Polisen och kapitalet sitter i samma båt – om polismaktens uppkomst och uttryck idag

Publicerades ursprungligen på Krakel, 24 april 2021.

Centralt för polismakten är att upprätthålla ordning för att skydda kapital och privategendom. Krakelmedlemmen Michaela skriver om polisens historia, funktion och syfte – är det någon skillnad idag? Följ med på en resa genom lösdrivarlagar, reglementering och sociala medier. 

➖

I. Arbete

De utger sig för att vara den tunna blå linjen mellan gott och ont. Mellan ordning och kaos. Mellan ljus och mörker.

Vi matas med ett polisiärt narrativ som är osant. För det stämmer inte att konfliktlinjen ser ut så här. Istället är det en konflikt mellan arbete och kapital, där polisen är lierad med kapitalet. 

Polisen är en del av den “från medeltiden härstammande centraliserade statsmakten”, som Marx formulerade sig i Pariskommunen 1871. Tillsammans med militär, byråkrati och rättsväsen utgör polisen ett maktinstrument, i hjärtat av klassmotsättningen mellan arbete och kapital. 

Här uppkom nationalstaten, som ackumulerade kapital och la mark under nationens fötter genom koloniala och kapitalistiska projekt som krig och transatlantisk slavhandel. Medan polisen skulle skydda nationalstaten från inre ”hot”, skulle militären försvara nationalstaten från yttre ”hot”.

Polismakten var essentiell för att pressa och tvinga de arbetande massorna att anpassa sig till den nya kapitalistiska ordningen. Denna process beskriver sociologen Alex S. Vitale i sin bok The End of Policing (Verso Books, 2020).

Under en tid av primitiv ackumulation och industrialisering, tvingades bönderna från sina gårdar in till städernas fabriker. Det nya kapitalistiska produktionssättet innebar slit, smuts och armod för en skral lön.

Arbetsdagen dedikerades nu åt att sälja sin arbetskraft till en kapitalägare som arbetaren inte hade någon relation till. Denna process innebar att arbetarklassen separerades från produktionsmedlen (med våld), och tvingades till lönearbete. Nu skulle arbetarklassen skapa mervärde, generera profit, till kapitalet.

Metropolitan Police, 1800-tal.

Polisen skulle alltså forma, omforma och disciplinera en ny arbetarklass. Det såg olika ut beroende på plats, men vi finner liknande mönster med Frankrikes lieutenant général de police under 1600-talet, USAs slavpatruller under 1700-talet, Englands Metropolitan Police och den svenska moderna poliskåren under 1800-talet. Slavpatrullerna i USA, vita män som jagade svarta slavar, omformades ett sekel senare till ett formaliserat polisväsende, och de kvarvarande resterna bildade Ku Klux Klan. 

Många globala storföretag som Microsoft, Motorola, Walmart och McDonald’s använder sig idag av så kallat fängelsearbete (prison labour), där majoriteten svarta män producerar varor åt kapitalister för slavlöner.

Det här är rasistiska system, nedärvda direkt från kolonialismen. Polisen är inte den tunna blå linjen, utan den makt som bygger och förstärker rasismen, vilket är anledningen till att vi aldrig kommer att få bukt med polisens rasistiska brott – som polisbrutalitet mot svarta eller registrering av romer – utan att faktiskt avveckla polisen helt.

Polismakten formades för att skydda kapital och privategendom, med nationalstaten som sammanhållande ram.

II. Ordning

Ett annat kärnuppdrag för polismakten, som hänger samman med arbete, handlar om att eliminera oordning (framförallt från gatan) för att indriva dessa människor i produktion.

Därför tillkom lösdrivarlagar, vilka fortfarande är i bruk i vissa länder, däribland Storbritannien med sin Vagrancy Act från 1824. Lösdrivarlagar förbjöd det improduktiva varandet i offentliga rum. Nu kunde polisen godtyckligt arrestera människor som strök runt på gatan för länge, en subjektivitet som givetvis präglades, och präglas, av rasism och sexism. 

