Kintsugi

När du lämnar kyrkan är det som att börja om från början. Du skaffar ett nytt liv. Troligen på egen hand. Du lär känna dig själv – för första gången. Det glapp du upplever mellan dig själv idag och dig själv då splittrar jaget.

Du är alienerad från din historia; du kapar, säg, två decenniers linjär tid från den bubbla som är rumtiden. Vill inte veta av det. Du tycker därför att andra verkar vara ett kontinuum (dom kanske till och med har vänner från förr!), medan du är mer fragmenterad.

Du går från att inte existera till att existera, från att känna att du inte finns till att helt plötsligt finnas – som en egen person. Du detonerar i en pånyttfödelse. Tillslut blir du också sammansatt, men kanske lite mer som kintsugi. 

Är glad och stolt över femton års somatisk, sexuell, emotionell och mental gyllene lagning. Först alldeles ensam, nu lite mindre ensam. Har sådan djup respekt för alla som lämnar någonting, börjar om.

Se gärna fantastiska ”Gud som haver barnen kär” på SVT. 

Michaela Larsson