Utan att skriva, skulle jag dö

Hur mycket text kan rymmas i en kropp? Oändligt i min. Jag har skrivit mig igenom hela mitt 36-åriga liv. Genom hjärtan som krampat, sorg och sjukdom. Genom livsglädje, äventyr och lust. Genom frågor, funderingar och sökandet efter mig själv.

Utan att skriva, skulle jag dö. Så är det. Om jag fick välja mellan att läsa och skriva så skulle jag välja att skriva. Jag vet inget att sätt att leva. Det är så jag förstår mig själv, andra och världen jag lever i. Det är genom orden som allt – verkligen allt – får form, som livet utkristalleras framför mig.

Det krävs mycket av en skrivande person. Inte minst risker. Caroline Ringskog Ferrada-Noli sa i sitt sommarprat i år att text är dödsriket. Det är hit vi kommer både för att levandegöra och för att ta död på saker, människor och händelser.

Varje gång jag skriver riskerar jag någonting. För jag skriver om mig själv, men också om andra medmänniskor, och slutligen om idéer kring varför vi lever som vi gör. Allt tolkas av en omvärld. De kan kritisera mig, mitt liv och mina tankar. De kan känna att deras liv är ifrågasatt eller exponerat. Men för mig som skrivande person så vet jag inget att sätt att leva. Jag tar den risken.

För jag vet också att när jag skriver så blir det lite lättare för någon annan att andas. När jag skriver om mina andetag, blåser jag samtidigt liv i någon annans lungor. När jag formulerar mina känslor, tankar och idéer så slipper någon annan göra det; den där någon som inser att den känner likadant. Därför är skrivandet också en kollektiv handling.

“Jag hoppas att någon tyder det här. Jag hoppas någon får luft när jag beskriver det här. Säg det tydligt, säg precis vad det är.”

〜HÄR〜 av OG Bella, Slackin Beats, Broder John, JËLLY

Det är dock aldrig därför jag skriver. Jag skriver inte för att bli bedömd eller ens för att mina idéer ska leva vidare. Jag skriver alltid, alltid för min egen skull. Det är när jag skriver som jag förstår mitt liv; det blir gripbart och greppbart.

I perioder när jag skrivit mindre har jag haft mycket svårare för att förstå vad som pågår inom mig, men också allt som försiggår utanför mig. Livet händer mig konstant och för att förstå vad som händer så nästan tvingas jag skriva om det. En del saker publicerar jag, andra inte. Det jag tror kan göra nytta av att finnas i världen – det får finnas där ute i världen för den som vill ta emot. Men tusentals ord fastnar på ett papper som bara finns framför mig.

Jag vet inget annat sätt att leva än att skriva. Jag har skrivit mig igenom hela mitt liv. Från att jag lärde mig att skriva, så har jag skrivit. Tack till alla er som fastnat på papper, ni vet att ni har gjort ett avtryck i mig på ett avgörande sätt och att det är därför ni har upphört att vara bara människor och också blivit ord och poesi. Det är en kärlekshandling från min sida.

Hur mycket text kan rymmas i en kropp? Oändligt. Text är inte bara ett dödsrike. Det är kanske främst ett sätt att levandegöra mig själv, andra och världen jag lever i. Ibland är orden ett bokslut, men lika ofta är dom början på någonting i mig. Utan att skriva, skulle jag dö.