Seendeperspektiv: När lust skapas av någon annans lust

Objekt och subjekt i sex

»Man fucks woman. Man subject. Woman object. That’s fine for you. Woman fucks man. Woman subject. Man object. That’s not so comfortable for you, is it?« Ett klassiskt citat av Stella Gibson i tv-serien The Fall. 

Ord spelar roll. Bryter man ner meningen rent semantiskt ser det ut så här: Man har sex med kvinna, då är ”man” subjekt och ”kvinna” objekt. Kvinna har sex med man, då är ”kvinna” subjekt och ”man” objekt. 

Teoretiker inom semiotik, som exempelvis Stuart Hall och Sausurre, menar att symboler i språket är en central del av att skapa mening och budskap. Språk betyder någonting, ord betyder någonting, bilder betyder någonting. Språk är ett system av tecken, menar Saussure.

Semiotik skapar diskurser. Om semiotik handlar om vad och hur någonting symboliseras genom bild och språk, så handlar diskursen om konsekvenserna. Vad språklig symbolisering leder till för effekter i samhället. För det leder till verkliga konsekvenser. Diskurs är politik.

Att som kvinna säga att hon ska »knulla en man« låter inte lika naturligt som motsatsen, att en man knullar en kvinna. Det beror på att samhället skapat ett koncept kring sex där män är aktiva subjekt och kvinnor passiva objekt. Hon är mottagare av hans handlingar. Hon blir genom språket både passiviserad och objektifierad.

Objektifieringen leder till avhumanisering och ökar distansen mellan åskådare och iakttagen. De tittande ögonen gör människan till ett objekt, ett ting, till för sin egen lust. Så är det inte för ett sexuellt subjekt. Att vara ett sexuellt subjekt är att erkännas som sexuell varelse, som en del i allt annat som utgör en. 

Naomi Wolf skriver: »Män behöver nog inte vara rädda för att förvandlas till objekt på samma sätt som de har förvandlat kvinnorna. Om båda könen fick se det motsatta könet som en kombination av sexualobjekt och människa, skulle båda inse att de uppnår sin största tillfredsställelse om inget av de två leden utesluts.« Människor måste få vara hela människor, det innefattar – men utesluter inte – att vara även ett sexualobjekt.

Det som är intressant med de heterosexuella och monogama kärleksrelationerna är att man förväntas forma dem i kärnfamiljen. I den har kvinnan mycket distinkta roller som moder och hemmafru. Men trots det kräver man av henne att vara en hel människa; själsfrände, vän och sexualobjekt.

Det är dömt att misslyckas eftersom kvinnor aldrig får vara hela människor, utan ständigt tvingas vara mycket separerade och uppdelade varelser. 

Att människor i parrelationer slutar att ha ett tillfredsställande, eller existerande, sexualliv är inte så mycket att de slutar ha den fysiologiska förmågan att känna lust. Utan på grund av att kvinnan genom kärnfamiljen, med det sammanhållande institutionaliserade äktenskapet, tvingas att gå från sexualobjekt till moder. Från frihet till ansvar. Från hora till madonna. Från ungdom till nucka. 

Kvinnan går från ”ungdomligt sexualobjekt” till ”vårdande moder” – två distinkta roller. Då ökar den manliga partnerns benägenhet att söka upp och vilja ha fler ”delar av kvinnor” på annat håll, som älskarinnor etc. 

En del, inte alla, av de människor som är flersamma och polygama är det på grund av samma anledning; kvinnor får inte lov att vara hela människor, alltså behöver man olika ”delar av kvinnor” i flera olika relationer.

Det är inte alls underligt att kvinnor i ett patriarkat ofta inte kan uppbåda erotik inifrån sig själva (i.e. att vara ett sexuellt subjekt). Vi strukturerar kärnfamiljen strikt och enkelspårigt, men tror ändå att kvinnor ska lyckas vara hela och kunna sträcka ut sig inuti den lilla, trånga lådan.

Därför måste kvinnor lämna kärnfamiljen, lämna moderskapet, lämna de kvävande relationerna och kräva att få vara hela, mänskliga människor. 