Lösdrivare dömdes ofta till tvångsarbete; syftet var att omgjuta – från människa till arbetare, från improduktivitet till produktivitet, från värdelös till värdeskapande. Sverige är som vanligt inget undantag, de svenska lösdrivarlagarna kriminaliserade den som inte hade en ordnad försörjning. 

I Frankrike införde man så sent som 2003 en ny lag som gav polisen befogenheter att gripa ungdomar som ”drev runt” kring lägenhetshus nattetid. I Sverige har återigen förbud mot tiggeri införts i en rad högerstyrda kommuner. Man kriminaliserar friheten för att legitimera repression.

En funktion med lösdrivarlagarna, vilka beskrivs mer ingående i boken A Critical Theory of Police Power (Verso Books, 2021), är att se till att människan gör det hon är ämnad till under kapitalismen: att lönearbeta (skapa mervärde).

Samma godtycklighet finner vi med reglementeringen av prostituerade. Den svenska moderna poliskåren grundades 1850 i Stockholm. De fick redan 1859 ett särskilt uppdrag: att gripa kvinnor de misstänkte var ”lösaktiga”. Sexköparna, män, tipsade själva polisen; ibland var polismän sexköparna.

Kvinnorna tvingades sedan till en kommunal besiktningsbyrå, vilket i realiteten var en gynekologmottagning övervakad av polis. Den låg på Trädgårdsgatan 3 i Gamla stan i Stockholm. Där genomgick de förnedrande vaginala undersökningar, ibland flera gånger i veckan. 

Detta betydde att vilken kvinna som helst kunde bli stoppad av polisen när som helst, och tvingas till en vaginal undersökning. Sociologen Giulia Garofalo Geymonat, författare till Köpa och sälja sex – mellan njutning och arbete (Daidalos, 2016), skriver: “Inget annat än en våldtäkt!”

Om kvinnorna vägrade eller gjorde motstånd skickade polisen dem till tvångsarbetsanstalt i upp till ett år. En av statens arbetsanstalter fanns i Landskrona. Straffet för 1920-talets ”strykfåglar” (kvinnliga lösdrivare) gestaltas i Eva F Dahlgrens bok Fallna kvinnor: när samhället bottensats skulle lära sig veta hut (Thoren & Lindskog, 2017).

För de byråregistrerade kvinnorna infördes ytterligare lagar som inskränkte friheten. De fick inte gå i grupp på stan, vara ute efter elva på kvällen, vistas på vissa gator, stanna utan anledning, ropa, visa sig i ett fönster eller härma medelklasskvinnornas kläder.

Sexindustrin och handeln med kvinnors kroppar har länge varit tätt sammanknuten med institutioner som polismakt och militär. Runtom i Europa upprättades statliga bordeller, strängt övervakade av polis. Och i kolonier tvingades ursprungsbefolkningens kvinnor att sälja sina kroppar till den koloniala maktens militär och myndigheter.

Prostitutionen sågs som samhälleligt nödvändig – en social kontroll för att mätta manligt sexuellt begär och för att skydda de hedervärda medelklasskvinnorna från sexuella övergrepp – samtidigt gjordes den olaglig (för kvinnorna). Denna typ av motsättningar präglar ordningens, lagens och polismaktens karaktär.

Den korruption som idag finns inom polisen utspelar sig inte minst i sexhandeln. Vitale beskriver en endemisk korruption, där polisen bland annat kräver sex från prostituerade för att de ska slippa att bli gripna, agerar hallickar, stjäl från och misshandlar prostituerade samt utpressar prostituerade och sexköpare på mutor.

Reglementerad kvinna i Stockholm, 1914. 22 år. Från arkivkopia.se.

Statsvetaren David Bayley skriver i Police for the future (Oxford University Press, 1994):

”The police do not prevent crime. This is one of the best kept secrets of modern life. Experts know it, the police know it, but the public does not know it. Yet the police pretend that they are society’s best defense against crime and continually argue that if they are given more resources, especially personnel, they will be able to protect communities against crime. This is a myth.”

