Kampen om tiden, och historien om klasskamp
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet 1848. Och när vi gräver, blottläggs det faktum att historien om alla hittillsvarande samhällen även är kampen om tiden. För tid är liv, och livet bor i hjärtat, som Momo sa.
Mytiskt förflutet eller visionär framtid
Ett av de mest särskiljande elementen mellan kommunismen och fascismen är synen på tid. Medan kommunismen alltid blickar framåt mot en utopisk och visionär framtid, vill fascismen alltid tillbaka. De konservativa också. Till ett mytiskt förflutet.
Jason Stanley skriver i artikeln How Fascism Works (2017) att centralt för kommunismen snarare är en mytisk framtid, ett arbetarnas paradis där jämlikhet har realiserats.
“Frihetens rike”, kallar Marx socialismen. Ett samhälle där du kan jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, utan att för den sakens skull vara varken jägare, fiskare, herde eller kritiker.
Fascismen, å andra sidan, teoretiserar ett mytiskt förflutet, ett förflutet i vilket nationen var etniskt eller religiöst renodlat, där det inte fanns något fördärv och ingen dekadens, och där kvinnor lydigt gick med på det bisarra skådespeleri en traditionell, och borgerlig, könsroll avkräver henne.
I takt med nationalismens och fascismens nuvarande framväxt, ökar tron på konservativa ideal samt vurmandet för ett ”dåtida samhälle”.
Att konservativa rörelser vill röra sig bakåt är inte särskilt svårt att synliggöra. Brexits slogan var “Let’s take back control”. Man ville påvisa att förr, då hade vi kontroll, och vi vill tillbaka till den kontrollen. Trump proklamerar “Make America Great Again”. De vill inte bara göra USA bra, utan bra igen. Förr var America Great. Och Sverigedemokraterna klistrade 2015 upp kampanjer i Stockholms tunnelbana: “Back to a better Sweden”.
Back, back, back. De oroar sig för kaos säger de, egentligen oroar de sig över människans frigörelse.
De vill alla tillbaka. I tiden. Vrida tillbaka klockan.
Den realistiska cynismen här och nu
Några är nöjda som det är, och kan inte föreställa sig någonting annat. De kan varken blicka framåt eller fantisera, de saknar förmågan att tro på visioner eller förändring. “Realister”, kallar de sig. Många inom den nyliberala kapitalismen faller in här.
Förnumstigt konstaterar de att socialismen, marxismen och kommunismen alla saknar bärförmåga eftersom det bygger på omöjliga visioner och utopier. Drömlika samhällen, som aldrig går att genomföra, och därför inte ens kan strävas mot. Varför framåt, varför förändring, det är meningslöst och hopplöst, suckar liberalen medan den kutar mot en brinnande framtid och en brinnande planet.
“Det är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”, som Mark Fisher konstaterar i Kapitalistisk Realism (2011). Fisher påvisar hur den kapitalistiska ideologin i decennier lyckats med bedriften att utmåla sig själv som det enda tänkbara och realistiska alternativet.
Carrying capacity, kallas den bärförmåga inom ekologin, som visar det maximala antal individer som varaktigt kan livnära sig av resurserna inom en viss miljö.
Idag vet vi att kapitalismen helt saknar bärförmåga, carrying capacity. Det är ett faktum. Men detta faktum skiter liberalismen i.
De fortsätter hålla huvudet högt, som om de vore idealismens tolv främsta lärljungar. Som rationella och logiska vill de framställa sina orealistiska, omoraliska och planetförstörande sätt att leva.
“Det är realistiskt”, säger politiker efter politiker efter politiker medan den lobbar för mer kärnkraft och sänkt bensinskatt. “Vi måste anpassa oss till verkligheten”, säger toppchef efter toppchef efter toppchef medan den höjer sin egen lön med 7 % men låter industriarbetarens stagnera.
När kapitalismens tankeramar gör våld
De vill få oss att tro att världen är oföränderlig, fastän att förändring skett och sker konstant. De vill få oss att tro att dit vi blickar är oåtkomligt, fastän att tusen och åter tusen cyniker sagt samma sak till visionärer och drömmare i alla tider.
De vill avfärda våra drömmar och idéer, genom att hävda att ingenting som inte redan existerar någonsin kommer att existera. De är tidscyniker.
Men även människocyniker. I artiklar och podcasts och böcker avfärdas socialismen – med sin fredliga framtid av global rättvisa – som om det vore en ren och skär omöjlighet. Inte på grund av ekonomi, utan på grund av människor.
Att människan har en inneboende vilja att exploatera, förslava och roffa åt sig. Att människan är egoist, en individualist, någon som enbart handlar i egenintresse.
Inte att ekonomin är det, utan att människan är det – oberoende av ekonomiska system.
Därför står kapitalismen i motsättning till en materialistisk analys, som tvärtom menar att människan snarast är en produkt av hennes materiella villkor.
Så förblindade är de av kapitalismens tankeramar, att de tror att den kapitalistiska livsstilen och logiken skulle bestå, även om inte det i omvärlden som formar männskan bestod.
Tänk, vilken människosyn de har. De tror på mänskligt kaos, depravation och ondska. De tror så lite om människans kapacitet, vilja, driv och chanser. Deras människosyn gör mig sorgsen, varje dag.