Kvinnor är i grunden erotiska varelser. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att kvinnor aldrig når sin erotiska potential i vårt samhällssystem. Institutionaliseringen – med sin exploatering, objektifiering och alienation – kväver kvinnan.

Att kontinuerligt bli validerad som just ett sexuellt subjekt med en egen lust, är en pågående process genom livet. Med det sagt ska inte någon annan än människan själv bära sin kåthet och sin sexualitet; men att hon är ett sexuellt subjekt måste bekräftas av omgivningen

Människor är relationella, man är någonting i relation till någon annan. I relation till en person är du lugn, i relation till en annan person är du stormig. Det är viktigt att bära med sig när man tänker på hur kvinnlighet och manlighet skapas och hur sexualitet utvecklas. Det formas, skapas och tolkas i relation till varandra, till andra. 

Om målet är att vara ett subjekt, så finns det något som heter aktiv lust. Alltså är lust någonting man gör. För att bli ett sexuellt subjekt måste denna aktiva lust vara medveten och komma inifrån subjektet själv. 

Annars är man bara ett objekt, en yta därpå andra subjekt projicerar sina sexuella fantasier. För att sluta vara det sexualiserade objektet, behöver hon bli det sexuella subjektet; bortom passiv/aktiv-dynamik, bortom objektifiering, bortom penetrationsnorm. Där har hon rätten till sin sexualitet och sin kropp.  

Lust är ingenting som drabbar en, som av en slump, utan någonting människan gör inifrån. Det finns ingen annan som ska komma och förlösa henne och hennes kåthet. Det blir alltså upp till kvinnan själv att skapa sitt eget tändningsmönster. 

Och vilket ansvar sedan. Gör hon inte det själv, skapas det utifrån – genom andras projiceringar. Genom andras blick på henne. Då är hon det sexualiserade objektet; ett destruktivt sätt att forma sexualitet. Kåthet slutar då att vara någonting som skapas inifrån, utan blir någonting som drabbar en utifrån. 

Ännu värre är att det handlande subjektet som blir ”drabbad av kåthet” kan använda det som argument när samtycke saknas. »Jag drabbades av kåthet när jag såg dig, jag kunde inte hejda mig« är ett argument som ofta rättfärdigat sex där endast en inblandad är aktiv, i.e. våldtäkt.

Utanför-perspektiv och den manliga blicken

Alla förhåller sig omedvetet till blickar. Vem tittar, vem blir iakttagen; på vilket sätt och av vilken anledning. Blickar är någonting alla människor bär inom sig som odefinierade, luddiga känslor. Man kan rationellt förstå att de faktiskt existerar, men inte intellektuellt förklara exakt hur. 

Ibland talar man om att kvinnor har ”längre startsträcka” än män. Att kvinnor behöver mer förspel för att bli sexuellt redo. Om vi skalade bort all kultur, och bara natur återstod, så är svaret att kvinnor har både snabb och kraftfull förmåga till kåthet och våthet. Men när vi adderar kultur, så är svaret att kvinnans extra långa startsträcka beror på en beroenderelation.

Kvinnans kåthet är inte en egen entitet, utan står alltid i relation till en sexuell partner. Hennes lust existerar inte oberoende av hans, utan tvärtom skapas och styrs av hans beteende, ord och handlingar. 

Beatriz Lindqvist talar om ett seendeperspektiv. Det innebär att kvinnan är medveten om att hon blir betraktad. Lindqvist menar att denna relation mellan en kvinna och en man gör att kvinnan inte helt kan betrakta sig själv som självständig, utan alltid betraktar sig själv utifrån en mans blick.

Hon försöker ständigt se, vad än han ser. Detta gör att kvinnan blir kåt när hon märker att mannen är kåt på henne. De båda lär sig dynamiken att kvinnan gör mannen kåt. De båda lär sig också att när mannen blir kåt på kvinnan, det är då lust uppstår. Det är inte fri erotik, utan ett beroendeförhållande mellan kvinnan och den manliga blicken. 