Polismakt handlar inte om att förebygga brott, utan om att säkerställa ordning. Metropolitan Police, som formades under 1820-talet, ägnade sig åt ”policing” – att rätta. Uppdraget var att tvinga dem som inte anpassade sig till rådande sociala och ekonomiska ordningar; rätta människor utefter kapitalismens rigida mall. 

Boråspolisen Nadim, som gjort sig ett namn i SVTs Veckans Brott, fick nyligen vara ansiktet utåt på Polisens officiella Facebooksida. I ett inlägg berättar Nadim hur han slagit vad med en man som låg utanför en Hemköp-butik. ”Om du inte skärper till dig så slår jag vad om 100 spänn att du inte kommer fylla 60 år”, hade Nadim sagt.  Mannen skulle sedan, enligt utsago, gått till receptionen hos Polisen och bett om sina pengar när han passerat sextio. 

Polismakten inbillar sig att den är moralens väktare, alltid med rätt att rätta och kontrollera andra. Nadim fortsätter: ”Mitt sätt att hantera mörker i samhället är att ta lärdomar och bli bättre själv. […] Och det är viktigt att man hittar strategier för att känna att man gör skillnad. Den här gången gjorde jag det.” Denna historia, där en polis bettar pengar på en utslagen människas liv, användes stolt som marknadsföring för att rekrytera till polisutbildningen. ”Är du redo för en större uppgift?” frågar Polisen.

Polisen är alltså ett verb. Polisen är att forma, skapa, eliminera. Polisen är att tvinga, våldföra sig, disciplinera. Det är den än idag.

I A Critical Theory of Police Power konstaterar man: Man kriminaliserar inte aktiviteten, utan statusen. Statusen kan vara arbetslös, vilande men också avvikande. Polisens funktion handlar därför i mångt och mycket om strömlinjeformning och homogenitet, samma homogenitet som poliskåren själv präglas av. 

Det är därför den polisiära närvaron är hög bland sociala grupper som på olika sätt sticker ut i sin annanhet. Avvikelsen tolkas som ett hot: ett hot om kaos, oordning och anarki. Man vill inordna människor i fasta former, kategorier och klasser. För att tala klarspråk: Hur många knarkiga poolfester i Bellevue tror du att polisen sådär spontant patrullerar kring?

Från Instagramkontot @omradespolisenoster.

Malmös östra (Rosengård) områdespolis la nyligen upp en bild på sitt Instagramkonto. På bilden syns en polisman bakifrån när denne knackar på en lägenhetsdörr.

Texten lyder: ”Idag har vi gjort flertalet hembesök hos ungdomar vi känner oro för. Detta för att komma i kontakt med föräldrar och för att uppmärksamma dem kring de riskfaktorer som ungdomen verkar befinna sig runt.” 

Riskfaktorn de aldrig kommer att nämna är kapitalismens systematiska och strukturella fattigdom som ligger till grund för brottslighet, utanförskap och alienation. Hembesöket av statens våldsapparat, behöver jag väl knappast påpeka, riskerar att ytterligare traumatisera en redan utsatt och ansatt familj.

Att polismakten givits våldsmonopol är avgörande för dess existens, den enda myndighet med rätt att utöva våld och tvång mot sina medborgare. Det är avgörande för att polismakten ska lyckas med sitt uppdrag!

Sist vill jag nämna kroppen i relation till ordning. Den fysiska kroppen är polisens främsta verktyg för att upprätthålla ordning, varför polisen inte tillåter olika former av funktionsnedsättningar i sin rekrytering. Men också BMI spelar roll – ett mätinstrument med rasistiska rötter som placerade den vita mannen som idealtyp.

Till den fysiska kroppen räknas även hjärnans materialitet; den som har eller någonsin har haft en neuropsykiatrisk diagnos som autism eller ADHD kan aldrig bli poliser (inte för att vi vill (!) men det säger något om polisens homogenitet).

