Om förälskelse

En text från 2017.

Han var nog aldrig kapabel att vara kär. När jag förtvivlat, för tredje gången, frågade honom om han var kär i mig, möttes jag av osäkra svar.

»Kär... Jag tänker att det är sånt som barn sysslar med«, sa han.

»Barn? Förälskelse är universellt, grundläggande, det går över generationsgränser, åldrar, länder. Att vara kär känns överallt, i hela kroppen, huvudet, ut i fingrarna«, försökte jag, sårad, förklara.

Men han förstod inte. Han tänkte fram sina känslor.

»Ja, men jag tänker att jag är kär, vad det nu är, jag vet inte, jag vet inte om jag varit kär någon gång«, fortsatte han.

***

Jag hade aldrig tidigare stött på någon som inte kunde känna förälskelse, som inte hade upplevt det, som bad mig förklara hur det skulle kännas.

Det var en bisarr uppgift, men jag gav det ett försök.

Det första som händer är att dopamin frigörs och ökar nivåerna av testosteron. Det påverkar bland annat könsorganen, men också sinnena överlag.

Som en kvart E, månne. Himlen ser mer blå ut nu, allt är vackrare, personen är ett hundra procent perfekt, varje beröring känns som tusen blixtar genom huvudet rakt ner i fötterna. Ingenting kan komma i vägen mellan en själv och den känslan. Man är lycklig, exalterad, berusad.

Därefter händer det som känns oförklarligt. Ena dagen är allt normalt. Andra dagen tror man att man fått en smärre psykos.

Det enda jag tänker på är honom – varenda minut, varenda sekund – jag ser honom i allt jag gör, jag känner mig galen och besatt, kommer det vara så här resten av livet.

Det är fenetylamin och noradrenalin, två signalsubstanser som produceras av kroppens eget opiatsystem, som frigjorts. Ens fokus smalnar av, det absolut enda man tänker på är den andra personen.

Vad gör han nu, vad tänker han på, undrar vad han äter, undrar om han tänker på mig. Samtidigt! Om jag bara fick vara med honom varje millisekund tills stunden jag dör! Hjälp!

Frustrerande.

Noradrenalinet gör att man behöver mindre sömn, man känner sig mer alert. Man kommer ihåg de allra minsta detaljerna. Ibland fylls man av total eufori.

Sedan det ständiga, för omgivningen irriterande, leendet på läpparna. På Coop och Stadsbiblioteket och Nyhavn och på linje 5. Kan du sluta se så nöjd ut.

Fenetylamin påverkar fnittret och leendet och oförmågan att formulera intelligenta tankegångar, det påverkar den där oerhört förlamande klumpen i magen, som pirrar och känns så mycket och gud, jag klarar inte av att möta hans blick, den är lika blå som himlen som är så fin.

Kanske tappar man hungern.

Inte heller arbetar man särskilt bra. Fysiskt sett är man på jobbet, men psykiskt sett är man totalt frånvarande. En hel dag kan gå och det enda man har gjort är att ha suttit och tänkt: H-A-N.

När slutar det här. Jag kommer att få sparken snart om det inte avtar.

Serotonin, som kopplas ihop med välmående, sänks. Sänks, som hos en deprimerad person. Forskare tror att det beror på att man ska vilja fokusera mer på den andra personen och inte enbart på sig själv. Förälskelse är oegoistiskt, man har börjat processen att dela – man har slutat att vara autonom.

Belöningssystemet arbetar på maxnivå. Man gör allt för att bli belönad, och blir också det genom minsta lilla rörelse. En bild, ett ord, en emoji, ett leende, en hand som glider ner på låret. Det behövs extremt lite för att man ska bli nöjd när man är kär. För att fnittret ska fortsätta. En millimeter åt det ena hållet kan räcka tusen mil.

***

Blir man lämnad i förälskelsefasen är det som att dö. Inte alls som att bli lämnad i den mer djupgående fasen av kärlek. Om man separerar under förälskelsefasen faller nivåerna av fenetylamin, vilket kan leda till en depression.

När den djupare kärleken infinner sig frigörs istället oxytocin. Man blir mer rationell, binder sociala band med den man älskar. Då kan man, med en ny mogenhet och med mer förnuft, förstå huruvida relationen är värd att fortsätta underhålla.

Det är bara att gilla läget. Man är kär i någon man aldrig kommer att få. I någon som inte är kär i en tillbaka. Man är kär i någon som redan är kär i någon annan. I någon man inte får vara kär i. Man är kär i den och hon och han och det.

Det är sällan förälskelsen är särskilt lämplig. Det är sällan förälskelsen är ömsesidig. Det är sällan förälskelsen infinner sig i helt rätt tid, på helt rätt plats. Så det är bara att gilla läget.

Klart man är patetisk, men det är så vi människor är. Jag kan sörja hans oförmåga att kunna känna. Förälskelse: det enda sättet att gå omkring hög på kroppens egna signalsubstanser, månader i sträck.

Att vara kär är det allra bästa jag vet. Men bara om det är ömsesidigt. Annars är det det allra värsta jag vet.

Jag förklarade konceptet förälskelse för honom, men jag tror aldrig att han, på allvar, förstod hur jag kände.