Tills döden skiljer oss åt och kärlekens framtid
Texten publicerades ursprungligen i tidskriften Astra, april 2021.
En av få positiva aspekter av coronapandemin är att det i nordiska länder som Finland och Sverige varit lägst antal giftermål på flera decennier. Denna institution som människor envisas med att ingå. Var är den revolutionära synen på sexualitet och kön, där målet inte är att alla ska kunna gifta sig (dessutom i en kyrka!), utan att äktenskapet upphör att existera? Var är den revolutionära synen på relationer, där kärnfamiljen är överspelad?
Varje år gifter sig tiotusentals par i Norden och bildar därmed ekonomiska relationer med varandra. För det är just privategendomen som främst regleras i äktenskapsbalken. När paret säger ”ja” signeras paragrafer om bohag, gåvor, egendom, ägandeskap, skulder, försörjning och underhåll. Förutom de ekonomiska finns också rent normativa funktioner: makarna ska visa varandra trohet och får endast bryta äktenskapet efter betänketid.
Sociologen Erving Goffman har formulerat teorier kring institutionalisering. Vid institutionalisering sker en inskolning i en ny roll som kräver underordning. Detta går att applicera på alla kapitalets – historiska såväl som nuvarande – institutioner: mentalsjukhus, fängelse och äktenskap. Äktenskapet uppkom inte under kapitalismen, men fick ny karaktär och fyllde nya funktioner i och med den.
Runtom i västvärlden skedde kring 1870 en rad kapitalistiska reformskiften och en striktare könsarbetsdelning befästes: en med män i produktion och kvinnor i reproduktion, män i offentlighet och kvinnor i det privata. När kvinnan institutionaliserades i hemmet och äktenskapet garanterades, vilket Silvia Federici påpekar i Patriarchy and the wage, att män inte utan vidare kunde strejka och vägra lönearbete eftersom de förväntades försörja hustru och barn. Kvinnans roll blev att föda och göda arbetskraften (barn och man), varför det under den här perioden runtom i västvärlden infördes reproduktiv kontroll som abortförbud.
Äktenskapet var helt enkelt en av de institutioner som gav stabilitet till kapitalets arbetsdelning. Snart infördes även nya namnlagar. Den patrilinjära arvsrätten, där kvinnan först ägdes av sin far och sedan sin make, materialiserades i 1901 års svenska namnlag. Den innebar att kvinnan skulle ta sin makes efternamn (patronymikon) när hon gifte sig, vilket säkerställde hennes symboliska och psykologiska underordning. Goffman kallar institutionaliseringen för en mortifikationsprocess, vilket innebär bland annat en identitetsförlust och utradering av jaget. Hon förlorar sitt namn, sitt jag, precis som vid inlåsningen i fängelser och vårdinrättningar. Mortifikation betyder bokstavligen vävnadsdöd.
Familjeordningen ser idag både liknande och annorlunda ut. Idag är kvinnan ofta dubbelt arbetande – först i produktionen, sedan i reproduktionen. Mönsterbilden av den borgerliga kärnfamiljen frodas dock ännu när de ideologiska apparaterna pumpar ut sakramentet vigsel, som i Gifta vid första ögonkastet och Bachelor. Och den glorifieras ytterligare när regeringen nu inför en meningslös ”familjevecka”. Familjen och (det heterosexuella) äktenskapet, vilka också ägnas hela tre artiklar i FN:s grundläggande mänskliga rättigheter från 1948, är alltså inte enbart en ideologisk överbyggnad utan grundläggande för den materiella samhällsstrukturen. Det är i familjer – familjen Wallenberg, Persson, Kamprad – som privategendomen ärvs från generation till generation.
Kärlekens framtid
Stora delar av vänstern saknar visionär riktning och kritik av kapitalismens sagda fundament. Knappt någon kritiserar äktenskapet. Hur går vi bortom en institutionalisering av relationer, bortom relationer byggda med privategendomens logik? Vad är verklig omsorg och hur ser framtidens kärlek ut?
För det första: I klimatkrisen kommer vi att behöva omforma sättet vi bor på. Kriser kräver kollektivism och ömsesidig hjälp i bostadshus och lokalområde. Vi kan inte längre låsa in oss i separata enheter, sköta oss själva i en nyliberal individualistisk anda. Här finns potential att göra kärnfamiljen obsolet till förmån för kollektivt stöd oberoende av institutioner som äktenskapet. Den radikala omsorgen finns hos grannar, vänner, älskare och (vald) familj.
För det andra: Institutionen är död till sin natur, Goffman kallar det för ”rationell planering”. Relationernas omdaning börjar därför i den egna kroppen, och vi behöver ersätta den döda institutionen med den levande erotiken. Genom att omforma vår syn på begär och njutning – vilket i stor utsträckning berövats kvinnor (och andra förtryckta grupper) genom reglementering, underordning och institutionalisering – kan vi väcka våra sublimerade sinnen och komma i kontakt med våra erotiska begär: njutning, lust, glädje, sinnlighet, passion.
I ett sådant tillstånd slumrar vi inte omkring mekaniskt planerat, utan vaket och nyfiket i fri relation till andra. Där äger vi inte varandras tid, liv och kroppar. Där är relationen inte reglerad juridiskt och ekonomiskt.
Kroppens, likaså jagets, frigörelse är tätt sammankopplad med den sociala. Kanske börjar det med att vägra de institutioner som går utmärkt att avstå.
Michaela
