Vad kan vi lära av neurovetenskapen i vår politiska strategi?
Publicerades ursprungligen på Krakel, 26 december 2020.
Under hösten har Krakel läst Catherine Malabous “Vad ska vi göra med vår hjärna?” Krakelmedlemmen Michaela skriver om vilka lärdomar vi som politisk rörelse kan göra med hjälp av neurovetenskapen.
➖
Det neurovetenskapliga fältet kan ge insikter om en antikapitalistisk politisk kamp och strategi. Kanske är det dags att ta tillbaka ordet “kommunism”? Och vad har kroppen för betydelse i formandet av det mentala?
A. Tankeramar, språk och kognition
Språklingvisten George Lakoff formulerade teorier kring konceptuella metaforer och tankeramar. Varje gång du hör ett begrepp eller fenomen så framkallar detta specifika associationer för dig. Detta kallas för tankeram. Ju fler gånger tankeramen framkallas desto starkare blir just denna tankeram.
En nervkrets är inte fixerad, utan plastisk. Den förändras genom hela ditt liv beroende på bland annat vilka stimuli du utsätter dig för, vilken miljö du omges av och hur du tränar hjärnan.
“Denna “kreativitet” är inte unik för den mänskliga hjärnan utan kan iakttas även hos de mest rudimentära organismer”, skriver Malabou i Vad ska vi göra med vår hjärna? (2019). Synapser förstärks när du använder dem; försvagas när du inte gör det.
Fakta hjälper sällan mot en redan förstärkt tankeram
Dina tankeramar förstärks alltså när dessa upprepas. Om detta skriver Jonas Karlsson i ett utmärkt längre inlägg sin blogg. Här finns politiska lärdomar att göra. Alliansen kallade konsekvent “ersättning” för “bidrag” i sin valkampanj 2006, vilket skapade nya tankeramar hos potentiella väljare. En skiljelinje drogs mellan “arbete” och “bidrag”. Alliansen upprepade dessa ord och begrepp vilket skapade nya associationer och tankeramar hos mottagaren.
När en tankeram väl skapats och förstärkts, är det mycket svårt att upplösa den. Dina associationer kvarstår oavsett vad som försöker bryta upp dem – även fakta.
Ännu viktigare: En tankeram förstärks om du försöker bestrida den. Så när högern sätter igång sin propagandamaskin om gängkriminalitet och våldsbrott är det mycket svårt för vänstern att reagera på denna. Varje gång vi reagerar, bestrider och bemöter med fakta så förstärks den ursprungliga tankeramen – den som högerpopulisterna planterat.
Kriminologen Christoffer Carlsson förklarade i sin artikel “Det fanns ingen våg av förnedringsrån” (Expressen 20-12-20) att det gångna årets medierapportering kring ökade våldsbrott och rån var oproportionerlig.
Det är sant, men det spelar mindre roll för den läsare som redan matats med associationer om ordet “förnedringsrån”. Att bemöta ett fenomen med fakta som motstrider tankeramen, förstärker den istället. Nu har mottagaren hört om “förnedringsrån” ännu en gång (!).
Syftet med Carlssons artikel är kanske inte att nå den som är övertygad om gängkriminalitetens vara, syftet är kanske att ge vänstern en stabil grund på saklig fakta. Precis som denna text: min användning av ordet “förnedringsrån” kommer att förstärka tankeramen hos den som redan stoppat in ett knippe associationer i begreppet. Här hjälper inte fakta.
Dessutom är vi gruppdjur. “Grupptillhörighet är viktigare [än sanningssökande]. Vi slutar lyssna till fakta om de nya insikterna äventyrar vår plats i gruppen”, säger Mikael Klintman, professor i sociologi, i en artikel på Lunds universitets hemsida. Jag återkommer till detta i nästa del av denna text.
En del av en strategi: Att överta tankeramar och skapa egna
Det finns andra vägar. Att kvickt överta retoriken för att förvandla tankeramar kan vara gynnsamt för vänstern.
När högern talar om “kriminella klaner” (och åsyftar invandrare), kan vänstern snabbt ta samma begrepp men fylla det med annat innehåll: “Sveriges största kriminella klaner är kapitalistklassen med sin stöld av det värde som arbetare skapar.” På så sätt hinner inte högerns tankeram fyllas med det innehåll som de tänkt sig – istället kan vänstern använda begreppet.
När högern talar om “segregerade områden” (och åsyftar förorter), kan vänstern snabbt ta samma begrepp men fylla det med annat innehåll: “Sveriges mest segregerade områden är Bellevue och Djursholm, här lever överklassen i ‘gated communities’ helt separerade från majoritetssamhället och vanligt folk.”
Ännu hellre ska vänstern själva leda och äga sina narrativ. Det är vi som ska skapa våra begrepp för att förstärka våra tankeramar. Att ha kontroll över språket och retoriken är en viktig politisk strategi.
