Där konspirationer och myter möts
Publicerades ursprungligen på Krakel, 23 mars 2021.
Krakelmedlemmen Michaela har gjort en omläsning av Roland Barthes Mytologier (1957) för att försöka förstå den brokiga skaran av konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och nyandliga med hjälp av myter och språk.
➖
Vem finner vi på Gustav Adolfs torg i Malmö 20 mars 2021? Människor som känner sig maktlösa, och därför letar efter sätt att återfå kontroll. Människor som är rädda för den andres kontroll över det egna. Ingen och inget – varken 5G, vacciner eller pandemilagar – ska få styra och bestämma över den fria individen.
Vi finner människor som inte känner att de kan påverka samhällsutvecklingen; en förståelig känsla i en demokrati som i synnerhet utgörs av centraliserade val vart fjärde år. Människor som ser sig själva som systemkritiska, en kritik som ibland men långt ifrån alltid är riktad mot kapitalet; framförallt är kritiken riktad mot en makt, etablissemang och överhet.
Metaberättelser och myter är centralt i Jean-François Lyotards Det postmoderna tillståndet (1979). Det är grandiosa berättelser om civilisationen, vetenskapen och framstegen. Medan myten syftar bakåt, blickar metaberättelsen framåt. Konspirationsteoretiker använder både metaberättelser och myter. Vi går, enligt dem, mot en ödesdiger framtid där vår enda chans att bli räddade är att ”vakna!”. I backspegeln skymtar en mytbild om ett samhälle man vill tillbaka till.
I klassikern Mytologier (1957) utforskar semiologen och strukturalisten Roland Barthes västvärldens och borgerlighetens myter och berättelser. Han beskriver olika retoriska figurer som används i myter, som i princip uteslutande tillhör den politiska högern. Myterna används för att naturalisera en världsbild, så att den uppfattas som naturlig eller som sunt förnuft. Med hjälp av gemensamma berättelser, ordspråk och “sanningar” rekonstrueras verkligheten för att passa det egna budskapet.
Delar av konspirationsteoretikernas heterogena rörelse kännetecknas av en stark eskatologi och negativ framtidsutsikt. Man är övertygad om en orwellsk totalitär framtid där makteliter, politiker och media kontrollerar och styr varje individ som förlorat sin fria vilja. ”Jag är inte statens egendom” gick att läsa på ett plakat under Tusenmannamarschen i Stockholm 6 mars. Världsbilden är eskatologisk i den mån att man tror på dystopiska utfall och världsomspännande samhällsomvälvningar likt en kristen apokalyps. Detta kombineras med olika myter och ett nostalgiskt tillbakablickande eller tro på en tidigare guldålder, “det var bättre förr”.
Här ser vi hur konservatismen, den sekteristiska kristenheten och nationalismen hittar gemensamt språk med libertarianismen. Deras världsbild är rädslodriven, syftar bakåt och konstruerar ett parallellt narrativ med den fria individen i centrum. Den fria individen ska på inget sätt kontrolleras av varken media, vetenskapen (läkemedelsbolagen), tekniken, politiken, staten eller ekonomin. Hon ska existera fri, atomiserad och separerad från kollektivet. I en motsägelsefull protest finner dessa individer (social och psykologisk) gemenskap i ett kollektiv (om än icke-organiserat) byggt kring gemensamma mytbilder.
Likheten med den fundamentalistiska kristna sekten är slående. Den konspiratoriska rörelsen präglas av ett ”vi mot dom”-tänkande. Denna rörelse har, likt Jehovas Vittnen, Pingstvänner eller Læstadianer, förstått någonting fullkomligt livsavgörande som vi utanför inte har förstått ännu. Majoriteten är därför förlorade, dömda till ett evigt lidande. Att presentera fakta eller vetenskap för en sådan sammanslutning är lönlöst, det stärker enbart deras övertygelse om att de har rätt. Att bli motarbetad betyder att ”dom” försöker slå sönder ”vi”. Det gör att vi:et stärks ytterligare, och att missionen att rädda massan blir ännu viktigare. “Vakna!”
En myt gömmer ingenting, utan dess funktion är att snedvrida verkligheten, menar Barthes. Det gör man bland annat genom induktiv logik och förenklade orsakssamband: om A händer samtidigt som B, hänger dessa samman. Myten – berättelsen – blir klistret. Det förmodligen enda antivaxxers är konsekventa med är sin induktiva slutledningsförmåga, när de kopplar samman enskilda negativa händelser med vaccinering.
Språket är centralt i mytbildning. Ordspråk används frekvent för att cementera myterna som universell sanning. Barthes menar att myter är stulet språk. Konspirationsteoretiker tar en existerande term, som exemplevis The Great Reset eller Deep State, och fyller den med ny, egen mening. Myten övertar och stjäl språket.