Det är så pornografi är uppbyggt, kameran fokuserar på henne, hon är objektet. Mannen, även inom pornografi, är subjektet. Han är den som handlar, pressar, trycker. Hon är mottagare. Och kameran är fäst vid henne, vi tittar på henne. Det finns knappt en man i bild att titta på.

Vårt samhälle är inte översexuellt, tvärtom är det undersexuellt. Det råder moralism kring den egna sexualiteten, den fria sexualiteten, det sexuella subjektet. 

Det är alla nakenhetsstämplar inom film ett bevis på. På 1970-talet var det friare tyglar. Människor var nakna och alldagliga i film. De borstande tänderna utan pyjamasen på. 

Men med striktare moral och en förstärkt patriarkal syn på kvinnors sexualitet, så förändrades detta. Nu får vi inte längre se kvinnor som vardagliga och nakna subjekt. Nu är kvinnor alltid sexualiserade objekt. Kvinnorna är till för biopubliken, till för män. Onaturliga och objektifierade.

Kåta, handlande kvinnor på filmduken väcker till och med mer anstöt än en våldtäkt av en kvinna. Det är orimligt och säger någonting om vår kultur. 

Det narrativ där kvinnan självständigt och oberoende är kåt (på en man) berättas helt enkelt aldrig. Det är därför män bli överrumplade när en kvinna säger »du är sexig, du gör mig kåt«. Män är mycket ovana vid att vara objekt – i alla berättelser är de subjekt. 

Lindqvist seendeperspektiv är nästa steg i Laura Mulveys teorier om the male gaze och dynamiken mellan subjekt och objekt. Att vara konstant medveten om blickar på sin egen kropp, tvingar kvinnan att ställa sig utanför och betrakta sig själv, men med en manlig blick. Så först görs hon till ett objekt, enligt Mulvey. Sedan blir hon medveten om att hon är ett objekt, enligt Lindqvist. 

Emma Lindsey är inne på något liknande i sin artikel Why does dating men make me feel like shit på Medium.com och menar att ansvaret för subjektets (mannens) kåthet läggs hos objektet (kvinnan). 

En man säger alltså snarare »du gör mig kåt« än »jag blir kåt på dig«, menar Lindsey. I den senare ligger ansvaret för kåtheten hos mannen själv, hans lust är hans. I den förra, »du gör mig kåt«, läggs istället ansvaret för hans kåthet hos kvinnan. Det är hon som genom sin uppenbarelse gör honom kåt.

En kvinna dras alltså mellan två olika premisser för sin sexualitet och sitt tändningsmönster.

1) Den första att hon gör honom kåt, vilket hon också är medveten om eftersom hon har ett seendeperspektiv (utanförperspektiv). 

2) Den andra att hon själv blir kåt av att han är kåt på henne. Det gör att hennes kåthet står i relation till och blir beroende av hans kåthet, istället för att vara självständig.

Drar man detta ett varv till kan man därför säga att hon faktiskt blir kåt på sig själv, inte på mannen. Hon blir kåt genom hans blick. Eftersom det är hon som till syvende och sist är objektet, är hon också själva tinget att bli tänd på.  

Kvinnor och män är båda minst lika sexuella och kåta varelser. Jag tror till och med att kvinnor är mer erotiska, mer sexuella. Men olika strukturer har format oss att i heterosexuella relationer bygga denna sexualitet och kåthet enkom kring mannens. Kvinnans kåthet existerar först när hon ställer sig utanför sig själv och ser vad mannen ser – att han är kåt på henne. 

Det är den ”längre startsträckan” somliga talar om, som om den vore biologiskt rotad. Hon behöver uppleva hans kåthet, eftersom berättelsen aldrig har handlat om hennes enskilda, självständiga och oberoende kåthet.

Erotik är tröstande. För erotik är plastiskt. Det går att förändra sina egna tändningsmönster och det går att återta ägandeskapet över sin sexualitet igen.

Läslista:

Why does dating men make me feel like shit på Medium.com, av Lindsey

av Laura Mulvey

Beatriz Lindqvist