Klimatkrisen och en boomers sista dödsryck
Kalifornien brinner. Och små, små bränder av vetande i oss. Brer ut sig och vi släcker. Vi avleder dem likt känslor, brinnande ångest som ska dö.
Frågor du aldrig får av en femtiotalist: “Hur känns det? Hur mår du? Vad oroar du dig för?” Du kan säga att ekonomin kommer att kollapsa inom kort, eller att Vietnam väntas ligga helt under vatten år 2050. Boomer-generationen avleder, ett kort dödsryck av skratt. “Jasså, du tänker så, ja haha, vad ska du göra i helgen då?”
Vi, vi som snart kommer att leva i klimatkrisens apokalyptiska värld, har olika strategier. Somliga stänger av, lyssnar inte längre, dissocierar för att överleva. Andra begravs under aska och ångest, får andnöd i vetskapens moln, kan inte sluta tänka på det.
Tänka på att vi håller på att utrota allt icke-mänskligt liv. Att isarna smälter i takt med FN:s mest extrema scenario. Att en halv miljon just nu är på flykt i västra USA, många fler i Mellanöstern. Att vi år 2050 väntas ha 1 miljard klimatflyktingar. Det är var åttonde person på jordklotet.
Parisavtalets mål är att klara 1.5 graders temperaturökning; allt tyder på att vi absolut inte kommer att klara det. Vi är på väg mot 3-4 grader ökning till år 2050. Det kommer innebära ett globalt kaos. Vattenbrist, matbrist, våra bostäder under vattenytan, extrem torka, värme och så alla dödsfall, självmord, ökad brottslighet, krigen, murarna och massorna.
Det är bara trettio år dit, och kommande tre decennier kommer att kantas av mer av det vi redan ser: Skogsbränder, krig, extremhetta, översvämningar, flyktingströmmar.
Men man får aldrig frågan hur man hanterar denna vetskap om ett radikalt annorlunda och utsatt framtida liv.
Jag inser att det är symptomatiskt: Att avleda allt som går innanför huden, in i hjärtat. Bara hålla tanken på ytan, bara vara rationell. Splittra själen från kroppen, avleda känslan från förnuftet. Var det inte Kants, Descartes och Voltaires förnuftsbaserade idealism? Manligheten som är kultur och rationalitet, medan kvinnligheten representerar det kroppsliga, naturen.
Ett av problemen med kapitalismen är att det systemet har alienerat oss från känslor, empati och medmänsklighet. Det gör att vi står orustade att hantera en klimatkris. För vi avleder känslorna. Vägrar. Känna. Efter.
Distraherar oss med konsumtion, produktion och utarmning av de sinande resurserna. Fortsätter som vanligt; en boomers sista dödsryck. Den seriefigursaktiga karaktär som helt inkarnerat det kapitalistiska systemet i sitt strömlinjeformade beteende och avledande själsliv – idealismens och den västerländska idétraditionens våta dröm.
Kanske syns inkarnationen tydligast i en sådan som militären Carl i Robinson, 2019: “Lukas är en värdelös person. Han är emotionell. Adnilson är också värdelös. Han är också emotionell. De kan inte använda hjärnan.”
***
Jag undrar så om det beror på ignorans, på ovetskap? Kapitalistisk hjärntvätt? Försvarsmekanismer? Förstår de verkligen vad som pågår och hur det väntas bli? Förstår de hur deras barnbarn kommer att leva? Förstår och avleder, eller är glatt ovetandes och vägrar ta in? Det kanske är min fråga till dem.
Klimatkrisen driver människor på flykt, från sina brinnande hem, dränker dem i flodvågor och svälter dem på vatten och mat. Men den nyliberala människan står pall. Förnuftig! Förnumstig!
Exakt hur mycket kapitalismen och den rationella, känsloundvikande idealismen alienerat oss från naturen och det materiella kan klimatkrisen vittna om.
Vi behöver avveckla den monumentala myt vi matats med: att rationella beslut aldrig kan vara befläckade med känslor. Det är tvärtom. För att kunna ta in denna ofattbara klimatfakta, behöver vi bygga nya tankeramar och system där allt får plats i en helhet: känslorna, kroppen, förnuftet, logiken och empatin.
Kapitalet förnekar att hjärna och hjärta hänger ihop; det är problemet som satt oss i klimatkrisen och som gör att vi inte tar oss ur den.
Frågan du aldrig får av en femtiotalist: “Jag ser hur du lider, jag gråter med dig, jag inser att du kommer att lida mer i framtiden.
Hur känns det?”
Läslista:
Rapport: Existential climate-related security risk: A scenario approach.pdf
Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells
Läget är förtvivlat och det kommer bli värre av Göran Greider
