Helikopterrånet – hur samhället formar människan

Efter att ha sett klart Helikopterrånet lämnades jag ganska tom och gråtfärdig med känslan fyfan för klassamhället. Och fyfan för dom som säger att det handlar om invandring.

Många brott som existerar i kapitalismen, existerar på grund av kapitalismen. Denna förklaringsmodell har beskrivits bland annat av sociologen och kriminologen William Chambliss.

Brott som begås i socioekonomiskt utarmade områden handlar ofta om ren och skär överlevnad. Brotten begås som a) en kamp ut ur fattigdom, b) för att synbara alternativ saknas eller c) för att efterfrågan existerar i enlighet med marknadslogiker. Hit hör drog- och vapenhandel, gängkriminalitet och stöld.

Brott är en konsekvens av, eller som Chambliss skriver “ett rationellt svar på”, ekonomisk utsatthet på grund av klassamhällets brutala ojämlikhet. En ojämlikhet som skapar stora skillnader i människors livsvillkor och möjligheter.

Ett samhälle utan privategendom, lönearbete, utan G4S, bankimperier, utan kapitalister, exploatering och utsugning… I ett sådant samhälle finns inga jävla helikopterrån.

Jag läste en recension av Helikopterrånet. Killen som skrev recensionen var förvånad över att han “hejade på skurkarna”.

Det är inga skurkar (jag vet att det är provocerande för vissa att höra, men jag tycker att det är lika provocerande att kalla exploaterade människor för “skurkar”). Det jag ser är en exploaterad arbetarklass, jag ser medmänniskor med pumpande hjärtan som slåss för sina liv och familjer i ett samhälle som hatar dom.

En vän till mig frågade hur det kommer sig att så få gör kopplingen mellan ekonomisk brottslighet och kapitalism? För att vi så sällan möts av narrativet hur kapitalismen lämnar människor blottade, sårbara, exploaterade. Hur kapitalismen är orsaken till den ojämlikhet, det våld och den utarmning vi ser idag.

Istället möts vi av narrativet att det är dom bruna och svarta kropparnas fel. Invandringens fel. Högern sätter en kil mellan “vi och dom”. De skapar alltid motsättningar inom arbetarklassen, så att vi inte ska få för oss att rikta blicken uppåt mot kapitalet.

Det var just detta som blev så effektivt i fallet med Luigi Mangione. För att det riktade hela samhällets blick uppåt. Uppåt mot en individ, absolut, men i grunden satte det ljus på ett system som dödar arbetarklassen.

*****

Överklassen – däribland företag och banker – ägnar sig också åt ekonomisk brottslighet i form av förskingring, korruption, skatteflykt, droghandel, mutbrott, penningtvätt med mera. Skillnaden är att man inte talar om dessa brott som gängkriminalitet, trots att överklassklanerna kontrollerar absolut mest pengar.

Ekonomisk brottslighet sker på grund av att vi har privategendom, och för att vi styrs av ett kapitalistiskt produktionssätt. Detta är brott som existerar i kapitalismen, men som inte hade existerat utan privategendom eller ett produktionssätt där arbetarklassen tvingas sälja sin arbetskraft i lönearbete för sin överlevnad.

Man skulle kunna sammanfatta ekonomisk brottslighet i kapitalismen med att arbetarklassen begår brott för den egna överlevnaden, medan överklassen begår brott för den egna vinningen.

En marxistisk förståelse av brott är att kapitalismen är ett system som skapar brottslighet (eng. criminogenic). Dessutom har ett kapitalistiskt samhälle brottslighet som är specifik för just det ekonomiska systemet. Man kommer åt brottsligheten genom att gå till roten med problemet, det vill säga samhällsstrukturen.

Min önskan är att varje gång någon begår ett brott så ska man, istället för att fråga vilket straff personen ska få, ställa frågorna:

• Vilken miljö bäddade för att detta kunde ske?

• Vilket system möjliggör detta? 

Vi behöver förstå vilket samhällssystem som möjliggör brottet (strukturellt), och på vilka sätt individen formats av systemet (individuellt). Brottslighet löser man inte genom varken hårdare straff eller fler poliser eller poliser med större befogenheter. Brottslighet löser man genom andra materiella villkor i samhället.

När vi socialister presenterar ett samhällssystem utan polisväsende kommer alltid den första frågan: “Vad ska vi göra med de som roffar åt sig och skor sig på andra – sådana finns ju alltid?” Detta är kapitalismens favoritsaga och idé, eftersom det existerar i kapitalismen. Kapitalism bygger på ackumulering av kapital. Privategendom och kapitalets krav på konstant ökad utsugningsgrad av mervärde bäddar givetvis för särskilda beteenden. 

I socialismen existerar inte denna kapitalackumulation och exploatering av arbetare. Då faller Adam Smiths och Thomas Hobbes cyniska syn på människan som “girig” och “driven av egenintresse.”

Om pengar är meningslöst, om pengar inte ens existerar, då faller ideologin där människor lever som separerade atomer och i darwinistisk anda kämpar för den egna vinningen eller överlevnaden. 

Samhället formar människan och inte tvärtom.