III. Motstånd

Arbetarklassens svar på kapitalismens exploatering har varit en organiserad och stark arbetarrörelse. Med den har vi gjort motstånd genom strejker, protester och demonstrationer. Därför behövde polisen splittra och nedgöra arbetarrörelsen, då den hotar kapitalet.

Det har man gjort genom ideologiska taktiker som antikommunistiska ”Röda faran” eller genom fysiskt våldsutövande. 2014 red Malmöpolisen blodigt ner antifascistiska demonstranter i Limhamn. 

Vitale skriver:

”As immigration and industrialization transformed the economic and social landscape in the late nineteenth and twentieth centuries, local police were increasingly involved in suppressing worker’s movement. […] In most places, local police played a major role in suppressing strikes.” 

Konfliktlinjen är arbete mot kapital. Polisen hör till den senare, vilket förklarar varför staten jagar och straffar arbetarklassens påstådda bidragsfusk men inte kapitalistklassens skatteflykt, bedrägeri och korruption.

Företag och banker kan i princip göra vad som helst. När Swedbanks gigantiska penningtvättskandal utvecklades 2019, lämnade VD:n Birgitte Bonnesen banken med en ersättning på 31 miljoner kronor. Inga finansmän och bankirer (med ett undantag) på Wall Street dömdes efter finanskrisen 2008, trots bedrägeri.

De som dömdes var tusentals arbetare världen över som drabbades av fattigdom och hemlöshet på grund av den då djupaste ekonomiska kris sedan 1930-talet. Sociologen och kriminologen William Chambliss menade att nationers egendomslagar i synnerhet skyddar människor som äger – den ägande klassen. Några som är helt utan egendom – och därför står utan skydd – är en skuldsatt arbetarklass, en flykting utan tillhörigheter eller en hemlös. Arbetarklassen tar alltid smällen när överheten fuskar och kapitalismen krisar.

Vilka fler, som i likhet med företagen representerar kapitalet, är närapå immuna mot att dömas för brott? Just det: polisen. Funktionsnedsatte Eric Thorell sköts 2018 till döds. 25 skott avlossades av tre poliser, som redan innan den friande domen erhöll rätten att arbeta kvar som poliser! Det finns hundratals fler exempel världen över.

Den svenska polismakten, och i princip hela den politiska skalan med den, kräver idag mer resurser och personal. Det vi riskerar genom att ge ännu mer resurser till en polismakt som istället hade behövt avvecklas, är att de får ytterligare kontroll över samhällets produktionsmedel. Med sina enorma resurser kommer polisen att använda ny teknik till sin fördel och till arbetarklassens nackdel. 

Under maj ska en ny, kontroversiell teknik för ansiktsskanning implementeras i Sverige. Andra, redan utbredda metoder, är kameraövervakning (även med drönare), resursslösande polishelikoptrar och SMS-avlyssning. Polismakten är en drivande spelare i en allt mer eskalerande övervakningskapitalism. Den högteknologiska och repressiva framtiden ser dystopisk ut.

Jag tror på polismakten lika lite som jag tror på kapitalismen. Den förra hör till den senare. Mo Sedlak skriver på Workerspower.net (min översättning): “Kapitalisterna kan inte ge upp sin våldsapparat [polisen] om de vill behålla makten.”

Utan polisen, och statsmakten, faller basen. Att avveckla polismakten är att börja nedmontera det ekonomiska systemet.

Ett friare samhälle har givetvis ingen polis, ingen militär, ingen ordningsmakt. När vi bygger det frihetliga samhället kommer vi att avveckla polisen. Den har aldrig funnits för människorna, utan för att upprätthålla den kapitalistiska ordningen. 

Michaela

➖

Referenser: 

• Geymonat G, Giulia. Köpa och sälja sex – mellan njutning och arbete (Daidalos, 2016).

• Neocleous, Mark. A Critical Theory of Police Power (Verso Books, 2021).

• Vitale S, Alex. The End of Policing (Verso Books, 2020), finns just nu som gratis e-bok.

• Olika städers lösdrivarlagar idag: http://www.hopesandfears.com/hopes/city/city_index/213719-city-index-loitering