Pandemin tolkas nu av konspirationsteoretiker som The Great Reset, den iscensatta och omvälvande globala händelse som kommer innebära slutet för en (mer utopisk) tidsålder och början på en annan (mer dystopisk) tidsålder. Pandemin tolkas av flera fundamentalistiska kristna, däribland Jehovas Vittnen, som ett tecken från Gud på att vi lever i den sista tiden – vi inväntar slutstriden. Den tolkas också som ett sätt för Satan att sprida rädsla. Språket i myten materialiseras i hjärnan. Ens kognitiva förståelse av världen förändras, och kretsen blir mycket svår att bryta sig loss från.
Barthes skriver att för den som är inkapslad i myten så är ”morgondagens positivitet helt dold av dagens negativitet”. Här finns kanske svaret på den ansiktsmålade och kärleksknarkande fåran inom den konspirationsteoretiska rörelsen. Dagens sorger kan dämpas med toxisk positivitet och kramar. ”Light peace joy love truth”, som ett plakat löd. Kärlek blir rörelsens frälsning från samtidens destruktivitet – likt kristendomens stora berättelse om ett kärleksbudskap. Frälsaren ser olika ut: Messias för den kristna sekten, Q för Qanon eller en diktatorisk gestalt likt Trump för den hierarkiska samhällsordningen.
Här kommer den högerextrema, ekofascistiska och nazistiska rörelsen in och krokar arm med den konspiratoriska för att rekrytera anhängare. Vad som knyter dem samman är tron på en global konspiration där makteliter, vetenskapsmän, politiker, media och läkemedelsbolag samarbetar. Antisemitismen är stark, och har historiskt präglats av liknande konspirationer om satanism, pengar, spädbarn och död. Även om rörelserna är heterogena finns överlappningar med naturläkemedel, New Age och nyandlighet som delvis utvecklats från antroposofin och den naturromantiserande esoteriska rörelsen (1800/1900-tal) – vilket alltså kopplar dem samman med fascismen och ekofascismen.
Nationalismen präglas av myter, en ideologi som bygger på en forntida myt och en egen symbolkonstruktion – traditioner, riter, fornlämningar. Den konservativa och nationalistiska världsbilden inspireras av ett cykliskt liv som fanns i västvärlden före framstegstankens intågande under renässansen. Där fanns en fadersgestalt, en auktoritär ledare, som kontrollerade den cykliska tillvaron. Carolyn Merchant, författare till Naturens död (1994), kallar denna världsbild för hierarkisk organisk, en centraliserad modell där skillnader i status och makt hör till. En modell som senare inspirerade sekter när de formulerade ideal om kristen gemenskap.
Denna hierarki konkretiseras när Tusenmannamarschens värd, hälsoentreprenören Filip Sjöström, berättar vad han tycker om sjukdom. För Sjöström är svaret enkelt: tar man hand om sin kropp blir man inte sjuk. Den som är sjuk har sitt eget leverne att skylla på. ”Det stora problemet ligger inte i sjukdomarna, det ligger i att våra immunförsvar inte fungerar och att våra kroppar är i obalans”, skriver Sjöström på sin egen Facebooksida.
Människans oansvarighet återkommer i myten, menar Barthes. Även i den ekofascistiska världsbilden. Deras förklaringsmodell av klimatkrisen är överbefolkning: ”Människan är viruset”. Tillsammans bildar den nyandliga, den konspirationsteoretiska och den ekofascistiska rörelsen en av de mest brokiga skaror vi skådat. Givetvis är inte hela den konspirationsteoretiska rörelsen ekofascistisk, men överlappningar och gemensamma idéer om naturen och kroppen finns.
Så: Vilket behov fyller konspirationen för människan? Tillhörighet, riktning och mening. Men också bekräftelse och gemenskap. Egentligen de mest rimliga saker som människor söker i vår kapitalistiska samtid som blir alltmer alienerande, monopolistisk, repressiv och ojämlik.
Vad kan vi göra? Vi behöver nå de som nu verkar onåbara. Potentialen för vänstern att fånga upp vilsna konspirationsteoretiker finns i att lyssna på och bekräfta deras systemkritik. Därefter presentera en annan världsbild, omvandla deras narrativ – alltså dekonstruera myten – och rikta fokus mot maktlösheten under monopolkapitalet. De som faller ner i kaninhålet är ibland så nära någonting verklighetsförankrat, men ändå så hopplöst långt ifrån.
Michaela
➖
Referenser
Barthes, Roland. Mytologier (1957).
Merchant, Carolyn. Naturens död (1994).
Lyotard, Jean-François. Det postmoderna tillståndet (1979).
Lyssna gärna på Krakelpoddens avsnitt Behövs Satan i Malmö? och Vår enda död som lyfter aspekter av antisemitiska konspirationsteorier och ekofascism.