Denna lärdom borde dock många redan ha gjort när vi sett hur den globala liberalismen i decennier tagit ordet “kommunism” och i en stark antikommunistisk propaganda fyllt denna tankeram med negativa och felaktiga associationer hos miljontals människor.
Här kan det neurovetenskapliga och språklingvistiska fältet ge oss mycket insikter och lärdomar. Kanske är det dags att ta tillbaka ordet “kommunism” – istället för att ge högern fripass genom att själva separera oss från det?
B. Mentala världsbilder sitter i kroppen
Vår hjärna är komplex, precis som våra mentala bilder. De skapas relationellt och beroende av sin omgivning.
“Från barndomen och genom hela livet är var och en av oss utsatta för en unik kombination av influenser från vår yttre miljö som sätter avtryck i formerna och funktionssätten hos våra cerebrala nätverk”, skriver Joseph LeDoux i Synaptic Self (2002).
För personer som finns i slutna, isolerade eller extrema miljöer har inte sällan det kognitiva ramverket omvandlas. Det kan vara personer som befinner sig i politiska högerextrema miljöer, konspirationsteoretiska forum eller i fundamentalistiska, religiösa miljöer och sekter.
Dessa personer har över tid förstärkt nya tankeramar och därmed konstruerat nya världsbilder. De har en annan verklighetsuppfattning, vilken normaliseras och naturaliseras i gruppen. Personen vandrar alltså i ett eget kognitivt ramverk, skild från andra. Att förstå kognitionen är avgörande för dialogen.
Att dekonstruera en världsbild
Ännu en viktig lärdom, tror jag, är att förstå inverkan som trauman har på dessa personer. Det är inte långsökt att föreställa sig många av dem utsatts för verbalt, psykologiskt eller fysiskt tvång/våld eller trauma av olika slag.
Trauman förändrar hjärnan, men även kroppen. Trauma är inte en händelse som går att beskriva som ett narrativ med en början, mitten och slut. Utan trauma förändrar och reorganiserar sättet som hjärnan sorterar och tolkar intryck, alltså personens perception och kognition.
Bessel Van Der Kolk, författaren till boken The Body Keeps The Score: Mind, Brain and Body in the transformation of trauma (2014), skriver: ”Efter trauma blir världen skarpt uppdelad i de som förstår och de som inte förstår. De som inte har delat den traumatiska erfarenheten går inte att lita på, eftersom de helt enkelt inte kan förstå det.”
Nu cementeras känslan av ett vi och dom. Hjärnan förändras, och spår sätter sig i kroppen som är i ständig kamp- och flyktrespons. Personen blir skeptisk och försöker skapa kontroll genom att enbart utsätta sig för det redan kända. Den förlorar nyfikenhet, kreativitet och öppenhet.
Politisk kamp behöver inkludera kroppslig rörelse
Att dekonstruera en världsbild sker inte i en handvändning. Precis som i Lakoffs teorier om tankeramar, hjälper inte faktabaserade argument. De mentala bilderna har satt sig i kroppen och styr personens hela sätt att leva och röra sig i världen.
Hjärnan har fastnat, kroppen har fastnat. Dessutom, att lämna en grupp för att upptäcka något okänt går emot evolutionär teori. Många stannar.
Här behövs nya politiska strategier. Vänstern kan inte mata en person, som har ett helt annat kognitivt ramverk, med faktabaserade argument på distans. Det materiella har format det mentala – alltså behöver vi förändra det materiella.
Förutom den givna vänsterpolitiska kampen som förändrar arbetares materiella villkor (jobb, pengar, tillgång till vård etc) kan det vara saker som att byta miljö och umgängeskrets. Miljö materialiseras i hjärnan.
Men det kan också vara att använda sin kropp på nya sätt. En del av traumaterapi går ut på att bearbeta det mentala genom kroppslig aktivitet, s.k. “bottom-up”-metoder. Det är att återkalibrera nervsystemet genom rörelse och taktila upplevelser. Devisen är: Använd kroppen, så följer huvudet med.
Kanske behöver folkbildningen inkludera även kroppen. Vilka rum skapar vänstern för en kroppslig politisk kamp? Jag kan se potentialen i ekomarxistisk naturguidning, revolutionärt kallbad eller holistisk shibari.
Michaela
➖
Under hösten 2020 har Krakels medlemmar tillsammans läst Catherine Malabous bok “Vad ska vi göra med vår hjärna?” Det har gett oss många gemensamma insikter kring politisk kamp och mänskligt varande. Lyssna gärna på Krakelpoddens avsnitt “Den plastiska hjärnan – en revolutionär möjlighet?” där Mirjam, Teo, Klara och Michaela pratar om detta.
