den ägande klassen/borgarklassen/kapitalistklassen.
I min mening ska medelklassen, så som den sett ut de senaste sjuttio åren, tolkas som ett undantag i kapitalismen. Medelklassen kunde växa fram tack vare arbetares klasskamp och statliga välfärdsinitiativ. På så sätt fick allt fler människor bättre arbetsvillkor, skälig lön och förmåner. Semesterveckor, föräldraledighet, LAS, strejkrätt. Det var ingenting som näringslivet, borgarklassen och kapitalisterna frivilligt införde, tvärtom skedde det tack vare våldsam, ihärdig kamp av arbetarklassen.
Medelklassen, och de förmåner som hänger ihop med “välfärdsstaten” eller “folkhemmet”, är ett undantag i kapitalismen. Vi ser nu hur dessa initiativ rullar tillbaka. Klassklyftorna ökar konstant sedan 1970-talet, samtidigt centraliseras kapitalet i monopolistiska truster och nät. Det gör att de rika blir rikare, men färre. Samtidigt blir de fattiga fattigare, och fler.
Det vill säga, arbetarklassen växer på bekostnad av “medelklassen”. Idag har allt fler prekära arbetsvillkor; osäkerhet och fattigdom brer ut sig. Många som forskar om arbete spår att vi kommer att ha en generellt gigifierad arbetsmarknad framöver.
Alltså kommer konfliktlinjen i kapitalismen att skärpas kommande decennier. Klassmedvetenheten kommer att öka; arbetarklassen blir större och synligare. Vad vi idag ser som en kapitalstark “medelklass” kommer alltmer försvinna. Från tidigare dunkel syns snart en skarp skiljelinje. Kapitalismens rätta ansikte visar sig.
Dessa två bilder förklarar tendenserna.
