Vågfunktionskollapsen

Vi vill så gärna se andra. Inte bara se in i det innersta, utan se och förstå alla yttre faktorer och våglängder. Hur rör sig personen i sitt vardagsliv, vilka jobbar den med, hur är vänskapsrelationerna definierade?

Men kvantfysiken lär oss att så snart vi observerar en partikels olika lägen och hastigheter så kollapsar den. Den byter tillstånd, förlorar sina dimensioner. Kanske är det så att vi inte ska observera våra kärlekspartiklar? Kanske ska de få röra sig fritt och utan observation?

Många känner igen ångesten i ovisshet. När du inte vet. Du vill så gärna bara veta. Är det så att min älskling, mitt hjärta, delar sitt hjärta med andra? Vilka då? När då? Hur då? Så du frågar. För att dämpa ångesten och lugna nerverna, låta vissheten skänka dig trygghet igen.

Jag tror att plikten att redovisa sina rörelser – sina vågor, sina tentakler i världen – är det som gör att de också kan kollapsa. När du inte längre känner att du får behålla dina vibrerande vågor för dig själv; när du inte kan tillåta viss mystik och ovisshet i relationen (om tilliten är stark så tål den detta), då känner du dig för tillgängliggjord.

Före observationen består du av partiklar i en våg som bär alla möjligheter. Så snart du blivit observerad ges dina vågor en amplitud, ett fast värde. Du blir iakttagen, därmed avklädd, därmed avmystifierad. Vågfunktionen kollapsar. Du slutar vara en våg, du blir en punkt. Kvantfysiken meddelar oss att vågorna flyter som livligast när de inte blir observerade.