Dolly zoom: Rum och tid i en global kris

Dag 5 i social distansering. På ett sätt är mycket som det brukar. Fast allt nu är förändrat. Många försöker få tiden att gå snabbare medan de vandrar i cirklar hemma; för egen del känns det som att stora delar av världen äntligen fått ta ett djupt andetag.

Håltimmar som inte behöver fyllas med varken konsumtion eller känslodepraverande utfyllnad, utan tid som sakta tickar, tik tok.

Allt runtom oss förändras snabbare än någonsin

Plötsligt förstår jag relativitetsteorin. Att tiden är relativ till rummet. Tid på ett tåg i rörelse går långsammare. Det beror på att tiden nu inte enbart ska gå tik, tok, tik, tok, upp, ner – utan samtidigt möts av rumsligt motstånd på grund av att den färdas. Tik, tok, upp, ner men även uppförsbacke och nerförsbacke.

Så känns denna coronakris. Pandemin går som ett tåg runtom oss; tiden inom oss går allt långsammare. Människor i dvala, fastän att samhället egentligen förändras snabbare än någonsin.

På en enda dag avskedades 300.000 arbetare i New York. Tiotusentals människoliv på vårt jordklot som upphör att existera varje dag. Poff! Så många människor vars tillstånd och livsvillkor aldrig någonsin blir sig lik igen. Baam!

Parasiterna fortsätter att parasitera

För dig som också är en filmnörd: Det är som en Dolly zoom. Mot ansiktet vrålar detta gigantiska, höghastighetskaos. Samtidigt som kroppen slungas bakåt i rummet. Rumsligheten och tiden kröks, som i en relativitet. Dolly zoom.

Jag har stängt av nyheterna nu. Orkade inte med vrålet mot mitt ansikte. Ordet karantän handlar om tid. Det kommer från det italienska uttrycket quarantena och betyder “40 dagar”. Så många dagar som fartyg låg i karantän i Venedigs hamnar, när de varit ute i världen.

Vi har ingen pest idag. Men vi har gott om parasiter.

Chefer och ägare och Wall Street och företag tycker vi ska ta oss ur krisen genom att konsumera. Ibland verkar vi själva tro på denna kapitalismens universallösning. En lösning för att bibehålla marknaden, låta det nuvarande ekonomiska systemet fortlöpa.

Det finns ingen hejd på saker vi uppmuntras köpa, där vi sitter i vår karantän. Kom å köp!

Vi köpslår oss nu igenom sorgens fem faser. Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Efter den annalkande depressionen hoppas jag verkligen inte att acceptans infinner sig, utan ilska återigen. Ilska som omvandlas till handlingskraft för att omdana samhället.

Kapitalisterna ägnar sig även åt falsk empati, de säger att de “share the pain” med arbetarna, fastän att det enda möjliga tomrum de upplever är en minskning av det kapital som vanligtvis produceras av deras anställda.

Det är arbetarna, alltid arbetarna, som tar smällen. Det är arbetarna som delar smärtan sinsemellan.

Kyrkor och ledare och präster och andra troende tycker att vi ska se krisen som ett tecken från Gud, eller Satan. “Coronaviruset är Satans taktik för att sprida rädsla” menar pingstvänner i Brasilien, som fortsätter att samlas i stora grupper i kyrkan.

I Iran slickar en man på kyrkväggen i ren protest. “Dom säger att det ska finnas virus här, nu slickar jag i mig all corona”, säger han medan tungan går upp och ner på väggen framför SVTs kamera.

I USA vill Trump se kyrkorna överfyllda i påsk. Jag undrar vad min gamla församling tänker om coronakrisen. Apokalyps kanske, den var ju nära i tid när jag lämnade för fjorton år sedan.

Jag försöker att tänka på annat än fundamentalism och den ignoranta masspsykos religionen erbjuder, men det går inte. Lika bra att låta orden fylla hjärnan. Sluta göra motstånd. Det är ändå inte särskilt svårt för mig som introvert det där med tid. Jag älskar tid, ju långsammare, desto mer. Tik, tok. Tid för tanke, tid för ensamhet. Tid för isolering.

Kvinnor bär samhällets sociala reproduktion på sina bara axlar

Somliga drabbas hårdare än andra av coronakrisen. Inte minst kvinnor och barn, en riskgrupp i den pandemi som stavas mäns våld. Kvinnor som tvingas till karantän tillsammans med en man som slår dem. Landets kvinnojourer var tidigt ute med att varna för en ökning av mäns våld.

Det är också kvinnor som utgör merparten av Sveriges underfinansierade vård- och omsorgsapparat. 91 % av undersköterskor som arbetar inom hemtjänsten är kvinnor. Och 9 av 10 sjuksköterskor är kvinnor.

Hemmet är patriarkatets – men även kapitalismens – eget kvinnofängelse. Hon som idag dubbelarbetar, i produktion och social reproduktion. I vården, sedan i hemmet. I det offentliga, sedan i det privata. Rum och tid kröks på ett annat sätt där.

Folk runtom i landet som sitter i sin stilla karantän går varje kväll ut på balkongen. Klappar en minut, “tack ni vårdens hjältar”. Det enda vårdarbetare önskar sig är bättre arbetsvillkor, högre lön och trygghet på jobbet i form av t.ex. skyddsmateriel.

Etsning av Robert Pollard, 1665.

Men nej, den kapitalistiska staten strippar ner dessa kvinnor. Barbacka står de där i vården och tar hand om denna pandemi. Maskerna är slut, långärmade tröjor likaså. “Det behövs inte!”, säger staten nu. Jag har sällan skådat en tydligare symbolik. Arbetarklassen avkläs inför kapitalet.

Helt chanslösa, utan resurser, utan rättigheter. Som en sjuksköterska skrev: det är svårt att föreställa sig att man någonsin skulle skicka brandmän in i en brand utan skyddsutrustning eller en polis in i ett riskområde utan skyddsväst.

Men sjuksköterskorna, de skickar vi rakt in i skärselden.

Arbetarklassens nakna kroppar. Inför ägarna, miljardärerna och kapitalisterna. De som nu vägrar göra inköp, som vägrar ta den där smällen de alltid talar om att de tar. “Vi tar riskerna, ni får jobbet”, säger dom. Well, we called your bullshit.

Parasiter. Avgå.

Min kropp, och jag som kvinna, har ärvt isolering. Det kollektiva minnet är tusentals år. “Smutsiga” kvinnor som satt i menstruationskarantän – långt bort från sin gemenskap. “Orena” (eller var de heliga, jag ser ej längre skillnaden) kvinnor som hölls i postpartum-karantän med sina spädbarn. “Upproriska” kvinnor som spärrades in på bårhus och mentalsjukhus.

Vi kan det här. Vi är vana vid samhällen och system konstruerade för andra än oss själva.

Vet ni, coronakrisens depression kommer inte att efterföljas av acceptans, utan av förändring. En ekonomisk förändring, en kulturell förändring, en social förändring.

Människor omvärderar redan, på bara några månader, vad som är viktigt i sina liv. I vårat gemensamma liv, på vår gemensamma planet. Det är varken t-shirtar på rea eller Satans trick. Utan solidaritet, kultur och omsorg.

Rummen kröks, tiden står allt annat än stilla.