Jag undrar alltid vilken verklighet de lever i, och vilken verklighet de vill anpassa sig till. Om vi alltid hade anpassat oss till den samtida “verkligheten” hade vi fortfarande lobotomerat påstått galna kvinnor, haft svarta människor som slavar och låtit barn arbeta istället för att gå i skolan enligt skolplikten.
Att anpassa sig till verkligheten är livsfarligt. Att tro att det inte går att göra någonting annorlunda än det vi har här och nu cementerar enbart status quo.
Socialismen använder istället kritisk teori. Kritisk teori är en helt central del av ideologin. Den kritiska teorin utgår från, som Stefan Jonsson skriver i Samtida politisk teori (2015), att “den nuvarande samhällsordningen inte är den enda tänkbara och att människor, om de inte hölls nedtryckta, vore intelligenta nog att bygga en mer hållbar och rättvis värld.”
Socialismen ifrågasätter alltid nuvarande, gemensamma föreställningar och utmanar status quo.
Positionskrig och kontrahegemoniska diskurser
Många krigiska metaforer används inom politiken: strider, kamper och krig. Antonio Gramsci använde sig av begreppet positionskrig. Positionskriget är det mellan olika blocks aktörer. Som schismen mellan konservativa och liberaler, mellan fascister och kommunister.
Man upphöjer ständigt status quo, det nuvarande, till sunt förnuft och något som “bara är”. På så sätt håller man det andra blockets kritik på avstånd. Detta kallar Gramsci för hegemonisk maktutövning.
Normer och regelverk upplevs legitima av människan. Det vill säga, genom att hävda att något är rätt och riktigt, äger man människors tankeramar.
På detta vis stärker hela tiden kapitalismen sig självt, den menar att något annat sätt att utforma världen vore absurt och otänkbart. Fastän att vi vet att kapitalismen är ett av de mest orealistiska ekonomiska system som konstruerats, med koncept som evig tillväxt och konstant centralisering av kapital. Ett system fyllt av paradoxer, av oförenliga och ologiska modeller.
Dessa många positionskrig mellan block kan leda till att nya “kontrahegemoniska” block med egna diskurser växer fram. Om detta skriver Hans Abrahamsson i Det gyllene tillfället – teori och strategi för global rättvisa (2008).
När ett nuvarande block lyckas ifrågasätta rådande värden, trossystem och säkerhetsintressen kan helt nya system växa fram. En ny tid. På så sätt skapas ständigt nya strukturer och världsordningar.
Kampen om tiden och elden och planeten
Marx lärde mig att marxismen inte handlar om utopi eller om moral, utan om vetenskap. Marxismen är en vetenskaplig analys av ekonomi som kopplas till politik. Inte mer, inte mindre.
Jag blickar framåt och ser tid. Det krävs ett öppet sinne, men också mycket mod att våga tro på en annan värld som man inte kan förutse.
Marxismen ger oss verktyg att forma världen utifrån andra ekonomiska principer än de som råkar råda just där och då: Industrikapitalismen under 1800-talet, finanskapitalismen under 1990-talet och senkapitalismen idag 2020.
Kapitalismen gräver oundvikligen sin egen grav, men om kapitalismens död ska jag skriva en annan dag. En annan tid.
Här och nu brinner planeten. På ett sätt har den alltid brunnit. “It is a fire that wants to burst forth and it could not care less about what we are doing up here”, säger Werner Herzog med sin karaktäristiska monotona stämma i sin episka dokumentär om vulkaner Into the Inferno (2016).
Ödmjuka blir vi inför naturen; på ett sätt är det den som sätter taktpinnen. Den var här före oss. Den existerar oberoende av oss.
I olika former, beroende på hur människan söndrar och härskar, försöker tämja och kontrollera det okontrollerbara. Men likväl, planeten kommer att finnas även när inte vi gör det.
Visst är det lätt att anamma nihilistisk hopplöshet. Vad spelar det för roll om vi lyckas förneka fascismens föreställningar om dåtiden, omkullkasta kapitalismens lögner om att den vore det enda tänkbara alternativet, och istället forma ett ekonomiskt system utifrån materialistisk filosofi och marxistisk struktur?
Det kanske är för sent, levnadschanserna kanske försvinner i takt med att syret brinner upp. Vi kanske försvinner. Är det denna nihilism som präglar de kapitalvurmande, tro?
“Den mänskliga civilisationens era kommer att te sig som en parentes, och den betydligt mer utsträckta perioden av klimatförändringar som en evighet”. Så avslutas kapitlet Klimatkalejdoskopet i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten (2019).
Nu, mer än någonsin förr, handlar historien om alla samhällen om kampen om tiden. För tid är liv, och livet bor i hjärtat.
Läslista:
Det kommunistiska manifestet (1848) av Marx och Engels
Jag vet precis vilken tid Jimmie vill tillbaka till, text på Asynkroner
Kapitalistisk Realism (2011) av Mark Fisher
Det gyllene tillfället – teori och strategi för global rättvisa (2008) av Hans Abrahamsson
Den obeboeliga planeten (2019) av David Wallace-Wells
Samtida politisk teori (2015), red. Stefan Jonsson
Into the Inferno (2016) av Werner Herzog
Blandade texter om filosofisk och politisk teori
Foton: Into the Inferno (2016)
