Disciplinering och ratificering – manlighetens metoder

Publicerades ursprungligen på Krakel, 28 mars 2021.

Män och sexuellt våld. Hur kan vi genomtränga manlighetens dualistiska logik? Krakels Michaela skriver om två män och två fall av splittrat varande.

➖

NATTEN DEN 15 MAJ 2020, ÖSTERMALM, STOCKHOLM. Paolo Roberto grips efter att han köpt sex av en prostituerad kvinna. Hon kommer från ett av Europas fattigaste länder.

Morgonen därpå gör Paolo en tv-intervju. Han konstaterar att han köpt sex för att döva ett hål inom sig. ”Det går aldrig att snacka bort”, säger han medan kamerorna rullar. På sin egen Facebooksida skriver han att han är en “parasit som ska utrotas!” 

En dag senare publicerar Paolo en bild på sig själv på sitt Instagramkonto. Iklädd träningskläder gör han tummen upp. Paolo blickar in i kameran och skriver att ”det positiva med att vara på den absoluta botten, är att det ger dig möjligheten att återuppbygga den personen du verkligen vill vara.” Dags att ge sig ut på joggingtur. Paolo ska återuppbygga sig själv, och vi får hänga med i hans nya livsprojekt.

Den cartesianska dualism som porträtteras av Paolo är helt central när man analyserar sexuellt våld. Det är uppenbart att kroppen för Paolo är en parasit, ett stycke kött som drivs av lust och begär. Men också: kroppen är sinnets behållare, en maskin skild från Jaget.

Kroppen vilseleder och handlar. När kroppen får bestämma sker de mest omoraliska, smutsiga och syndiga saker. Som att köpa sex. Jaget står passivt vid sidan om och kräver total ansvarsfrihet, något Paolo själv kallar för ”självskadebeteende”. Självskadebeteende är alltså med denna logik att kroppen skadar Jaget.

Genom att disciplinera sin kropp via träning, kan demonerna drivas ut ur skalets svarta hål. Det är en metod för att köttet återigen ska underordnas Jaget, så att Paolo får kontroll över sitt dualistiska varande.

Splittrad återgår han till disciplinering av den kropp han för länge sedan separerat sig själv från.

8 MARS 2021, INTERNATIONELLA KVINNODAGEN. Juristen Göran Lambertz anhålls misstänkt för våldtäkt av en fyrtio år yngre kvinna. Han släpps senare, och i en absurd presskonferens orerar Göran kring det sexuella våldets vara och icke-vara.

Strategin skiljer sig från Paolos. Göran bestraffar inte genom disciplinering utan ägnar sig åt intellektualisering. Det tillåter honom att erkänna att han visst ”kladdat” för att sedan genom ett klarläggande av begreppet ”kladda” distansera sig från dess syskon ”tafsa”. 

I sin helt öppna blogg skriver Göran om fallet och anklagelserna. Han har bloggat länge; ”söndagsbetraktelser” blandas med texter om kön, Olof Palme, intellektuell heder, beviskrav, Berlinmuren och sexualbrott. Det finns inga gränser för vad Göran kan reflektera kring. I ett långt blogginlägg beskriver han skillnaden mellan att ”kladda” och ”tafsa” och målar för läsaren upp flera scenarion mellan kvinnor och män i olika åldrar. 

Som exempel beskriver han fenomenet “extrakram” mellan en man som är 70 år och en kvinna som är 30 år. Om båda är lite berusade, och mannen kramar henne hårdare och längre än vad som är normalt och naturligt, så är det otillåtet kladdande, skriver han. Men lägger till en klausul: om kramen “uppenbarligen är kamratlig” så är det okej.

Göran är, i likhet med Paolo, svag i köttet. Han är också svag i anden. Det säger han under sin hemsnickrade presskonferens: ”Men då var jag för svag i köttet och anden och vi gick upp till övervåningen till sovrummet och hade samlag.” 

Skillnaden är att Paolo disciplinerar medan Göran ratificerar. Han känner sig nödgad att klargöra en rad olika scenarion för att ratificera sina handlingar som lagliga och godkända.

De båda bildar en slags motsatsernas enhet: Kropp/kött – ande/sinne. Paolo måste bestraffa kroppen för att låta den underordnas Jaget. Göran försöker legitimera händelserna genom att intellektualisera och sedan ratificera. På så sätt fortsätter det reflekterande Jaget vara överordnat en nästan icke-existerande kropps misstänkt lagvidriga handlingar. 

De kvinnor som drabbas av våldet styrs och påverkas också av dualismer. Dels blir hon inte sedd som en hel människa utan som en en del, alltså en kropp. Objektifierad och kommodifierad/varufierad existerar hon, till för manligheten. Dels tvingas hon separera kroppen från huvudet för att hantera övergreppet och våldet. Genom att dissociera och ”stänga av” (huvudet) kan kvinnan låta kroppen existera separerad från sinnet – hennes överlevnadsmekanism.

Göran fortsätter att prata, prata, prata. Han säger i en intervju att ”när man var yngre var man inte så genomtänkt. Då tänkte man inte riktigt som man gör nu.” Han använder ordet ”man” istället för ”jag”, för att ytterligare distansera sig från sina handlingar. Och så tänker han, han tänker att han inte var så genomtänkt förr, men nu är han genomtänkt. För att han har tänkt.

Svag i köttet och svag i anden. Tusenåriga dualismer och förlegade sätt att se på varande. Manligheten har fortfarande stora problem.

Michaela