Babadook och de fem sorgefaserna

Utdrag ur en text från 2017.

Tjugo minuter in i filmen slår det mig.

Baba. Dook. Dook. Dook. Det är han! Demonen.

Babadook är sorgen. Monstret Babadook är inte Amelias man som dött, Babadook är själva sorgen efter mannen som dött. Jag löper amok i min eget huvud. Hjärnan går på högvarv.

Filmen fortsätter och jag fastnar i sorgeprocesser. Babadook, tänker jag, är en perfekt porträttering av sorgens fem olika faser, som de definierats av Kübler-Ross 1969.

Inledningsvis förnekelsen. Amelia vill inte ta sin döda mans namn i sin mun, försöker låtsas som att det inte har hänt, som att ingenting av olyckan har hänt. Hennes sons födelsedag, som inträffar på samma dag som hennes mans dödsdag, firar de inte. Sonens födelsedag får de fira dagen efter.

Nu knackar Babadook på.

»Släpp in mig«, vädjar monstret. Amelias förnekelse övergår till ilska, sorgens andra fas. Hon känner sig felaktigt behandlad, varför skulle just hennes man dö. Hon skyller på sin son, allt är hans fel. Han borde ha dött istället. Babadook fortsätter att gorma.

»Försvinn! Försvinn ut ur mitt liv!«, skriker hon.

Babadook försvinner inte, utan blir starkare och starkare. Så hon försöker köpslå med monstret, sorgens tredje fas. Göra upp kontrakt, kanske komma överens om en medelväg tillsammans. Okej, du får komma in, men snälla lämna min son ifred. Snälla låt mig åtminstone få sova.

Babadook, sorgen, är nu inomhus, inne i Amelias hus. Den har bosatt sig i hennes hjärta och i hennes huvud.

Då växer depressionen sig större i henne, sorgens fjärde fas. Amelia glömmer bort att städa, hon glömmer bort att ge sin son mat, hon håller sonen hemma från skolan. Hon sover först ingenting, sedan sover hon sexton timmar i sträck.

Döden gör sig allt mer närvarande. Amelia fantiserar om att mörda sin son, istället vrider hon nacken av sin hund. Hon blir allt mer desperat.

»Ut ur mitt liv, Babadook!«, skriker hon.

»Baaa... baaaa... Dook. Dook. DOOK!« ekar sorgen. Amelia lyckas att bli fri från sin depression, enbart för att hon övergår till sorgens femte fas, acceptans. Amelia accepterar att Babadook, sorgen, existerar.

Det ironiskt sorgliga är att Amelia förlorar kampen mot sorgen i sin sorgeprocess, eftersom hon låter sin Babadook för alltid leva tillsammans med henne. Binder fast sin Babadook i källaren, matar sin Babadook, låter sin tillvaro anpassas efter sin Babadook.

Låter för alltid sitt liv påverkas av sin Babadook.

Hon kommer aldrig förbi sin sorg och sin smärta. Slut.

Jag stänger av tv:n, vänder mig mot X. Somnar till på hans nakna bröst. Det är rätt skönt, min Babadook känns inte så närvarande, trots allt.

X är mycket varmare än honom. Stor, men inte kylig. Utan stor, men varm. Det är bättre dynamik, kropparna rör sig mer i fas med varandra.

På natten, när jag ligger ensam i min säng, precis innan jag ska sova, hör jag orden hest gnissla i mitt huvud.

Baaa... baaaa... Dook. Dook. DOOK!